Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Mysblogg – historien om en campingkärra

Mina föräldrar, min syster och jag tillbringade betydande delar av åttiotalet i en campingkärra, en Camp-Let GT från 1981. Ni har kanske sett dem: Ett litet kompakt släp som med enkla grepp förvandlas till en tvårummare av tyg, med pentry därtill.

Jag gillade aldrig när mor och far sålde, för tio år sedan eller mer, även om vagnen då hade stått oanvänd länge. Och jag har alltid tänkt att det vore roligt att göra några resor med en sådan vagn nu när jag är vuxen, med min egen familj.

Så i somras föll allt på plats. Jag fick ett infall och ringde bilregistret (för jag hade ju inte varit jag om jag inte hade kommit ihåg registreringsnumret). Ringde ägaren. Förklarade läget. Erbjöd samma summa som han betalat, 9 500 kronor, för vagnen.

”Nej, jag har ju haft den i flera år, jag nöjer mig med 7 000”, sa han då och sålde på studs, skrattande road av vad jag berättade.

Vilken enorm snällhet!

Vagnen fanns i Sala i Västmanland, inte precis utmed mina allfarvägar. Men av en osannolik slump skulle vänner resa söderut genom Sala bara två dagar senare på väg till Kalmar. Snabbt ordnade vi det praktiska, och i skogarna i östra Småland har vi nu återinvigt kärran, jag och min fru och mina små döttrar. Fyraåringen ville inte somna förrän klockan elva. Äventyret för stort; ett tält som liksom var uppblåsbart! Som Kalle Ankas husvagn! Sovsäckar! Ficklampor!

Nu står vagnen här hos mig. Mamma och pappa kom på genomresa.

”Gå ut i trädgården och hälsa på en gammal bekant”, sa jag.

Bara smällen av de tappade hakorna var värd halva köpesumman. Jag tror nästan att de blev lite rörda också. I min handling fanns ju ett litet extra godkännande av min barndom.

Vi fällde upp: Där, en halvdålig lagning av ena innertältet, den har vi gjort. Primusköket är utbytt, det här är bättre. Reservdäcket fortfarande märkt med pappas jobbtelefonnummer från sent åttiotal. Och så lukten, den omisskännliga, fuktiga, numera toppad med en liten, liten antydan om mögel.

Det är inte klokt vad vissa trygghetsnarkomaner tydligen gör för nostalgin, för att hålla kvar känslan av barndom och tillhörighet.

Nu har jag tagit kontakt med den danska Camp-Let-fabriken, eller rättare sagt återförsäljaren i halländska Genevad och ska köpa några nya innertält. Tuta om ni ser oss på vägen. Det lär inte vara någon annan.

3 Kommentarer

  1. Katarina den 7 oktober, 2009 kl 10:12

    Verkligen gullig historia, fastän jag aldrig sett en dylik farkost.

    Hur konstiga är vi egentligen som fäster oss så vid saker från barndomen? Jag kan komma på mig själv att exempelvis sakna min gula, mjuka skinnbörs som blev stulen i Kirunas sporthall på 70-talet… Men det kommer jag kanske ihåg därför att det var första gången som jag hörde talas om att det fanns de som faktiskt stal. Så egentligen är det kanske historierna omkring sakerna, som utvecklade en som barn. Och man därför kommer ihåg dem.



  2. Andreas Ekström den 7 oktober, 2009 kl 11:35

    Absolut. Minnen sitter ju i vad de är kopplade till, minnen, dofter och något slags helhetsminne av en annan tid. Så är det för mig i det här fallet. Min barndom, uppfällbar!



  3. Julia den 7 oktober, 2009 kl 10:53


Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.