Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Sluta inte tro

Tror inte jag länkade, men jag skrev i början på sommaren en liten introducerande artikel kring begreppet ”filterbubblan”. Läs gärna den om ni vill – även om jag tror att begreppet som sådant inte kommer att få något vidare fäste. Vi är för ”nöjda” med hur de här filtreringstjänsterna fungerar i dag för att riktigt orka med att problematisera dem.

Tittar annars nu med största intresse på hur den digitala revolutionens värden tycks avmytologiseras i rasande fart, och behandlas med mer normala politiska redskap. Men jag är inte säker på vilka slutsatser man kan dra. Skulle jag komma på något så hör jag av mig…

***

Gillade förresten hur Aftonbladets Niklas Strömberg nördade ner sig i en enda låt!

2 Kommentarer

  1. MagnusJ den 22 juli, 2011 kl 01:32

    Apropå nörderi:
    ”Dhaulagiri” är namnet på ett över 8000 meter högt berg i Nepal. Det är också namnet på en sång på Ulf Lundells skiva ”En eld ikväll” (2003). Lundell kopplar ihop det uråldriga berget Dhaulagiri med de moderna människorna Bea och Morgan och skapar på så sätt en atmosfär av tidlöshet över berättelsen. Musiken är väldigt enkel och avskalad, nästan meditativ i sin stil och berättarrösten är tillbakalutad och lugn. Låttiteln, sångens struktur och uppbyggnad med dess enkla avskalade knappt skönjbara melodi, den återkommande refrängen och berättelsens tematik berättad med lågmäld röst, för mina tankar till österländsk filosofi och den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. Det är Arthur Schopenhauers filosofi (här väldigt kortfattat och förenklat återgiven) som delvis är inspirerad av Upanishaderna, en av Indiens heliga böcker, som är min nyckel in till sången.
    Första versen: Vi möter två människor, en kvinna som heter Bea och en man som heter Morgan. De gifter sig med varandra i mars. Raden: ”Bröllopet var bra bröllopsnatten en fars” visar på svårigheten att förena den driftstyrda sexualiteten med det rationella förnuftet som en kärleksrelation också består av. Relativt snabbt inser Bea att äktenskapet är dömt att misslyckas, att de agerat oförnuftigt, att de inte passar ihop. Men då är hon redan gravid.
    Enligt Schopenhauer så är människan till sitt innersta väsen vilja, inte förnuft. (Ordet ”vilja” som Schopenhauer använder kan översättas som ”kraft” eller ”drift”) Förnuftets roll är sekundär, den står i sin normala funktion i tjänst hos livet, till viljan till liv. Förnuftet bestämmer inte målen, men det hjälper till att finna medlen. Förnuftet är ett viljans verktyg i kampen för tillvaron. Enligt Schopenhauer finns det inget mål, bara ett strävande, en vilja till liv, en skräck för död och förintelse, en drift till reproduktion och födande av nytt liv. Självbevarelsebegäret och sexualiteten har ingenting med förnuftet att göra, men hos dem manifesterar sig tillvarons innersta krafter.
    Andra versen: Ur det faktumet att Bea väntar barn så får de båda ny energi att försöka leva ihop. De köper ett hus utanför staden där de har sin veranda där de kan dricka sitt vin och odla sin trädgård. Ett bra ställe att skapa sig ett eget familjeliv på och ett bra ställe för barnet att växa upp på.
    Tredje versen: ”En pojke kom strax efter jul och det blev lugnt i huset till slut Sommarn varm och lycklig sen började Bea längta ut” Bea inser på allvar att deras äktenskap inte kommer att fungera. Bea har fått nog av det slags liv som hon lever, det finns ingen kärlek kvar så de bestämmer sig för att skiljas.
    Schopenhauer hävdar att när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Kärleken som normalt betraktas som något gott är endast ett medel i viljans försök att bevara släktet och därmed upprätthålla sin strävan. Självfallet finns det tillfällig lustkänsla men den efterföljs alltid av slapphet och ännu större förtvivlad leda och därmed större hunger.
    Fjärde versen: Morgan träffar en ny kvinna som flyttar in i huset. Den nya kvinnan har en dotter med sig och Morgan har sin son. Barnen finner varann direkt. Bea reser iväg långt, driven av sin längtan, och träffar en främling på ett tåg.
    Schopenhauer hävdar vidare att viljans strävan kan hämmas, men aldrig uppfyllas eller tillfredställas. Varje uppnått mål är i sin tur starten till en ny vädjobana och så vidare i det oändliga. Så är det hos växterna och djuren där födelse och död bildar ett evigt vardande, ett ändlöst flöde. Så är det också med människornas strävanden och önskningar. Innan vi lyckats tror vi det vara viljans yttersta mål att uppnå dem. Förverkligas målen upptäckter vi att de inte längre är vad de var i våra drömmar. Vi glömmer att vi en gång strävade efter dem, lägger dem åt sidan som förlorade illusioner. All vår trängtan är lidande, ty viljan uppstår ur bristen och saknaden. Men när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Människornas liv rör sig således mellan lidandets och ledans poler.
    Lösningen blir därför att befria sig ifrån egenviljan. Detta görs genom uppgivande av det egna jaget, genom askes, celibat och kontemplation. Resignationens, avståndets, väg till lycka är den enda som leder fram, enligt Schopenhauer. Först när vi lämnat jaget och dess blinda strävan bakom oss kan vi nå frid. I konsten finns möjligheten till åtminstone en tillfällig fristad för människan då hon kan befrias ifrån egenviljan genom att uppfyllas av konsten.
    Refrängen – som liksom ramar in berättelsen – tål att tittas lite närmare på. Den lyder: ”Och dalen skimrar av silver när månen går upp över Dhaulagiri” Man kan tycka att det är en dyster bild av tillvaron. Lundell väljer månen istället för solen och silver istället för guld. Tillvaron är inte helt nattsvart tycks han mena; vi befinner oss i något slag av skymning.
    Refrängens textuella innehåll och dess ständiga återkommande sången igenom förmedlar också känslan av tillvarons cirkelrörelse, vilket kan tyckas vara hoppfullt. Man kan därför utifrån den återkommande refrängen se sången som en kontemplativ vaggvisa för de vuxna människor som skådar världen som den är. I sångens allra sista refräng höjs dock volymen så att den ljuder högre än de tidigare refrängerna, rösten blir mer påträngande och den vassa, genomträngande tonen ifrån ett munspel efter sista refrängen gör alla slutsatser osäkra. Är det verkligen en kontemplativ vaggvisa full av resignation, Lundell sjunger eller är det en besvärjelse?



  2. Andreas Ekström den 22 juli, 2011 kl 01:44

    Wow. Tack ska du ha. Fantastiskt, det var den mesta och längsta bloggkommentar jag har fått här nånsin tror jag. Skrev du den exklusivt för detta forum? Det kan du väl ändå inte ha gjort…? Oavsett vilket: Tack!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.