Annie fråm Amurka

Inspirerad av senaste poddutsändningen av ”Snedtänkt” spanar jag i dag över hela internet efter Julia Caesar. Denna magnifika dam! Jag hade av någon anledning som jag inte minns ett kassettband med ett inspelat radioprogram från tidigt åttiotal som jag lyssnade på gång på gång. Kan det ha varit en sorts minnesspecial över ”Svensktoppen” med Eddie Bruner som programledare? På ett gult BASF? (Förmodligen. Jag har 150 kassettband i en låda i källaren. De är givetvis sorterade. Det bör gå att hitta.)

Nå. På detta band fanns hur som helst Julia Caesars enda svensktoppshit, ”Annie fråm Amurka”, som gjorde entré på listan när Julia Caesar var 82 bast. Hon bör väl rimligen vara den äldsta artisten med placering där.

Spana in det här klippet. Min mormor berättade om hur hon hade sett Julia Caesar livs levande på scen en gång vid sextiotalets slut, säkert vid någon Stockholmresa med morfar. Hon kunde knappt stå, sa mormor, men hon sjöng så att det dånade.

Ålderns begränsningar jobbar produktionen runt utan problem. Julia Caesar står vid sin stol, och kan hålla i den. Och hon har en sångsufflös, en vänligt superkoncentrerad dam som sitter alldeles bredvid och är redo att fylla i varje sångfras. En vers mot slutet blir fel, men har man stått på scen sedan man var tonåring tappar man ju inte fattningen av sådant, hon skrattar sig förbi det, börjar om, och orkestern sätter ettan i takten som om inget hade hänt. Det ser ut som ett litet spontannummer men är motsatsen.

Tanter. Proffs. Tanter som är proffs. Det blir ju inte bättre.

Rock on, Julia!

Bra och viktigt i DN

DN, we’ve got a problem. Tittar jag på DN:s förstasida i dag är den utomordentligt skicklige reportern Kristoffer Örstadius dagens viktigaste person. Läser jag vidare i tidningen ser jag att inte mindre än två DN-medarbetare har fått fina och kristallklart välförtjänta priser. Detta omskrivs givetvis rejält.

Mitt flöde är för övrigt och som vanligt fullt av DN-medarbetare som länkar till olika artiklar i DN med orden ”oj, så bra och viktigt i DN” alternativt ”DN är bäst på att vinna Årets bild” eller förstås ”DN är bäst på att vinna På spåret”.

DN har sannolikt aldrig varit bättre än nu. Men branschen är pressad. Vi har näst intill ett ettidningssamhälle om jag får vara lite spetsig. Det gör DN, och den journalistik som fortfarande görs på andra håll, otäckt sårbar.

Hur då?

Jo, och till sist kommer en sorts huvudpoäng: När en tidning så hårt lyfter fram medarbetare som är ”vanliga” skickliga reportrar, så är det den reportern, snarare än det redaktionella kollektivet, som kan utsättas för politiska misstänkliggöranden.

Det är absolut livsfarligt.

Och det har börjat ske i stor skala, som det tycks utan eftertanke. Den omdömesgille Erik Helmerson refererade på ledarplats inte till en nyhet i DN häromdagen, utan i stället till en nyhet publicerad av reporter X och reporter Y, med namn. Hela tiden detta. Varpå knasdebattörer kan avfärda enskilda reportrars avslöjanden av något slags politiska skäl, påhittade skäl eller inte, det spelar ingen roll. Man lämnar en blotta för angrepp mot enskilda, snarare än angrepp mot institutionen.

Syftet bakom den här trenden är förstås gott. Det är klart att duktiga kolleger ska lyftas fram och marknadsföras. Men nu har det alldeles slagit över.

För övrigt skulle jag vilja rekommendera DN:s systematiska granskning av politiska sakfrågor som inleds i dag.

Ström av medvetenhet

En vanlig dag i vargavintern, det är väl ytterst osäkert om jag kommer att lyckas återvända från Norrköping med draghundarnas liv i behåll, men sådana har ju slaktats på köldens altare förr. Jag får någon sorts fullständigt irrelevant reklam och avregistrerar mig och deras system är sådant att det liksom avslöjar vad mejllistan heter: ”Influencers Sweden”. Eftersom jag inte magiskt kan göra detta osett så vill jag nu klösa ut mina ögon. Kan jag bara få säga detta en gång för alla: böcker för recension skickas bäst till tidningsredaktioner, inte enskilda individer, och alla som försöker flytta på gränserna för normal konsumentjournalistik och kulturjournalistik kommer på sikt göra både journalistiken och de kommersiella ambitionerna en björntjänst av grizzlystorlek. Och vad mer, jo, jag funderar på detta mantralika mässande om mediers historiska ”mörkande” av invandringens kostnader, som några tongivande medieprofiler har ägnat mycket kraft åt på sistone, jag minns särskilt en ledarskribent som var så självkritisk och ordrik i detta ärende att hon närmast landade i slutsatsen att hon inte går att lita på alls. Fascinerande. Jag har ju nämligen under mitt kvartssekel i denna bransch aldrig sett, märkt, hört talas om eller på annat sätt noterat detta fenomen, det vill säga fenomenet ”kanske bäst att inte skriva om invandringen, det kan få dumma effekter”. Eller jo, förresten, kanske ändå, i ett fall: Sverigedemokraterna. Detta parti har sannerligen underbevakats de senaste tjugo åren. Alla vet ju att inga andra partier skulle komma undan så lättvindigt med så osannolika grejer som sker i Sverigedemokraterna varje vecka. Undrar varför svenska medier överlag är så toleranta mot just SD, varför det i det längsta var enskilda sakkunniga reportrars roll att skildra partiet medan andra inte brydde sig. Får kontemplera detta ihop med mina draghundar från Statens järnvägar, som jag förresten försökte ringa i går för att göra en lite speciell bokning, inte hundarna alltså, utan järnvägarna. Efter 49 minuter gav jag upp, och då hade jag ändå placerats i priokö. Jag säger det för miljonte gången: digitalisering, robotisering, gör-det-självifiering av service är bra för sådär 80 procent av befolkningen. Ett digitaldemokratiskt samhälle ser till att ha lösningar som verkligen fungerar även för de äldsta, även för dem som inte rör sig över digitala prylar med samma bekvämlighet som de flesta av oss. Man måste fortfarande kunna ringa till SJ. Ok, nu var det inget mer, återgå.

Julklapp

Syrran och jag. Våra yngsta barn, de små kusinerna som älskar varann så mycket, får sin julklapp. Två dygn på äventyrsbadet i Fredrikshavn, en oändlig mängd sarkasm, jag har inte skrattat så mycket på länge. Hon fyller 39 i år och tillträder snart som prefekt vid sin institution, min lilla lilla syster. Vi är som de där två mössen som sitter nos mot nos och pratar ikapp på sista uppslaget i Sven Nordqvists ”Var är min syster”, den vackraste bok jag har sett, och vi driver med våra ungar, det ska man ju inte, men de märker inget, de leker och plaskar och på färjan sjunger en dansk trubadur ”Tears in heaven”, men det låter mer som ”Tears in haven”, det vill säga ”tårar i trädgården”, vilket får oss att skratta i tio minuter, jag redogör för de tre mest intressanta flygolyckorna jag vet medan hon tittar på mig med något som liknar medlidande, och så säger hon ”det var då RÖVEN vad kallt det är här, känn på min näsa” och jag gör det, helt normalt, och en tant en bit bort läser högt ur sin tidning för sin man: ”CLAES MALMBERG. CLAES MALMBERG ska vara med i Let’s dance”.

Ja nu går skam på torra land.

Det är smart av danskarna i Fredrikshavn, man kan köpa en biljett för båt, hotell och äventyrsbad i ett paket, och hotellet ligger på gångavstånd från färjan, genialt, och det är så ironiskt gemytligt och danskt där i Fredrikshavn, stort som Varberg gissar jag, men ett Varberg i Norrland, det diffar inte ens på hundra personer i storlek men är folktomt som efter atombomben, och hon sätter i gång och förhör mig om svenska kommuner i storleksordning (går hyfsat) och svenska landskapsdjur (går kasst) och svenska landskapsblommor (går sämst, men jag lanserar ”rövhatt” som möjlig kandidat för Västmanland).

Middag på Firenze, de spelar Modern Talkings greatest hits och man kan ju texten till de flesta låtarna, normal bildning, och det kommer in spaghetti och köttfärssås till ett av barnen. Maten ser verkligen ut att ha legat på en annan tallrik tidigare, men den smakar bra. Femtio kronor för en kanna postevand, det är vatten från vattenposten det, kranvatten alltså, men allt annat är billigt och inredningen heeeelt obetalbar so let’s call it even. Han den lille håller en ordrik obegriplig monolog, det är ett citat ur en bok, och hans faster tittar klentroget på honom och säger att hon skulle vilja praoa där inne i huvet på honom. Jag med.

Lukten vid färjeläget är lukten av min barndom: minisemester till Grønhøj Strand i Løkken med familjer som hette Andersson, Carlsson, Eriksson och Jansson, diesel, tång, saltvatten, frityr, rökt fisk. Klor från simbassänger. Äkta danskt gelatin från Haribo. Googlar Stena Jutlandica, skeppet vi reser på är det fjärde som har hetat så, just det här har varit i drift i drygt tjugo år. ”Jag har några vetenskapliga artiklar jag skulle kunna läsa”, säger hon doktorn, drabbad av en kort elchock av självbedrägeri. Fan vad godis vi äter, det är helt makalöst. På färjan hälsar de välkomna och påannonserar ”vårt populära vin- och spritlotteri”. Det spelas också bingo.

Den lille ramlar ur sängen två gånger men vaknar ingen av dem. Man sover nämligen som en klubbad säl efter sex timmar vågmaskiner och vattenkanoner och invasiv reggae.