Att hitta

Nu ska ni få se! Detta är en flummig bok som jag inte alls vet om någon mer än jag själv vill läsa. Den heter och den handlar om att hitta. Det går inte att förklara så jättemycket tydligare. Att hitta, helt enkelt. På olika sätt, abstrakta och konkreta. Det står en del saker om internet i den här boken, men också om kartor och konst, och om det personliga och det kollektiva minnet.

Och så ska jag för första gången berätta om den sjukdom som jag tyvärr bär på, och som jag ska överleva – är det tänkt – med hjälp av ett alldeles speciellt hittande. Jag publicerar förordet inom kort, det förklarar kanske lite bättre. 15 augusti kommer boken ut, och här ser ni Sebastian Larsmos fina omslag. Wish me luck!

Rubriken, rubriken

Ändå bra rubrik, om jag får säga det själv, den som ackompanjerar veckans spalt. Som handlar om Astrid Lindgren, en charkuterist med såg, en styckmästare med kniv, vädret och så två grisar: den som styckas på bilden hos Widerbergs och det ombyggningshotade kvarteret som heter Galten.

Doktorn kom hit när han var här

I går var det så här: Vid halv sex kom doktorn på hembesök, han bor inte i Lund längre, han är här på jobb och övernattar hos sin bror som inte är jag (folk tror det ibland eftersom vi båda är bleka och har samma efternamn). Vi åt bibimbap och sen älgade jag iväg till AF för att leda Studentafton. Jag tror det var min femte. På scen där har jag intervjuat Mel C från Spice Girls, Åsa Romson, Edward Snowden, Magdalena Andersson, och så i går Youtube-fenomenen Axel Palm och Ella Grundel samt statsvetaren Nils Gustafsson – det var otroligt roligt, panelen drog i positiv mening i väg åt massor av olika håll när vi pratade om medier och underhållning och juridik och politik och pengar. Jonas Birgersson satt i publiken och ställde en viktig och precis fråga om nätneutralitet. Frågestunden blir alltid bra på Studentafton.

Jag hoppade över eftersitsen som i och för sig brukar vara trevlig – det serveras pytt royal, det vill säga pytt i panna med béarnaise, den fick sitt tillbehör och sitt namn när drottningen av Danmark var gäst, true story – eftersom jag är trött av mig och eftersom jag hoppades att doktorn skulle vara kvar. Det var han.

När han gick kom jag med en uppmaning på närmast metafysisk nivå: ”kom hit när du är här”. Den formuleringen får mig förresten att associera till en fråga som fotbollsdomaren Jonas Eriksson i sin roll som knattereporter i Barnjournalen på åttiotalet ställde till fotbollsspelaren Johnny Ekström, som jag inte heller är släkt med: ”Du är ju väldigt lång och stor. Var du lika lång när du var liten?”

Demokratisk instinkt

Veckans spalt handlar om elever som ger hopp om framtiden. Och lite nedräkning nu. Tolv sådana här till ska jag få ihop, sedan har jag skrivit ungefär 250 stycken på söndagar under fem års tid, och ska hålla mitt löfte att lämna syret i spalten till nån annan. Men först en händelserik vår: överraskande SM-guld till Lugi, en fantastisk karneval, spännande ideologiska och respektfulla debatter om lokalpolitik och så säkert nya byggprojekt som den här ständigt expansiva staden kan få nöjet att gräla om.

Beesley

I miss you, Beesley.

I have missed you for so long.

It’s not going to get better.

I don’t know where to begin, so I’ll start in Washington state in the summer of 1994. That shyness that turned out to be integrity that turned out to be understated sarcasm that turned out to be a sense of humor that always struck me as Canadian. We were instant friends. We would sit together on travel days and talk about what we wanted in life. I would eat half her sack lunch, I was always hungry, she rarely was. We kept in touch after the time on the road as Up With People students, met at the reunion, I got to talk to her husband and I liked him just as instantly. I never got the chance to meet her daughter, that now nine year old girl who always smiles in pictures with those brand new adult teeth she’s got. Sierra.

Sierra’s mother is gone now. Cancer was all over her, brutally and relentlessly, and she died peacefully in Ontario this morning. I have been looking at the chat column on Facebook, out on the right, like I was monitoring an ECG curve. Every day. Online recently, still with us.

Now it says 1d next to her name and there is no making that shorter.

Brenda, by the way. Brenda Beesley. I sometimes called her by last name since she sometimes did with me. She was now Brenda Ridgway as married. She got 45 years, and lots of friends who remember exactly how she laughed when she laughed really hard.