Långsam-television!

För dig som vill lyssna noga och tänka under en timme, välkommen till Debatt i Lund. Fantastiska panelister i går, måste jag säga.

Bokmässan 2018 – en dagbok som ni gott kan strunta i att läsa

Tåget rullar ut söderut, jag ska äntligen hem efter att i onsdags morse ha åkt till London för att jobba och varit där i mindre än ett dygn innan jag åkte vidare till Göteborg.

I onsdags fick jag en present av min agentur, eller rättare sagt Nick, den man som huvudsakligen jobbar med mig. Han är rätt fantastisk. Han är en sådan där person som aldrig missar en boll. Ställer man fyra frågor får man fyra svar. Ber man om något så lämnar han klara besked, och snabbt. Nick är fotbollsnörd av stora mått; han har varit på alla arenor i England där det spelas professionell fotboll utom två. Han håller på Brentford, som just nu gör en kanonsäsong och sniffar på toppen i The Championship. Så därför ordnade han fina biljetter till Emirates, och vi fick se Arsenal vinna cupmatchen mot Nicks hjältar med 3–1. Det var klasskillnad, men det var bra fotboll. Och det var roligt att se den vänligt lågmälde Nick förvandlas till en sjungande och ibland rätt taggad fotbollssupporter.

The Cornwall Pastry Shop på Paddington Station – givet första stopp varje gång jag kommer till London.
Hit går jag däremot aldrig. ALDRIG.
Five Guys är en amerikansk snabbmatskedja av lite bättre klass. Det finns inte så många i Europa, så om jag kan så passar jag på i London.
Chiin Chiin på Greek Street kan vara ett av de bästa glasshaken världen har skådat. Här tonkabönsglass med kanelrostade skorpor.

Sedan fick jag gå upp klockan fem för att bli skjutsad till Heathrow av en man med blyfot. Satan vad han körde, men Londons gator var tomma. Inte förrän jag hade satt min väska på bagagebandet vågade jag ta min medicin, min vätskedrivande medicin. På grund av leversjukdomen ackumulerar kroppen för mycket vätska. Därför den där medicinen.

Man måste planera när man tar den, för sedan krävs nånstans mellan fyra och sex toalettbesök på de nästkommande två eller tre timmarna. Och det är en kissnödighet som inte går att förhandla med. Alltså väntade jag med att ta tabletterna tills jag visste att jag hade tillgång till toalett. Sedan bytte jag flygsäte, så att jag satt allra längst bak. Allt för säkerhets skull. Vi blev stående på banan en stund innan vi kunde parkera; jag var tvungen att resa mig och gå, flygvärdinnan stoppade mig, jag fick snabbt förklara min belägenhet. Hon trodde mig inte, misstänker jag, men lät mig ändå använda toaletten. Jag ska nog alltid förklara läget redan vid ombordstigning i fortsättningen.

När jag landade i Göteborg fanns det inte en minut att förlora. Webbdagarna hade fått ett avhopp, och jag erbjöd mig att fylla en lucka på tjugo minuter precis före lunch, som en uppvärmning till min riktiga keynote senare samma eftermiddag. Men jag hann. Och roligt var det. Ett fantastiskt arrangemang, en suverän publik. Katarina Strömberg är en påläst moderator och den programansvariga Angelica Lundin Vahdani är så lätt att jobba med.

Hann äta lunch med barndomsvänner, Marcus och Jenny, total trygghet, och jag värderar relationer allt mer på det sättet: behöver jag alls hålla in magen, ta i, anstränga mig, skärpa mig, förställa mig? Nej? Bra. Då är det en bra vänskap.

Sedan till mässan, minglade hos Volante och fick prata med Josefin Olevik som också är en sån där person som utstrålar total acceptans med sitt sätt att vara vän, och som dessutom är en skribent som jag alltid har beundrat så himla mycket. Jag kan inte för mitt liv förstå varför hennes ”Den befriade familjen” inte lästes av tiotusentals människor. Hur kunde den inte nomineras till priser? Det är, trots en del positiv uppmärksamhet, en av de senaste årens viktigaste men samtidigt mest förbisedda fackböcker. Daniel Åberg var där också, det var länge sedan vi sågs, och så mr och mrs Grimwalker förstås, alltid så roliga att prata med, och så fick jag hälsa på Jonna Bornemark som ni ofta kan höra i Filosofiska rummet, och gamla kamrater som Maria Schottenius och Malena Rydell och Kerstin Brunnberg och Klas Ekman.

Tidigare år har Volante bjudit på hämtpizza ur kartonger på sina mingel. Jag saknade det i år, det får vi ta upp med Tobias Nielsén, som långsamt och metodiskt har byggt Volante till ett nytt sorts förlag – det är bara Weyler (där jag själv är utgiven) och Volante som har gett ut så mycket bra att de genom sina förlags varumärken kan få mig nyfiken på böcker. Alla har ju mer eller mindre bra titlar i sina kataloger, men Weyler och Volante är alltid värda en extra koll.

Jag presenterade mig också för Malin Ekman, som skrev en väldigt fin recension av min bok i Svenska Dagbladet, och jag tackade inte för berömmet, utan i stället för att hon hade gjort en ambitiös och seriös läsning. Det kan man få tacka för utan att det blir för smetigt, tycker jag. Sedan blev det kväll och mässan peakade. Katarina Andersson och Carl Heath och Jannie Jeppesen och Jörgen Huitfeldt och jag åt en improviserad middag ihop och… vad ska jag säga, det slutade med en ömsint serie krambilder där Jörgen och jag slog våra rakade huvuden ihop. Vi har aldrig träffats tidigare.

Det är Katarina som fotobombar.

Sen blev det fredag och min forskarbekant Julia Pennlert – författare till en synnerligen läsbar avhandling om digital poesi – och jag fick tid för en walk-and-talk på min väg till Grävscenen, där jag först pratade kort med min tidigare redaktör på Journalisten, Helena Giertta, och sedan fick berätta om ”Att hitta”. Egentligen var jag ju alldeles malplacerad där på Grävscenen. ”Att hitta” kan sägas vara mycket, men ett stycke grävande journalistik är den inte. Nu hittade vi saker att prata om ändå förstås. Det var väldigt få i publiken, men ungefär hälften av dem köpte en bok. (Det finns ingen relation mellan publikantal och bokförsäljning nästan, vilket skulle bevisas senare då jag satt i en halvtimme i förlagsmontern för att signera böcker utan att någon enda människa ur den enorma floden av folk stannade till för att köpa en; det kräver ett särskilt psyke för att inte signera böcker vid ett signeringsbord. För mig handlade det mest om att inte börja skratta åt eländet, och att i stället hålla i gång ett samtal med en intresserad och intressant ung man som ville diskutera artificiell intelligens.)

Mässhöjdpunkt: Min syssling Gunilla kom fram och presenterade sig – vi hade aldrig träffats tidigare!
Signeringstavlan. Antal sålda under 30 minuter: noll. 🙂
Fick dela affisch med skicklige Anders Sundelin. Fint sällskap!

Fredagslunchen avåts på ett diskret ställe med en förläggare som har idéer om samarbeten i andra genrer och former än de jag har verkat i hittills, och vad det blir av det vet jag inte, men ett vet jag: så länge Svante Weyler ger ut böcker i traditonell mening så frågar jag honom först.

Efter att ha SOVIT MIDDAG och hängt med mamma och pappa gick jag till releasekalas på Park för Readligion, en boksajt som nu lanseras av Sophia Bendz och Malin Ekman. Josefin var där också, vi var alltid på samma ställe den här mässan kändes det som, och så fick jag prata med Elsa Westerstad om vad det vill säga att vara en människa utan undertext. Så himla roligt med en fellow kallpratsallergiker. Bra snittar fick vi också, och jag fick en Virgin Mary (med för mycket Worcestershiresås) när jag ännu en gång mötte dessa fortfarande ständigt höjda ögonbryn när jag tackar nej till alkohol.

Ni som tror att alkoholnormen har blivit svagare har rätt, men den är inte så svag som ni tror.

Mammas lärarskor. Mamma har alltid grymma skor.

Sent på kvällen åt Sydsvenskan-folket indisk middag och jag blev så varm i hjärtat av att se dem alla samlade, det blir ju sällan för mig numera. Nästa år romandebuterar Patrik Svensson på Albert Bonniers förlag, jag har inte läst något i manuset, men jag lovar er ändå en fantastisk bok, för jag vet vad skribenten är kapabel till och vilken idé det är han nu färdigställer. Rakel Chukri var där förstås, och hon går med lätta steg efter att äntligen ha fått lämna över efter tio år som kulturchef. Vilken enorm insats. Så oerhört säker i allt hon har behövt göra. Mänsklig, krävande, hård och snäll och absolut blixtrande intelligent. Vi är många medarbetare som skulle ta en kula för henne vilken dag som helst, och jag längtar efter att få läsa henne ännu mer i tidningen framöver.

Sent kom vi sedan till festen som alltid ordnas av tidningen Vi, och där träffade jag en mässdebutant: Jan Wifstrand, på strålande humör. ”Jag har haft massor av åsikter om den här mässan, men aldrig varit här”, garvade han. Pernilla Ericson, en av få människor som kan få mig att trivas i högljudda mingliga festmiljöer, var givetvis där. (Påföljande eftermiddag sa hon plötsligt något som bara inte låter sig citeras som fick mig att fullständigt tappa det, sådär som man bara kan göra när man är riktigt trött, och liksom rasar in i okontrollerat skratt.) Och Lina Kalmteg, och Petter Karlsson, och jag vinkade till Pamela Andersson, som en gång talade om sin hjärntumör på Grid, och gjorde det så otroligt bra, vilken glädje att se henne där i full kraft. Petter och jag pratade om redaktionella coverband; själv var han frontman i Expressens legendariska Expresleys, och för egen del har man ju spelat en eller annan basslinga i Sydsvenskans Cover Story genom åren. Sedan drog Jörgen Huitfeldt resolut upp mig ur den soffa jag hade sjunkit ner i, och vi kom iväg från festandet i hygglig tid.

Lördagen inleddes med kramar från hustru och äldsta dotter som gjorde heldagsutflykt till mässan. Jag blir så glad av att se min flicka där, tindrande förtjust i kö för att få en bok signerad av Clara Henry, och liksom full av upptäckarlust.

Jag ledde sedan ett kort samtal om konsumtionskultur med Linda Hörnfeldt och Katarina Graffman innan jag var gäst på Svenska kyrkans ambitiösa scen som heter Se människan. Länk till det samtalet via Youtube finns i föregående blogginlägg på denna sajt. Jag var himla glad över att få vara med där; det betyder ju att någon har hittat de existentiella stråken i ”Att hitta”.

Framåt eftermiddagen hade jag sedan sällskap av Robert Nyberg, Elin Lucassi, Liv Strömquist och Kent Wisti i ett samtal om bilder och satir. Som moderator var det en riktig smörpassning: fyra av de skickligaste bildsatiriker vi har, som inget hellre vill än att prata om sitt jobb och de tekniska och etiska svårigheterna, och detta med kolleger som de sällan får en chans att träffa – det var som att få vara med vid en middag och tjuvlyssna. Kent riktade udden mot sig själv, Liv visade hur svårt det är att hantera att man kan ha sårat någon, Elin var hejdlöst rolig och Robert höll tag i det politiska uppdrag han har givit sig själv på ett sätt som klargjorde hans drivkrafter så tydligt och bra. Helt suveränt av alla fyra.

Sedan lördagskväll och Weyler förlag bjöd till middag. Det blev mest att jag pratade med Helena Granström och Tomas Bannerhed – signe dessa kallpratsallergiker! – och Camilla Prell-Weichl som debuterar till våren med en novellsamling. Men vid bordet satt också Maciej Zaremba och Jón Kalman Stefánsson, inbegripna i livlig diskussion, liksom Svante och Tove och Minna från förlaget, och Kenneth Hermele och Anders Sundelin och Ia Genberg. Så generösa och snälla personer.

Men jag la mig inte förrän vid halv fyra, och det var för att jag först satt i lobbyn på Park med min gamle vän Niklas Darke, så oerhört mycket människa i alla lägen, och sedan hustlade mig upp till Patrik Lundbergs partaj. Det var himla fint att få vara med. Jag kände mig äldst, men det var roligt ändå.

Det var en rolig mässa den här gången. Så härligt nazistfritt. Godare humör. Och det är ett fantastiskt bokår, så många spännande och bra böcker det ges ut på svenska just nu! På hemvägen passerade jag en liten butik på Södra Vägen som verkar ha öppet dygnet runt. De säljer mackor, stora omoderna smörgåsar med köttbullar och rödbetssallad och falukorv och stekt ägg och sådant. Jag åt något i storleksordningen amerikansk fotboll och drack en persikosmakande iste, för varför inte liksom.

Sedan var det fullt sjå att få ordning på min alkoholfria bakfylla i morse för att baxa igenom den sista programpunkten, ett seminarium om vad som lite slarvigt paketerats som ”förortslitteratur”. Men Behrang Behdjou och Melody Farshin och Nancy Herz och hennes två medförfattare har skrivit böcker som förtjänas att läsas självständigt och i sin egen rätt.

Jag är optimist. Om fem år kommer ingen att sätta ihop ett seminarium på det här sättet. ”Vi kunde ha kallat det ett seminarium om kärlek i stället, då hade det kommit dubbelt så mycket folk”, sa Behrang Behdjou efteråt, och alldeles rätt har han i det.

Nu blåser Meghan Krauss i Maragold öronen rena på mig, tåget passerar Halmstad, och i morgon har jag en ledig dag, en enda. Sedan är det oktober och Göteborg, Lerum, Köpenhamn, Malmö, Lund och Stockholm. Och sedan är det mera Stockholm, Linköping, Lund och Helsingfors vad det verkar, och Stockholm och Oslo och Stockholm och Buenos Aires och Sao Paulo och Stockholm. Och Helsingborg.

Men det tar vi då.

Bokmässan i dag

Jag blev väldigt glad över inbjudan att få prata om min bok på Svenska kyrkans scen på Bokmässan. Då har ju någon läst och hittat ett existentiellt stråk i texten. Kanske vill ni titta på en liten del av det. Jag pratar rätt mycket om min kommande transplantation, och mer än vad jag brukar om min ickeexisterande gudstro. Det räcker nog bra att börja titta vid minut tretton egentligen.

Tåg och regn och Poison

En spännande tågresa pågår längsmed Södra stambanan, snart över gränsen in i Småland. Det piskar regn på tågets tak i en omfattning som gör att det verkligen hörs inne i kupén. Trots att jag lyssnar på Poisons enda bra album ”Native Tounge”. Tåget är försenat.

Men i dag fick jag underbara chokladkolor från Börslycke gård som föreläsningspresent – ge mig alltid choklad, alla människor, jag blir så otroligt snäll och medgörlig – och jag åt en stadig hotellfrukost i morse och en fiskburgare till lunch i sällskap med en kompis och känner mig liksom rustad för storm. Jag skulle bryta ihop och gråta som ett spädbarn om jag behövde gå ut en enda sekund i det här vädret, men… det behöver jag ju inte. För i Skåne – om vi kommer dit – är det inte storm. I Skåne är allt underbart. I Skåne badade vi på lunchen i går och det var lätt sexton grader vid Scaniabadet och eftersom jag av någon anledning inte längre behöver de där betablockerarna som sattes in för att minska trycket i min lever så kan jag återigen bada i kallt vatten och känna pulsen rusa utan att det samtidigt känns som om någon drar åt ett spännband om bröstkorgen.

Jag tänker på allt sånt där så ofta nu. Den enorma livskvaliteten i ett lunchbad. I att jag får läsa Melody Farshins ”Mizeria” och kalla det jobb. I ”Himmelsk kola choklad & havssalt” från Börslycke.

Hotellrutin

Det blir en del hotellnätter på ett år. Särskilt under höstsäsongen, som är som mest intensiv från mitten av september till början på december, kan man säga. Detta skriver jag i ett märkligt och alldeles för stort rum på Strömstad Spa där jag snart ska morgonföreläsa för 400 försäkringsmänniskor som festade utklädda långt in på natten.

det blir ju en baggis.

Men detta med hotell. Man måste stå ut med det, man måste göra det på sitt sätt, man måste göra det så att man trivs.

• Om jag får välja hotell går läge före kvalitet i alla lägen. Hellre ett tveksamt etablissemang på huvudgatan än ett lyxpalats vid en flygplats.

• När jag kommer till hotellet försöker jag passera incheckningen så fort som möjligt. Det stora hindret för detta är den alltid övertrevliga personalen, som har sina fraser om exakt när frukosten serveras och var gymmet ligger. Jag försöker vara tydlig och ändå vänlig: bara ge mig rummet, jag behöver verkligen sova.

• Väl på rummet tänker jag ungefär som en medarbetare på räddningstjänsten. Allt ska så snabbt och enkelt och samlat som möjligt göras klart för utryckning. Jag väljer en plats, oftast skrivbordet, där jag lägger exakt alla saker utom necessären. Jag vill inte hålla på och gå igenom rummet och hämta saker här och där. Det ska vara enkelt och samlat.

• Behöver något förberedas, en skjorta strykas eller vad det kan vara, så ska det helst göras på kvällen.

• När jag checkar ut ska rummet vara i god ordning. Jag använder bara en av papperskorgarna, och jag använder bara en handduk, den stora, och den lägger jag självklart inte på golvet – utan i handfatet. Hur många golvlyft behöver den som städar på ett hotell göra på ett dygn? (Hela den där grejen ”lägg handduken på golvet så byter vi ut den” för att spara pengar på tvätt samt minska miljöpåverkan? Jättebra. Men de glömde att ta den via skyddsombudet tror jag bestämt.)

• Vid frukosten försöker jag ta det lite lugnt. Jag älskar nämligen en stor frukost, och skulle lätt kunna äta som en hamnsjåare om jag inte sansar mig.

Det händer att jag pratar med kolleger i den här märkliga branschen om hur de gör. De har alla sina knep, det ena konstigare än det andra. Men alla handlar ytterst om samma sak: att minska stressen, att avlasta, att få vila, att stå ut med att vara hemifrån.

När jag är klar här ska jag köra bil hem. Det är 44 mil. Bilkörning är en annan sak som jag verkligen försöker undvika i alla lägen, men till en anläggning utanför Strömstad med hemresa en lördag så blev det det bästa alternativet. Jag fick i alla fall tid att lyssna på några vänners cd-skivor. Amaryllis Temmermann som gör pop på flamländska, och så Per Malmberg som under bandnamnet Salva gör en alldeles egensinnig hybrid mellan folkmusik, rock, metal och symfonisk storslagenhet.

Lite noteringar om mat

1. Om man kollar in den här sajten så kan man skaffa grönsaker och lamm av högsta klass från min kusin Carl och hans fru Sophie som numera driver släktgården i Västergötland där min pappa växte upp. Carl är fjärde generation! Vi fick en stor leverans i går av enormt fina välväxta och vackra grönsaker. Jag har redan lagt in tomater.

2. Om man beger sig till Bankgatan i Lund kan man äta lunch eller middag på Mesob, som kombinerar etiopiskt och eritreanskt kök. Det är så vansinnigt vansinnigt bra. På kvällen rostar de kaffe med en liten brännare direkt på golvet, och jag kan bli gråtfärdig över att jag inte tycker om att dricka kaffe, med tanke på hur gott det luktar. Kom dit i sällskap, det är roligt att vara fyra och äta från ett injera stort som en kökshandduk.

3. I går åt jag på Gasoline i Köpenhamn med min kollega Anna som var lite orolig över att hon möjligen hade snackat upp den där burgaren för mycket. Det hade hon INTE. Den enda rimliga kommentaren när man bet i den var ”that’s a pretty fuckin’ good milkshake”, direkt från Pulp Fiction. Det var inte en milkshake, jag vet, men… det var den enda rimliga kommentaren.

4. Victoria är den godaste plommonsorten.

Liten valanalys

I dagens val får Sverigedemokraterna gissningsvis ungefär 23 procent. Det vill säga ganska precis vad Moderaterna fick i förra valet. Jag tänkte bara, i förväg, göra er uppmärksamma på en försåtlig argumentation som en del personer kommer att använda sig av, en argumentation som på ytan låter väldigt rimlig. Så här kommer man att säga:

”Det var ju inte så roligt att SD fick 23 procent, men det blir ju konstigt om ett så stort parti inte ska få något inflytande.”

Är man en mer argsint typ säger man kanske:

”Om ett parti som får 23 procent inte får något inflytande, då har vi banne mej ingen demokrati längre.”

Jag har då några frågor: Varför har ni inte sagt samma sak om Moderaterna den gångna mandatperioden? Varför har ni inte oroat er för demokratin när Moderaterna inte har fått igenom sin politik? De hade ju också 23 procent.

Jag kan svara på det där själv: politik går ut på att bygga allianser och kompromisser för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Det har ALDRIG gått ut på att Liberalerna ska få 7 procent av sin budget antagen, medan Socialdemokraterna ska få 27 och Miljöpartiet 5. Det vet ni ju egentligen, om ni tänker efter.

Alltså är det upp till SD att efter dagens succéval försöka forma allianser för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Om man inte lyckas med det? Då finns det två skäl: antingen är man själv för politiskt oskicklig. Eller så står man för långt ifrån resten av partierna på grund av de extrema inslagen i den egna politiken.

Men igen: När någon säger att det på något sätt nu skulle bli ”konstigt” om SD inte får ett 23-procentigt inflytande – fråga då var dessa demokratiskt ömmande hjärtan har varit den gångna mandatperioden. Eller för all del hur de talade om skandalen att S inte fick igenom någon av sin politik mellan 2006 och 2014, trots att de var största parti nästan hela den tiden.

Bokförlag och dess betydelse

Läser helgtidningar och ser igen alla dessa lysande recensioner: massivt intelligent beröm till Lennart Hagerfors, Maciej Zaremba, Helena Granström och Tomas Bannerhed. Och till min bok, för all del. Vad har vi gemensamt? Vi är alla utgivna på Weyler förlag, av Svante Weyler.

Samtliga fem böcker som detta lilla förlag har utgivit hittills i höst har hittat rätt, och det kommer fyra till – Marilynne Robinson och Merete Lindström är bland författarna. Frågan är om något så litet förlag har haft sådan otrolig framgång hos recensenter på en kort del av en säsong någon gång.

Så där skulle man kunna sluta en sådan här liten inlaga, med att gratulera Svante till att han är så rasande skicklig på sitt jobb. Men jag slutar inte där, för jag tänker på Piratpartiet i dag. Det är ju ändå valhelg. Och så tänker jag på alla dessa okunniga rabiata debattörer som för sådär tio år sedan avfärdade bokförlag som ”onödiga mellanhänder”. Som skrev debattinlägg om det förträffliga att bara ge bort sina alster online. Dessa debattörer hade för det mesta det gemensamt att de saknade publik, och att de inte förr och inte senare lämnat några betydande avtryck.

Låter det elitistiskt? Inte alls, det är tvärt om: det är kollektivistiskt. Det är den kollektiva processen jag försvarar. Att skriva en bra bok är nämligen inte en människas verk. Bara djupt okunniga personer tror det. Jag skulle stå mig slätt utan en skicklig redaktör, utan en rasande effektiv formgivare, utan en briljant omslagsmakare, utan en korrläsare med falkblick, utan förlagets samlade kunnande och resurser för att nå ut till dem som vill läsa.

Jag kunde ha publicerat en långt sämre och fulare version av ”Att hitta” på min hemsida. Den hade inte räknats som något. Få människor hade hittat den. Jag hade inte kommit i närheten av mitt bästa skribentjag. Jag hade inte lärt mig någonting.

Ni som köper böcker, ni betalar för allt detta.

”Det är bara en bit plast”, sa piraterna om cd-skivan. Gud, vad jag hoppas att de skäms.

Men igen: grattis, Svante, Tove och Minna. Ni är TRE personer. Och ni driver trots er litenhet ett av landets i särklass mest tongivande förlag. Det är en ära att få jobba med er, och den känslan är jag säker på att alla era författare delar.

Digitalsamtal, igen

I podden ”Digitalsamtal” får jag lägga ut texten om ”Att hitta”. Men också en massa andra saker, eftersom Anders Thoresson, programledaren, gillar när det vindlar. Lyssna om ni är specialintresserade.