”Flyktingkris”

Så välgörande att höra den här forskaren. Det tål att upprepas:

• Sverige har inte, och har inte haft, någon flyktingkris. Libanon har däremot en flyktingkris.

• Ungefär 70 miljoner människor är på flykt i världen. Det är rekordmånga.

• I Sverige är vi nere på färre än 20 000 asylsökande per år. Alla får inte asyl. Det kan jämföras med de 163 000 som sökte år 2015. Jag vill minnas att 40 procent av dem inte fick asyl.

• Det orimligt välmående land jag lever i har en moralisk plikt att både ta emot fler flyktingar och att öka sitt bistånd. Tills vidare får vi göra punktinsatser genom privatekonomiskt stöd till UNHCR, vilket man enkelt kan ordna med här.

Sötpotatis och potatis är inte samma sak

Dock är det många som tror det, eller nästan, eller nej, jag vet inte vad de tänker, men jag vet få saker som är så motbjudande som pommes frites gjorda på sötpotatis och DE ÄR ÖVERALLT DE ANFALLER DE ÄR INVASIVA DE ÄR SOM MÖRDARSNIGLAR GAAAAAAAAAAA

Registrera dig, din fegis

Transplantationskirurgin – den som ska rädda mitt liv, är det tänkt – gör stora framsteg hela tiden. Det är en avancerad process som hela tiden vässas och förbättras i allt från medicin till logistik och eftervård.

Men en sak går inte framåt alls. 

Själva donationerna.

Socialstyrelsen släppte sin årliga rapport i veckan som gick, och kunde konstatera att av de ungefär 90 000 svenskar som dog under 2018 blev 182 organdonatorer till slut.

Etthundraåttiotvå.

Det är färre än året före.

Lagarna är strikta. Man måste dö i respirator för att komma ifråga. Och i de fall man inte har gjort sin vilja känd så antas man vara donator – men de anhöriga får avgöra. I Sten Heckschers statliga utredning, som presenterades så sent som för några veckor sedan, föreslås att anhörigveto ska tas bort.

Det är förstås alldeles rätt. Man har rätt att bestämma över sin kvarlåtenskap om den mäts i pengar. Den egna kroppen borde enligt all rimlighet ingå i det.

I dagsläget förskräcker siffrorna. Sverige är i donationsmässig mening ett u-land.

Massor av missförstånd föreligger. Jag träffar folk som är lite över sextio och skrattar bort frågan genom att säga ”mig är de väl inte intresserad av, jag är ju för gammal”. Det är inte bara ett existentiellt tvärfegt och lättjefullt sätt att låta bli att tänka på något svårt – det är dessutom sakligt fel. 

Den äldsta donator vi har sett i Sverige var vid sin död 83 år gammal.

Vi behöver ändra lagarna, och vi behöver göra det skyndsamt.

Så länge behöver alla göra sin vilja känd, oavsett om det är ja eller nej, och det gör man i donationsregistret. (Sedär ännu ett missförstånd: det att man bara ska registera sig om man vill donera. Men så är det inte. Man ska också registrera sig om man inte vill. Processen blir då snabbare och enklare, och värdefulla minuter behöver inte slösas bort på att efterforska en avlidens mening genom att pressa anhöriga med frågor om det.)

Så sätt i gång. Registrera dig. Registrera också dina barn. Du gör det här, snabbt och lätt, med mobilt bank-id. 

Borgerlig begravningsförrättare

Jag är numera borgerlig begravningsförrättare. Det kan, i formell mening, vem som helst bli. Det finns nämligen inga lagar eller regler som styr vem som kan leda en begravningshögtid. En borgerlig begravning måste inte innehålla något särskilt alls.

”Jag brukar säga att vi börjar med ett blankt papper”, säger Håkan Axelsson, som driver Axelssons begravningsbyrå i Lund.

Det är med honom jag har samtalat om detta, och det är med honom och hans kolleger jag nu samarbetar.

Rent praktiskt går det nu till så att han lägger mitt namn till den alltför korta lista han har på borgerliga begravningsförrättare, när anhöriga önskar en sådan ceremoni. Jag arbetar ideellt. Varje kommun har några förrättare utsedda, och kommunen betalar ut ett mindre arvode till dem, men jag vill inte ha några formella uppdrag av kommunen och heller inte bli ett dyrare alternativ, och jag gör ju inte detta för att tjäna pengar. Så ideellt får det bli.

Så… varför gör jag då detta?

För några år sedan ledde jag min första begravning. Den döda var en person jag kände och tyckte om, men inte var närstående till: min älskade gamla mellanstadiefröken Anna-Karin. Det var hennes makes idé att fråga mig. Anna-Karin och jag höll kontakten genom alla år, ganska sporadiskt, men ändå. Jag kände henne – utan att vara i kretsen av de närmast sörjande. 

Idealiskt, visade det sig. Hennes begravning blev något jag aldrig glömmer, och tillsammans med maken och de tre döttrarna fick jag vara med och utforma en personlig och alldeles egen avskedsstund.

Alla som känner mig vet att alla former av religiös och andlig praktik ligger långt ifrån mig. Men jag är övertygad om värdet av att ordna ceremonier och sammankomster vid livets vändpunkter. Den samlade mänskliga erfarenheten säger att det är rätt. Alla som har förlorat och sörjt vet vilken vändpunkt begravningsdagen är i sorgeprocessen.

Om någon dör och man befinner sig i ett mellanläge, och funderar på om man ska gå till begravningen eller inte, då säger jag: gå. Och är jag tuffare så säger jag: Ditt eget eventuella obehag är inget giltigt skäl att gömma sig. Du stör inte de anhöriga med din närvaro heller, det är bara en skyddsinstinkt för att du ska slippa exponeras för sorg. Man bör enligt min personliga mening ha starka skäl för att utebli om en vän, kollega eller släkting förs till den sista vilan.

Det finns ett ganska stort anspråk inbyggt i att räcka upp handen och säga: jag vill vara med om detta, jag vill hjälpa till med något jag tycker är viktigt, jag vill att ritualer och livets realiteter inte trängs undan ur sekulära människors liv.

Men jag lovar att jag ska ta mig an uppgiften med största ödmjukhet, och så får vi se hur det går.

The day Jeff Jarvis quit journalism

There is an American podcast that I love – and the proof of the pudding is in the eating, as the Brits say. I have listened to every single episode of This Week in Google since it started to air a decade ago. We are way past 500 episodes, and they are often more than two hours long.

That’s a thousand hours worth of TWiG.

One of my proudest work moments ever was when I got to be a guest in episode 191, to comment on a random Swedish issue. So much fun. 

The three main participants are Leo Laporte, who runs the network and really is one of the grand but not very old men of American tech journalism, the amazingly clear and brilliant IoT expert Stacey Higginbotham, and the professor of journalism Jeff Jarvis

The three of them have different mindsets, temperaments, skillsets and ways of thinking. Their discussions are always respectful, always insightful and always worth a listen for nerds like myself.

For the sake of the discussion, and for balance, Jeff Jarvis often takes a role that seems a bit odd for a journalist. He calls himself a ”Google fanboy”, and is very passionate about his basic ideas on what the internet is and should be. He is always ready to turn the discussion and present a heated defence for Big Tech when Stacey Higginbotham (because it is mostly her) highlights the risks of new technology. Which she does in a very mild and precise manner.

The episode last week, however, number 513, made me sort of lose it.

Jeff Jarvis wouldn’t even listen to the basic facts, the very foundation for the discussion, when Leo Laporte ventured on a discussion about Libra, the new Facebook crypto currency. Jarvis just cut him off, and immediately took measures to make sure tech companies would look better in the discussion.

Now, one can certainly argue that it is good for the sake of clarity and discussion when three people try to make their cases strong. But here is where Jarvis loses me:

Journalism is not about being negative.

Journalism is, however, about remaining critical.

Journalism is about looking at the power, wherever it is, and then ask difficult questions to be able to tell a truthful story.

In this day and age, no entity in society holds more power of the world than the biggest tech companies. These tech companies have failed, again and again and AGAIN, to live up to the responsibilities that come with the power they have. I don’t need to list examples here.

This means that there are very few tasks for journalism that are more important than keeping a close eye on what the biggest players in the field are up to.

The rest of episode 513, Jarvis waves away one legitimate question after another, at unprecedented speed. He won’t even let his discussion partners finish what they are saying, because he becomes so… I don’t know, personally offended? Generally he will discard any concern or critizism as ”techno panic” or ”moral panic”, rarely providing solid arguments for it, more just throwing those words out there to make any opponent seem backwards, negative and fearful.

That’s a fanboy at work.

And I am so disappointed – because Jeff Jarvis is a great, fun writer, a great analyst and always up to date with the issues he likes to discuss.

But now? He speaks against himself, and he doesn’t even notice. He can say that a company like Google doesn’t hurt media companies at ALL – and in the next sentence, he claims that the best news outlet in the world, The New York Times, reports with a conflict of interest when they describe and question Google.

Really? So which is it?

If Google doesn’t hurt the media industry, then there can be no conflict of interest.

If it does (it does), then admit that! Because there IS a challenge in that. From a professor in journalism I would expect an explanation:

It simply doesn’t matter if there is a conflict of interest or not. Professional reporters are not supposed to care about that. They are supposed to ask their questions no matter what.

This is a huge challenge for journalism in the world at the moment: By doing their job, journalists will inevitably be called biased and partisan.

Let’s see, from where do I recognize that… Oh yeah, that’s… Trump! That’s classic Trump!

Jeff Jarvis is a democrat, by the way. And still, he doesn’t see what he is contributing to by arguing the way he does.

This Week in Google, episode 513. The day when Jeff Jarvis quit journalism.

I suppose it was sort of interesting to hear it happen in real time.

Vargattacken

Under Almedalsveckan ska jag i allt väsentligt göra glass. Men också gå på några mingel, delta i en diskussion och utföra ett litet juryarbete.

Det jag ser allra mest fram emot är dock ett seminarium som hålls i anslutning till att Lars Berge synnerligen välförtjänt tar emot bokförlaget Natur och kulturs debattbokspris, det som tidigare hette Johan Hansson-priset, på en kvarts miljon kronor.

Han får det för ”Vargattacken”, en absolut suverän journalistisk skildring om vad som egentligen hände när en djurskötare dödades av vargar på Kolmårdens djurpark. Att han – med hjälp av en solid polisutredning – har lyckats bena ut och beskriva vad som hände är imponerande i sig. Men det som lyfter boken är den kulturhistoriska forskningen. Berge visar med elegant gradvishet hur Kolmårdens entreprenörer visar sig vara amatörer ut i fingerspetsarna. Kanske kan man kalla dem entusiaster med viss erfarenhet, men utan vetenskaplig grund för sina idéer, och på kollisionskurs med andra sakkunniga världen över. Det är isande läsning, om naivitet och en närmast andlig uppfattning om hur djur fungerar, som ytterst ledde till en ung medarbetares fruktansvärda död.

Vi ska presentera och diskutera boken, och vi får sällskap på scenen av min förlagskollega, den alltid lika språkligt krispiga Helena Granström, och den hyllade naturfotografen Staffan Widstrand. Varmt välkomna om ni råkar vara i närheten. Och för allt i världen: om ni ska läsa en svensk fackbok i år, ta ”Vargattacken”.

Talk radio

This podcast interview may be my favorite among the many I have been a part of – agent extraordinaire James Robinson asks some really good questions. If you want to know a little more about what I am thinking about, but also what made me think about those things, this might be worth a listen.

Hr Gustafsson och de två grundkraven

Livet är fullt av bildningsluckor, men i veckan täppte jag i alla fall till en. Jag fiskade fram ”Tennisspelarna” av Lars Gustafsson, som jag har stående i en nyutgåva från Modernista med förord av the one and only Sigrid Combüchen.

”Tennisspelarna” är en kortroman, och den påminner verkligen inte om mycket annat jag har läst. Den bestående känslan – som jag nu bär med mig som en klunk helium – är skribentens ysterhet. Han gör verkligen precis som han vill, säker på att språk och tankar bär, och han lyckas ändå säga något om massor av saker.

När jag tänker på vad som har fått mig att skriva mina sju böcker (Gustafsson skrev för övrigt runt nittio, och inga som helst jämförelser i övrigt, för det enda jag är säker på att jag är bättre på är nämligen att hantera textkritik, han var ökänd bland tidningsredaktörer för att inte riktigt tåla det) så är det egentligen bara två saker. Samma två saker.

För det första måste idén ysta sig, som min förläggare Svante Weyler säger. Den måste ligga där som en bit mozzarella i badet och liksom bli större och större av sig självt, eftersom man omärkligt matar den med nya tankar och nya frågor. Man tänker på den medan man brer en smörgås. Man tänker på den medan man rakar skallen. Man tänker på den när man stryker en skjorta och när man letar efter osaltade cashewnötter på Coop. Om man inte känner så för idén, så kommer den inte att generera tillräcklig energi för att projektet ska bli klart. Det går inte. Det blir för jobbigt då.

För det andra måste det finnas en form. En magisk konceptualisering. ”Att hitta” uppstod nästan helt på grund av det: idén som sa ”SÅ skulle jag kunna skriva om det där”. Eftersom ämnet fanns där, byggt i mig av femton år av nördigt intresse och inläsning, eller mer, så var saken därmed klar.

Detta slog mig för övrigt omigen när jag läste ett förhandsexemplar av min kollega Patrik Svenssons omtalade ”Ålevangeliet”, som släpps efter sommaren, och som redan är såld till 33 länder. Ämnet är kul – att nörda ner sig i existensen genom en ovanlig fisk som vi inte vet så mycket om, och att på så vis försiktigt säga saker om vad det vill säga att vara människa. Men det är formen, kompositionen, som gör att ”Ålevangeliet” blir till en läsvärd bok.

Jag tror att man kan säga ungefär detsamma om ”Tennisspelarna”. Lars Gustafsson hade massa Twitter-mässiga saker att säga om filosofi och tennis och skolskjutningar och racercyklar och politik och vänskap, men inget av det hade hållit för mer än en tweet – om han inte med hjälp av språket och tidens inramning skapat en så fulländad form.

Vad var det jag sa? Told ya!

A little over two years ago, I started to test the waters with a keynote that I call ”Seven Ways to Own the World”. I have since then performed refined versions of it in twenty countries, several hundred times, trying to map out the most interesting, fun, and by all means scary challenges for the next decade.

The third way to own the world is to make money on money, in case you are wondering. I pointed out Facebook as the company most likely to trying to make themselves the central bank of the world, and I explained why.

Libra, the Facebook crypto currency, will be launched next year. As Ace Ventura, pet detective, so eloquently put it:

Man, I'm tired of being right!

En global familj

Globaliseringen beskrivs ibland som ett hot, eller som ett val, eller som något som går att stoppa.

Alla sådana tankar är idioti.

Vi har haft lite släktsammankomster på sistone. Lisas anfader var norsk, men hade rötter i Holland eller möjligen Tyskland. Min släkt består av västgötar, men vi har många Amerika-släktingar, det har alla svenskar, och till det adopterade finska krigsbarn med sin släktförgrening. Syrran har portugisiska svärföräldrar, och vi hade svärfars engelska och amerikanska kusiner på besök bara härom dagen, och så Lisas kusin Björn som träffade sin chilenska fru när han bodde i Spanien och så kusin Marcus som har gift sig med en tjej från Iran, och så fastern i Strasbourg som är gift med en amerikan, och så sysslingarna i Tel Aviv och fastern i Danmark och den svenska fastern i Schweiz. Det är judar och kristna och ateister och en astrolog.

Vi är lite av varje. 

Vi är mycket av allt. 

Vi är en global familj.