Ur kapitel tolv, ”Filantrokapitalismen och virusjägarna”

Om ni är regelbundna läsare så har ni ju redan sett bitar ur det jag skrev i Kamerun i januari. Här nu något av det som föregår Kamerunexemplet i kapitlet om välgörenheten.

***

– Det här är ju en ny form av filantropi, säger Frank Rijsberman och rör om i kaffekoppen igen.

Den är redan nästan tom. Den är av papp och kommer snart att slängas efter att ha använts denna enda gång.

– Filantropin här är ny på grund av sin storlek och sin struktur. Kapitalismens styrka och rörlighet var det som fick mig att komma hit för två år sedan. Det är som en tryckkokare av idéer, och när vi väl lyfter på locket får vi ut en fantastisk energi.

Frank Rijsberman säger att han tidigare har jobbat med atlantångare – stora krafter som rör sig långsamt.

– Google är mer som ett gäng snabba smuggelbåtar. Sådant som händer mer än två kvartal bort är det svårt att väcka intresse för här. Samtidigt måste du ha den typen av perspektiv. Du löser inte världssvälten det närmsta halvåret.

Det har tagit Frank Rijsberman lite tid att vänja sig vid kulturskillnaderna. Och att vänja sig vid det faktum att det privata näringslivet möjligen på det hela taget är en effektivare medelomfördelare än nationalstaten.

– Vad vi ser är ju ett maktskifte. Stora internationella organisationer tappar mark gentemot de privata donatorerna. Det är inte oproblematiskt. Bill Gates är visserligen rik och generös och smart, men han kan ju ha fel.

Makt utövas effektivt genom filantropi. Grundarnas tilltro till entreprenörskap, är det en politisk uppfattning? Ja, oundvikligen. Om Larry Page och Sergey Brin kan välja mellan att ge pengar till fattiga regeringar, vilket många bilaterala biståndsprojekt gör, eller till en entreprenör med en idé …

– Lätt. Vi ger det till entreprenören.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.