Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Om texter, och läsning och skrivning av dem

”Hur har det gått?”

Det var Jonas Kanje som undrade. Han är nyhetschef på HD-Sydsvenskan, och har lång erfarenhet av att vara sportjournalist. Han hade läst min krönika i tidningen Journalisten, som driver tesen att fotbolls-VM som just nu spelas i Kanada är rätt så lagom bevakat – definitivt inte underbevakat i alla fall. (En ny bok av skribenten Moa Svan hävdar att damfotboll generellt sett är underbevakat i svenska medier.)

”Helt iskallt”, sa jag.

Med det menade jag: jag hade nog förväntat mig att möta i bästa fall starka motargument eller i sämsta fall medvetna missförstånd, eller kanske att bli tillskriven en del åsikter som jag inte har.

Men så blev det inte. Den lilla diskussion som jag har sett har varit synnerligen saklig, och handlat om nyhetsvärdering. Vad är nyhetsvärdering? Hur ska den göras? Vilka kriterier ska man tillämpa? Gott så. Ett par kolleger på Twitter läste i mitt tycke lite slarvigt, och läste in en del saker som inte står i texten, men det hörde till undantagen, och efter en stunds samtal där tror jag att vi förstod varann hyggligt.

Min tes var ju egentligen bara den här: medierna ligger hyfsat rätt i sin bevakning av VM. Om någon kritiserar journalistiken i svepande termer så kan det finnas en poäng i att försöka se om det ligger något i den kritiken. Det tycker jag alltså inte att det riktigt gör i det här fallet.

***

Och apropå att bli läst: för tio dagar sedan eller något sådant kräkte jag ur mig en bloggtext under rubriken ”Avgå, alla”. Jag skulle gissa att den är en av de fem mest lästa texter jag någonsin har skrivit, vilket i sig är lite deprimerande.

”Alla de gånger jag har försökt tänka efter och anstränga mig. Och så skriver jag något totalt ogenomtänkt, och går viral apeshit”, sa jag till min fru, som invände med sedvanlig briljans: ”det var inte ogenomtänkt, för du har tänkt på alla de där sakerna länge. Det var däremot oöverlagt. Det är inte samma sak.”

***

Och apropå att skriva: Olof Åkerlund, som är redaktionssekreterare på kulturredaktionen, vilket betyder ”redaktör för det dagliga arbetet”, inte ”sekreterare”, gjorde en rasande elegant reflektion när han redaktörade en av mina texter i veckan.

Bakgrunden:

Jag skrev en krönika om ”branded content”, i färdigt skick i tidningen 3 100 tecken lång. När jag hade skrivit den första versionen var den 5 500 tecken. Då ska ni veta att jag inte är känd som någon långskrivare, men det här drog iväg lite.

Jag började med att stryka bort 1 500 tecken, Olof gjorde sedan osentimentala kortningar ner till rätt textlängd för tidningens format.

I normalfallet har jag inga stora problem med att bli redigerad. Om en sakkunnig person som dessutom är välvillig har en synpunkt på ens text, då ska man lyssna mycket noga på den. Men i det här fallet tyckte jag att texten förlorade på den sista nedkortningen. Den hade kvar alla sina bästa argument, men den hade tappat i espri och energi.

Olof höll med om det, även om han kunde motivera strykningarna väl.

Men så kom hans eleganta reflektion:

Hur skiljer sig ett bra muntligt framförande från ett skriftligt?

Kan det vara så att det faktum att jag numera ofta, som föreläsare alltså, pratar fram min journalistik påverkar hur jag skriver?

Det stod omedelbart klart för mig att… ja. Så klart! Visst är det så. Jag hade bara inte tänkt tanken förut. Mina texter har nog ibland blivit lite slagfärdigare, men kanske samtidigt tappat i det saktmod som en sammanhållen tanke vinner på.

Som Skalman säger: jag tror att jag ska tänka på det i dag.

***

Detta skriver jag förresten på midsommaraftons morgon. Jag vaknade ett par timmar före alla andra och har läst Sydsvenskan, DN och GP till frukost, plus en massa internationell journalistik som trillat in via mitt Twitterflöde. Så mycket svinbra grejer det görs. Så många kanontexter, så många bra idéer. Branschen mår kommersiellt dåligt på många håll – men publicistiskt är det strålande tider. Det ger ändå visst hopp. Själv har jag bidragit med en medelgod krönika om Facebooks nakenpanik. Alltid något. Länk kommer senare, den finns ännu inte online.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.