Nästa bok 2

I januari kommer bokförlaget Atlas att ge ut en samling med författarintervjuer som jag har gjort i Sydsvenskan. Under de senaste fyra åren, eller drygt det, har jag specialiserat mig på rejäla samtalsintervjuer, ofta i ganska strikt fråga/svar-form. Det brukar bli en varje lördag. Och ofta, kanske alltför ofta, väljer jag att prata med författare. Det är för att de är oöverträffade som intervjuobjekt. De sitter där på sin kammare i tre år och lever och andas sin politik – och blir sedan plötsligt utsläppta några dagar, fulla med slagkraft och replikväss.

Även om de här texterna får viss webbspridning utanför AR 28, det vill säga den tidningsdistributionsregion som är Sydsvenskans hemmaplan, så känns det extra kul att de får ett ”andra liv” på det här sättet.

Samlingens förord skrivs av Ulrika Knutson, journalist och sittande ordförande i Publicistklubben. Till varje intervju har jag dessutom lagt till en kort efterkommentar. Bara några rader om hur det var att träffa honom eller henne, vad som hände sen, vad som blev bra och vad som blev dåligt. Det var en väldigt rolig skrivuppgift. Så här skriver jag om en av huvudpersonerna (gissa vilken!):

Efter intervjun frågade vänner och kolleger, gång på gång, ungefär som om jag hade träffat kungen eller Nelson Mandela eller Dalai Lama. Hur var han då? För en gångs skull var det lätt att svara: Precis som i intervjun. Bildad men tunnelseende. Agitativ men vänlig. Distanserad men närgången. Precis men generaliserande. Utblickande men inåtvänd.

Boken trycks under blygsamma omständigheter, med en helt liten förstaupplaga i storpocketformat.

”Det funkar ju äntligen nu”, säger Richard Herold, förläggaren, när vi pratar om det. Nu kan man trycka lite i taget, och veta att man inom bara någon vecka kan få hundra ex till, hundra ex som inte är sämre tryckta eller bundna, utan som är precis lika bra.”

Alla vinner på det här. Förlagen tar mindre risk, tryckerierna kan erbjuda bättre service, författarna riskerar aldrig att ställas inför ”du får köpa upp restupplagan själv, annars använder vi den som fyllmassa i ett byggprojekt i Baltikum” och så.

Titeln? Den letade jag länge efter, och till slut hittade jag den i intervjun med Klas Östergren från hösten 2005:

”Jag kräver att ni läser vaket och långsamt”. Och så undertiteln ”Samtal med författare”.

Vad tror ni om det? Skynda er med kommentarer, jag ska träffa formgivaren Micke Svedberg halv tio!

0 svar på ”Nästa bok 2

  1. Tycker titlen är klockren! Den får en att stanna upp och känna att man MÅSTE läs men inte bara läsa utan också ta in varje ord och förstå vad de betyder.
    Bra titel!

  2. Ja, men i det här fallet var det ju en baggis – det är ju gamla grejer alltihop! 🙂

    Fast när du läser den här bloggen i morgon, då kommer du att ställa frågan igen, och då kommer den vara betydligt mer befogad kan man säga. Stay tuned…

  3. Fast jag menade ju inte bara apropå just det här fallet…och även gamla grejer tar ju tid att tas om hand..! Jag kommer inte att ställa frågan bara i morgon, jag gör det varje gång jag hamnar här.
    Håller med om att titeln är fantastisk!

  4. Kul att du gillar den, jag var osäker först, men alla jag har testat den på tycks förtjusta i lite längre och pratigare titlar! Kullenbergs om Marianne Höök var ju fantastisk, hur var det nu, jo:

    Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. En biografi om Marianne Höök.

  5. Titeln är nog bra – men skit i undertiteln eller vässa den. Men jag skulle gärna se en kappa – en längre inledning där du själv drar lite slutsatser om din metod och resultatet –
    vad du lärt om de du intervjuar, om dig själv som yrkesman osv.

    Alltså – jag vill ha nyskrivet också!

  6. ””Det funkar ju äntligen nu”, säger Richard Herold, förläggaren, när vi pratar om det. Nu kan man trycka lite i taget, och veta att man inom bara någon vecka kan få hundra ex till, hundra ex som inte är sämre tryckta eller bundna, utan som är precis lika bra.”

    Tyvärr har Herold fel. Digitaltryckta böcker blir aldrig av samma kvalitet som offsettryckta dito. Sämre färger, sämre upplösning, obeständigare tryck, sladdrigare bindningar (plus att det inte går att göra annat än limbundet). Det man sparar i pengar får vägas mot den sämre kvaliteten. Ibland kan det ju kännas värt det.

Lämna ett svar till mati Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *