Gotland och de jättetrevliga gymnasieeleverna

Vi var tre veckor på Gotland i år. Almedalsveckan plus två. Lika ljuvligt som vanligt, förstås, och vi hade sällskap av många vänner och släktingar i vårt hyrda hus som vi nu har återvänt till sju år i rad.

En sak som slog mig i år var av det tråkigare slaget:

Gotland har drabbats av den stora girigheten. Det var liksom alltid tvärt om förr, gotlänningarna satte en ära i att hålla priserna på normala nivåer. Nu fikar man i bästa fall till Stockholmspriser, och under själva Almedalsveckan tvekar inte krögarna att lägga på hundra spänn på varje rätt. Samtidigt följer inte kvaliteten med upp – många många ställen bemannas av jättetrevlig och strålande inkompetent gymnasieungdom som utan professionell ledning ska försöka få ut mat till några hundra besökare. Lummelundagrottorna var särskilt illa skötta, matställena i Kneippbyn är alltid ett skämt rent kvalitativt.

Man får lära sig. Den som ska tillbringa lite mer tid på Gotland gör klokt i att skaffa ett ställe med eget kök.

Samtidigt måste man förstå att detta följer ett logiskt mönster. Rekordfå hushåll är nu året runt-boende innanför ringmuren i Visby. Husen är helt enkelt för dyra för löneläget. Effekten blir att förmögna familjer med terränggående fordon kommer dit från Stockholm, betalar fem miljoner för pyttesmå hus som utnyttjas sex veckor om året. Det är klart att de får betala för sig, vem kan klandra den som bor där ständigt och har begränsade möjligheter att försörja sig under vinterhalvåret?

I Danmark – detta politiskt genomvidriga land – finns åtminstone en lag med vissa poänger: man kan inte sälja fastigheter till personer som inte är folkbokförda i landet hur som helst. Det kan vara klokt att fundera på någon form av styrning mot det i Sverige också. Kanske skulle man behöva vara folkbokförd i Visby för att få äga hus i Visby? Det finns nu delar av London som har förvandlats till rena spökstäderna. Jättefina lägenheter i jättefina hus har köpts upp, ofta av förmögna asiater, som investeringsobjekt. Ingen bor i dem. Städerna utarmas.

Bostadspolitik tycks mig ojämförligt svårt, inte minst eftersom det alltid dyker upp folk som säger ”men det är ju bara att…”. Om någon säger ”men det är ju bara att” när ett komplicerat problem har presenterats är vederbörande nästan helt säkert en lallare.

Nå. Hur som helst. Jag är tacksam över att få hyra ett hus, innanför muren, där en familj annars bor resten av året. Och jag längtar redan tillbaka.

Brunte 2.0

I dagarna släpps den, min käre spelkamrat Lasse Brundins andra platta, och den får det här fina omslaget. Skivbolaget Rootsy ger ut, och det passar ju på något sätt extra bra, eftersom de här sångerna går ännu mer till Lasses rötter. 

Jag har varit mycket mindre inblandad den här gången, jag spelar bara på fyra spår, eftersom jag har varit så mycket på resande fot. Men mina ersättare på resten av låtarna är snarare bättre än sämre… 

Själva produktionsarbetet och arrangemangen har jag heller inte varit med i lika mycket, men plattan är på många sätt bättre än debuten – den är konsekvent svenskspråkig, mer nedtonad, väldigt mycket P4. Hoppas att många kommer att gilla den. Lasse är en förebild på så sätt att han har följt sitt hjärta, inte fegat ur, utan helt enkelt gjort det han tycker om att göra. 

Så många vi är som skulle låta ängslighet komma i vägen och aldrig få ändan ur vagnen och våga exponera oss sådär. Hats off.

Dagens ros

Norra Halland ger alltid hopp om mänskligheten. ”Dagens ris” läser jag aldrig.

Håkan Lindgren träffar så enormt rätt

Jag är van vid att det sker, men gläder mig särskilt när min egen ”vad var det jag sa”-faktor ökas på, jag är ju inte en bättre människa än så. Läs alltså Håkan Lindgren här.

Han borde för övrigt samla en sådan där antologi som han pratar om, och så kan var och en sedan besluta sig för vilken röst som ska tillmätas störst tyngd i den framtida diskussionen om digital demokrati och digitala medier.

Varför kommer inte texterna som omprövar den gamla hållningen? Alla svenska offentliga personer som röstade på Piratpartiet och som med darrande stämma förkunnade detta för tio år sedan, har ni läst om partiprogrammet? Hur känns den samhällsanalysen nu?

De skäms väl.

Q-tip fyller 40

Under tiden i Up With People – ja, hon har också varit med – kallades syrran ibland Q-tip. Alltså… Topz. För hon såg lite ut som en öronpetare med sitt nästan vita blonda hår på ända.

Det händer att jag tänker på det smeknamnet fortfarande, men jag använder det inte, och jag säger inte ”lillasyster” heller, eftersom hon är gift och husägare och tvåbarnsmor och nu dessutom prefekt vid en institution på Göteborgs universitet och i dag fyrtio år gammal. Det finns inget ”lilla” i det.

Vi är mycket olika, hon och jag, men hör samman på ett sätt som kanske bara syskon kan göra. Jag måste ha ord till allt, inget som inte är utsagt räknas någonsin för mig. Utom med henne, för vi kan utbyta en menande blick och bryta ihop av skratt.

Relationen är självklar och okomplicerad och innehåller inga tvång. Vi hörs inte varje vecka, och när vi hörs är vi alltid osentimentala och raka, och vill jag sova över hos dem i Göteborg så messar jag och de säger alltid ja, och så ser vi till att de totalt fem kusinerna får leka ihop. De älskar varann.

Min syster är klok, långsiktig, segt enveten, känslomässigt stabil och förmögen att alltid skilja på sak och person. Hon navigerar sitt föräldraskap så otroligt bra ihop med sin man, och hon håller sin egen linje i allt.

Undrar om jag någonsin har gett uttryck för denna samlande känsla, vid sidan av den självklara kärleken: jag beundrar henne. Och jag avundas henne många, många av hennes egenskaper.

Sommarläsning: Tara Westover

”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover är en oerhörd bok, översatt till ett fyrtiotal språk, läst och hyllad över hela världen.

Det finns inget jag kan säga om den som inte redan har sagts. Min beundran för författarens själsstyrka, intelligens och integritet vet inga gränser.