On my way to Centenary

I have spent a couple of days this summer working on a very special text – my speech at The President’s Convocation at Centenary College in Shreveport, Louisiana. 

I will travel there soon, not only for that particular ceremony, but also to meet with and learn from students from the international program there. I have before; they have been guests with me in Sweden, and the people of Centenary have always impressed me greatly with high ambitions, a personal tone and just a through and through friendly southern attitude.

It is a general ambition of mine for my professional future: To meet and work closer with the best educational and research institutions in the world.

So – get the big bottle of real Louisiana Tabasco out, I’m on my way!

Kulturgisslan

Varje tid tycks drabbas av kulturella gisslandramer. Plötsligt ska allt låta som en Veronica Maggio-framsjungen gnällböjd ton, uppslängd förbi rätt frekvens i en parabel, under Oskar Linnros överinseende. Jag gillade Maggio, men nu blir det outhärdligt att höra henne eftersom klädbutiker och uteserveringar har varit nervositetsgisslan i åratal. Bara som ett exempel.

Jag såg vilka författare som skulle med på ett DN-evenmang och skrattade rakt ut åt valen, som var perfekta. Helt klockrena och bra val, men bara så otroligt otroligt ”var ska sleven vara om inte i grytan”. Vissa kulturutövare är per definition så BRA och så FINA, alldeles oavsett vad de gör. Fel saker hyllas. Skriv om följande fem ämnen och du är hemma, skriv om följande fem ämnen och du har inte en chans. 

Varför får inte Niklas Wahllöf alla skrivpriser som finns? Är det för att folk är vana vid honom, att han finns där i tidningen? Och alla dessa poddare och tubare och krönikörer som fortsätter att brista i snällhet, i den heliga underhållningens namn. Varför måste vi tycka att det de säger är viktigt? Även om publiken är stor? Kanske är det som Jaron Lanier skriver: Sedan sociala medier blev stora har skitstövlar fått mer att säga till om i världen. Jobbig bok han har skrivit förresten, klokt tänkt men hopplöst jobbigt talspråkig. Jag hör honom hellre prata framför folk.

På något sätt hålls den vettiga kulturkonsumerade publiken gisslan. De modiga valen görs inte. Det fortsätter att vara den stora lärdomen av denna sommar utanför sociala medier: Om man står lite utanför är det lättare att vakta på sig själv, på sin egen smak, på sitt eget sinne och sitt eget omdöme.

Credit – and pay! – where it is due

Whenever I give a talk around my book ”On Finding”, I use an absolutely beautiful graphic production designed by Elin Eriksson with John Guthed’s amazing photography. Towards the end, I also use a little less than a minute of ”Where the streets have no name”, that U2 song that seems to be able to reach almost anyone, anywhere.

I just filed my report for use of copyrighted material. It is a simple thing to do; I get to use a wonderful piece of music, the songwriters get paid. I love the copyright system, it is a smart and beautiful invention to guarantee the rights for people who are able to create something that many of us love and want.

And, while we are on the subject? 

I almost exclusively get booked to do something along the lines of my strongest keynote, ”Seven ways to own the world”. But I would suggest to anyone: broaden your horizons! Let me talk about the digital revolution in a way more soulful way. Have me come talk around ”On Finding” instead. It will be as helpful – but it will touch you personally way more.

Höstens planer

När jag utsågs till ”Årets talare” i vintras hade jag nog främst räknat med en ökning i bokningsförfrågningarna i Sverige. Så blev det visserligen – men det stora rycket kom konstigt nog utomlands. Mycket tack vare den agent jag jobbar tätast med i London, han förstod genast hur han skulle använda priset.

Effekten har blivit att jag i höst har gig bokade i fem världsdelar. USA, Skottland, England, Sydafrika, Litauen, Nederländerna, Cypern, Norge, Malaysia, Brasilien… Under våren besökte jag Bahamas, Caymanöarna, England, Norge, Österrike, Nederländerna, Förenade Arabemiraten, Belgien, Tyskland och USA. Så det är sexton länder bokade hittills bara under 2019, att lägga till Sverige förstås, och så tidigare års jobb i Danmark, Finland, Lettland, Singapore, Spanien, Schweiz, Italien, Thailand, Indien och Island. 

Jag har en känsla av att det är hälsan snarare än efterfrågan som kommer att begränsa mig i detta. Eller… jag är säker på det.

Årskort Silver Plus med Resplustillägg

Så har jag igen förnyat mitt årskort hos SJ. Varianten jag har valt kostar svindlande 83 300 kronor. Det låter givetvis mycket, men med tanke på hur mycket tåg jag åker är det en absolut no-brainer för mig att ha det där årskortet. Det är möjligt att jag inte kan räkna hem det till riktigt sista kronan – men flexibiliteten, och det faktum att jag hanterar ett kvitto per år i stället för hundra, motiverar i så fall resten av kostnaden utan minsta tvekan.

Sedan har ju jag, som alla andra stammisar, en lätt ansträngd relation till SJ. Jag har givetvis lärt mig vilka fel och problem som är Banverkets ansvar, och vilka som ligger på SJ. Så jag gnäller alltså inte gärna på SJ när ännu en sliten kontaktledning har ramlat ner.

SJ:s problem finns inom områden som är mycket enklare att åtgärda.

• Man ska inte stötta den stolliga antroposof-rörelsen genom att servera produkter från Saltå Kvarn. Det är en investering i minskade vaccinationer och ett direkt och konkret hot mot folkhälsan. (Det går förstås att säga mycket mer om utbudet av mat och dryck, men det mesta av det faller ju under kategorin ”tycke och smak”.)

• Man ska erbjuda fler tysta platser.

• Man ska okuvligt fostra passagerarna. Även i icke tysta kupéer är det självklart helt helt oacceptabelt att titta på klipp med ljud till, även om man tycker att man har det inställt på låg volym. Detta hänsynslösa beteende är särskilt vanligt bland småbarnsföräldrar, som låter sina treåringar sitta med en telefon eller en padda som ger ifrån sig små vidriga pip varannan sekund.

• Och så det absolut viktigaste: Tågen ska hållas rena och fräscha. I juli blev det visst liv kring toalettstädning via samling i sociala medier, och SJ:s presstalesperson Tobbe Lundell svarade då något om förbättrad ventilation. Visst, men det är inte det som är problemet. Vad som behövs är att varje tåg bemannas med en städare, en person som under hela resan rör sig fram och tillbaka i tåget och ser till att allt är rent och snyggt, överallt. Detta kostar givetvis pengar, men SJ slår rekord i antal resenärer, och eftersom jobbet kanske skulle kunna kategoriseras som mindre kvalificerat blir det alltså ett utmärkt första steg in på arbetsmarknaden för många.

Ofra Haza!

Ibland ska man lyssna på Ofra Haza. Klass rakt igenom. Hennes tragiska och för tidiga livsslut kan man läsa om här.

Så rasande

Blev slutligen så rasande på Moderaternas brist på ledarskap för värdighet i kommunikationen att jag skrev detta.

Texten är inlåst, för att sådana som jag ska kunna få lön, men ett citat kan ni få:

Den moderate partiledaren Ulf Kristersson tycks ha lika god kontroll över sitt parti på nätet som en genomsnittlig medborgare har på sina digitala foton. Hans ord om Moderaterna som ”den vuxna i rummet” kommer att bli hans ”we shall overcome”, hans ”internet är en fluga” – ord som säkert har vantolkats en del, men som för evigt kommer att göra honom löjlig.

Människor utan kärna kan fyllas med vad som helst

Det är inte mycket i socialismen som jag sympatiserar med. Ändå är jag inte det minsta rädd för Jonas Sjöstedt. Han har enligt min mening fel om mycket, men han är konsekvent, ideologisk, besjälad och tydlig. (Något liknande kan sägas om Jimmie Åkesson, med den avgörande skillnaden att jag är rädd för honom trots hans konsekvens – hans insats för att legitimera och tvätta en nyfascistoid rörelse är givetvis ett hot mot nationen.)

Så nej, de politiker jag är verkligt rädd för är de politiker som jag uppfattar som ideologiskt tomma. Som är beredda att omfamna nästan vilken åsikt som helst, så länge den leder till lite bättre siffror.

Ingen representerar detta klarare i svensk politik än Kristdemokraternas ledare Ebba Busch-Thor. Hon saknar all botten, har gått på öronen så grandiost tragikomiskt när hon själv inte klarade frågor om svensk kultur som kunde ha varit med i ”Smartare än en femteklassare”, och flyttar på hart när vilka etiska gränser som helst för maktens skull. Hennes kolleger i partiets toppskikt festar med ökända politiska figurer och umgås tätt med de nödtorftigt översminkade rasisterna i SD:s led. 

Hon har inget att säga om det.

Hon saknar kärna. Hon kan därför fylla sig med vad som helst.

Sex laxar i en laxindustri

Att köpa lax odlad i Norge har fått läggas till den långa listan över saker som jag som matintresserad hemmakock helt enkelt inte längre gör. Här finns förklaringen till varför du ska följa mitt exempel.