Nobel 1997

Jag kan aldrig tänka Dario Fo utan att tänka Dario Fo Fighters. Mats Olsson skrev det en massa gånger i sin spalt, och jag minns att jag tyckte att det var roligt varje gång. Jag jobbade på Expressen då. Man drogs in i språket och humorn. Jag minns att min dåvarande kollega Stina Cederholm – nu på Svenskan – bevakade Nobelfesten och fick en dans med den italienske eleganten.

Jag minns också en viss ilska eller åtminstone chock över valet. Fo ansågs grund av somliga, för ytligt teatral, för rolig. Jag förstår det. Efter att ha läst ett par av pjäserna i samlingen ”Tjuvar, lik och fala quinnor” – jag menar bara titeln – känns det som om att en hygglig komediförfattare av slå-i-dörrar-typ från West End (tänk Ray Cooney) har fått Nobelpriset.

0 svar på ”Nobel 1997

  1. (viskar) vad bra, ta bara häromdagen när jag skulle tacka för tipset om den nya Mildner-bloggen (fortfarande osynlig på Kultursajten och svårupptäckt om man inte letar hos Samtidigt), det tacket har legat här och skräpat ändå till nu. Tack.

Lämna ett svar till Andreas Ekström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.