Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Läger ett och läger två

Ja, vad ska vi göra med informationen som Isobel och Ann Heberlein har givit oss, att det faktiskt är möjligt att leva jämställt, att de praktiserar sådana liv?

Karin Eder-Ekman på Newsmill är det som undrar, och har inga direkta idéer, mer än att man alltid kan säga grattis.

Grattis?

Låt mig då berätta om det goda exemplets makt! Om vilken betydelse det har för den som försöker uppnå något att det finns någon annan som har gått före. En enda person som har lyckats med samma sak. En enda person som säger ”jo, faktiskt” när alla andra säger ”i helvete”.

***

Så vad handlar det där om, kulturjournalistiskt? Ett vanligt mönster, häng med nu:

Intellektuell skribent från skribentläger ett, ofta till vänster, anser sig formulera något i rollen som motkraft. Konsumtionskritik, låt oss ta det som exempel, kritik av den rådande ordningen, kritik av ett kollektivt oreflekterat beteende.

Någon på motsatt kant, skribentläger två, dristar sig till att på motsvarande utrymme och i samma genre formulera motsatt uppfattning.

Denna uppfattning bedöms då som mindre relevant, eftersom den försvarar en rådande ordning. Den rösten finns ju redan, det är ju så vi lever, bedömer skribentläger ett och lägger betydande kraft på att förminska sin meningsmotståndare.

Men missar då det väsentliga: Att samtalen pågår i olika rum.

Isobel och Ann Heberlein blir här ett exempel på skribentläger två, som får på käften av skribentläger ett, eftersom skribentläger ett inte ser att intelligenta försvar har en plats – nästan oavsett vad de försvarar. I det opinionsjournalistiska rummet skulle samtalet bli väldigt ensidigt om inte sådana försvar fanns. Men stryk får de, försvararna.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.