Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Advent

Jag firade andra advent i Culpeper. Hugh och Jayme, mest Jayme tror jag, är katoliker. De röstade republikanskt också.

Båda de där sakerna förvånar mig alltid lite när jag tänker på dem.

Jag följde med till kyrkan på söndag förmiddag. Ungefär tusen familjer tillhör Precious Blood Catholic Church i Culpeper. Huvudbyggnadens stora gudstjänstrum blev snabbt fullt. Vi fick plats på läktaren. Kommer man sent får man sitta i ett av rummen intill och följa gudstjänsten på storbild.

Kyrkbyggnaden är inte så gammal, men byggd på ett sätt som måste ha givit den instant patina. Varm och behaglig och inte för stor. Nedfällbara bönpallar till varje bänk. Det är mycket idrott i katolicismen, mycket buga och stå och niga. De flesta gör ett slags enbensbugning när de kommer in i kyrkan, sträcker ut som en badmintonspelare i ett utfall för att rädda en låg nätrullare. (Vid ett givet tillfälle förväntas man hälsa runt och skaka hand med dem som står närmast, men nu under influensatider är det mer nickar till höger och vänster. En man i raden bakom gör ändå en high five med Mason, som fyller sex nästa år. Hans snart treåriga tvillingbröder äter Froot Loops ur varsin Ziploc.)

Det var längesedan jag var på en katolsk gudstjänst. Det kan ha varit Hughs och Jaymes bröllop förra gången, år 2000 i Kansas City. Det ceremoniella är extremt förutsägbart. Katolikerna jobbar inte med showen, de har sina texter, de har sina fasta dagar. Prästen, en holländsk man som efter många år i USA ännu inte kunnat slipa bort sin brytning, skämtade försiktigt några gånger i sin predikan. Han är tydligen mycket omtyckt och berättar ibland om sina minnen av den nazistiska ockupationen när han var liten. En familj i församlingen har gjort personlig konkurs på grund av otillräckliga sjukförsäkringar. Sex barn, flera av dem svårt sjuka. Maximal mänsklig otur i kombination med stor finansiell oro. En söndag för inte så länge sedan samlade församlingen in 17 000 dollar till dem på ett bräde.

Compassionate conservatism, var väl George W Bushs benämning.

En genuint medmänsklig handling är det i alla fall, att hjälpa dem. Den politiske ateisten i mig har alltid lättare att tycka om den kyrka och den präst som betonar det mellanmänskliga.

Och efteråt funderade jag, som jag alltid gör, över varför jag reagerar så starkt rent fysiskt på gudstjänsten. Varför jag så starkt vill gå därifrån. Kroppen säger till mig ”det här är inte rätt, vi borde inte vara här, vi borde inte ägna oss åt det här vi människor”. Jag skulle vilja förstå den instinkten bättre.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.