Partipiska

Man pratar ibland om ”partipiskan”. Den politiska toppstyrning, eller programtroghenhet om man hellre vill kalla det så, som driver varje parti mot sin egen mittpunkt. Det är nog oftast rätt bra med lite partipiska. Röstar jag på ett parti så vill jag ju ha det partiets politik, och därmed inte representanter som är alltför långt från partiets kärna.

Men det finns ett parti som avviker från mönstret här. Ni anar redan vilket.

I de flesta partier finns det nämligen dissidenter åt BÅDA håll. Ta Centern – du hittar lätt Thatchermässiga marknadsliberaler på högersidan och lantbruksinriktade småföretagarsossar till vänster. Ta Socialdemokraterna – du hittar lätt dem som gärna och lätt jobbar ihop med Vänsterpartiet och lika lätt det man förr brukade kalla ”kanslihushögern”.

Men i Sverigedemokraterna finns bara dissidenter åt det extremistiska hållet. Det vill säga: det finns partiföreträdare som utesluts eftersom de är galna, eller rasister, eller haverister, eller allt detta på en gång. Däremot hör du aldrig om några ”liberala” krafter i Sverigedemokraterna utanför själva partiledningen. Du hör inga självständiga riksdagsmän i SD säga ”vår syn på nationalstaten är lite överdriven” eller ”vi bör mjuka upp vår syn på vad svenskhet är” eller något alls i den stilen.

Vad lär vi då av detta. Jo: Det är partiledningen som står för den liberala ytterligheten i partiet. Partiledningen står inte i sin egen mittfåra, utan i stället med dragkampsrepen i hand i desperata försök att föra partiet mot något slags ansvarstagande normalitet. Det måste vara mycket frustrerande; man lyckas ju väldigt dåligt med detta.

Vad lär vi då av detta. Jo: I det ögonblick den moderate och återhållsamme Jimmie Åkesson förlorar kontrollen över sitt parti, så kommer det inte att mogna ytterligare. Det kommer raskt att dras tillbaka in i den gegga där partiets rötter ohjälpligt står.

Småskräpet

Känslan av att vara i rörelse blir bara mer och mer gåtfull. Ja, det här är en massa introvert flum, läs något annat, jag skriver det för att sortera lite bara. Lite konstig blir jag av det här yrkeslivet, och jag ser det genom hur mycket plats logistiken tar, hur mycket jag plötsligt vet om platser som jag verkligen helst inte vill ägna en endaste sekunds tanke. Men om jag börjar nysta i det så blir det ett helt universum.

Jag älskar vissa platser och hatar andra. Jag älskar vissa resekänslor och hatar andra. Jag älskar X2000. Det är hemma för mig. Den susande monotona tystnaden, tågvärdarna som alltid hoppar över ”och” när de säger att de säger att de serverar ”varma och kalla drycker” i bistron. De säger så. ”Varma kalla drycker”. Det vill man ju inte ha, tänker jag varje gång, en varm kall dryck.

Jag gillar verkligen inte Gardermoen. Det är egentligen en jättebra flygplats, jag förstår inte varför jag vantrivs där. Man kan passera till gaterna utan att tvingas igenom någon förnedrande idiotshoppingzon. (Till skillnad från på Kastrup, som nu senast har byggts om på vägen in till B-gaterna så att vägen blir LÄNGRE att gå, men nån affär hamnar bra i blickfånget i stället. De hatar oss passagerare nu, och vi hatar tillbaks.) Loungen på Gardermoen är SAS enda bra lounge. Snabb förbindelse till city som kostar rimligt mycket, en hundralapp mindre än Arlanda Express, och då är det ändå Norge.

Arlanda Express är ett så vansinnigt rån; historien om hur staten bara gav bort det och hur det sedan blev sämre för kunderna på grund av vansinniga överpriser… jag blir galen. Kan bidra till varför jag avskyr Arlanda, jag avskyr Arlanda så väldigt, denna medium size dog och dess big dog attitude, den beskäftiga uppsynen på alldeles för många i den väldigt random kollektionen av kända och halvkända, meriterade och omeriterade, som liksom ska utgöra ett stockholmskt ”vi” när man står och väntar på bagage i terminal fem… Brr. Arlanda personifierar mäklare som kallar Sveavägen ”Midtown”. Mörker.

Och jag avskyr att packa. Sådär halv tio på kvällen före en resdag då jag ska vara borta ett litet tag, och gå upp jättetidigt, vad håller jag på med, missa flera dagar med de där ungarna och den där livskamraten, jag är verkligen helst med dem hela tiden, men så ska jag ändå packa och iväg, och räkna upp rätt antal tabletter av rätt mediciner och lägga i små plastfickor med draglås. Och hålla PÅ. Och sen är det ändå så skönt att kliva på tåget. Att ha den där känslan av luft och rymd uppåt och framåt. Men att komma hem sen då, är det en schlager, nej, de första kanske tolv timmarna känner jag mig ofta alienerad, jag måste ställa in frekvensen på barnen igen, känner att väggarna kryper inpå lite… och så efter tolv timmar slår det om helt och jag vill aldrig nånsin lämna vårt kök igen.

Jag har med mig egna tepåsar från tehuset Java. Alltid. Jag har druckit mig igenom hela sortimentet, då och då går jag dit och köper femtio påsar av mina favoritsmaker, de packar själva. Det gör så enorm skillnad, varje kopp Yellow Label eller Twinings jag inte dricker förlänger mitt liv med flera minuter.

Jag har infört en tekniknecessär, det är det bästa den här säsongen, en liten svart necessärstor påse med dragkedja. Innehåller några adaptrar, fjärrkontroll, visitkort, extra batterier, två pålitliga boksigneringspennor, ett par extra hörlurar. Jag tänker aldrig efter, jag bara tar med mig den. Den är liten och nätt. Och så en sak till: efter att vi tog hela vår lägenhet i anspråk – vi har flera mindre lägenheter sammanbyggda till en stor – så kunde våra tjejer börja använda ett annat badrum, och vi behövde inte längre tränga ihop oss alla fem i ett ganska litet. Det uppstod plötsligt två nya tomma hyllor till mig, nästan ett helt litet väggskåp, och det har jag inrett som vore jag en psykopatisk pedant. Här finns enbart mina resegrejer, perfekt överskådliga, och de går att packa blixtsnabbt utan att jag missar något. Jag går dit ibland och bara tittar på det och känner en RYSNING AV NJUTNING över denna ORDNING.

Jag reser i tyst kupé och är en sån som alltid säger till, tidigt och utan pardon, men vänligt. Om någon absolut hänsynslös idiotjävel ser på något klipp utan lurar i vanlig kupé säger jag givetvis till också. Det där slaget måste utkämpas och jag kommer att vara last man standing om det behövs.

Paddington station tycker jag om, och Göteborgs central är jättemysig på något sätt, känns som hemma, korvhökaren inne i bussterminalen gör egen chimichurri. Skövde kan ha Sveriges fulaste och mest osympatiska stationshus, i god konkurrens med Nässjö. Linköping är en katastrofal matstad medan Norrköping är jättebra. Borlänge ÄR rikets fulaste stad men jag vet ett riktigt bra matställe ganska nära tåget. Jag gillar Trondheim jättemycket, jag skulle gärna vilja komma dit en varm sommardag igen någon gång, och Stavanger är så häftigt präglat av oljeindustrin. Museet är fantastiskt, ett sånt man går tillbaka till. Barcelona är fint men säger mig inget, det har blivit en jättestor konferensstad, och sådana där stora hotell ser likadana ut överallt, men å andra sidan kan man se en helt vansinnig kyrkogård på vägen från flygplatsen, fack på en bergvägg där folk ligger instoppade på livstid och dödstid, ofta bakom små fönstergluggar. Jag älskar SJ3000 till Göteborg, de individuella sätena, att det stannar så sällan, att det tar 2.04 härifrån, att jag kan hoppa av och äta en snabb lunch med en av mina bästa vänner i Halmstad, det borde jag verkligen göra oftare. Malmö central är toppen också, fin food court, och särskilt fin är tunneln med det där magiska videokonstverket, och uppgången mot universitetet, man kliver liksom rakt ut i ansiktet på Öresund, vilket också är det enda förlåtande med Helsingborgs ”Knutpunkten”. Och när jag pratar på Waterfront eller Continental i Stockholm vet jag att tekniken alltid fungerar och att det finns platser att sitta ner och ta det lugnt. När jag måste iväg tidigt bor jag ofta på Freys, det är tillräckligt tyst även om frukosten ofta känns lite stökig, har jag lyxtid vill jag gärna vara på Lydmar, vill jag umgås åker jag kanske till Samuel och Malin i Sollentuna, ska jag ta med mig mat från Lund gör jag det från Hummus bar, behöver jag lite lugn och ro på Stockholms central tar jag hellre smørrebrødsstället än SJ-loungen.

Och jag packar ytterst ogärna extra skor, de tar hela min väska, jag har 45 i storlek, men jag ställer ju mig inte med vinterkängor på scen, så vad ska jag göra. Jag laddar ALLTID dator och telefon om det går, ALLTID ALLTID ALLTID. Även om jag har 85 procent på båda. Man vet aldrig när nästa chans dyker upp. Köpenhamn? Älskar Köpenhamn, men svenska föreläsare står inte högt i kurs där av skäl som jag inte helt genomskådar. Jag har gjort färre än tio gig där totalt.

Så här är det i mitt huvud. Ett helt universum av småskräp. Men allt detta måste vara högt upp och långt fram i medvetandet hela tiden, annars blir reselivet outhärdligt, en enda lång räcka nödlösningar. Det vore värre.

Undrar vad allt detta stör ut? Vad är det jag inte tänker på i stället?

Bistra tider

Det är så bistra tider för medier. Laholms Tidning i konkurs, den nyheten kom i går. Bang kämpar för sin överlevnad, och nu såg jag att även Feministiskt perspektiv är 200 prenumeranter kort för att komma över presstödsgränsen till avräkningen den 13 november.

Vi är i en högkonjunktur, svenska folket har väl rimligen aldrig haft det så bra, relativt låga skatter, rekordstora privatförmögenheter, töntigt låg ränta sedan hur många år som helst och jättelåg arbetslöshet och tiotusentals kronor som flödar in i renoveringar och elektronik, familjer som har telefoner och plattor för totalt 50 000 kronor som en ren självklarhet men tycker att det är för dyrt att prenumerera på en lokaltidning för en tusenlapp om året…

Men det är väl som det alltid har varit: Argumentet ”ni kommer att sakna dem mer än ni förstår när de är borta” har aldrig sålt en enda tidning.

Så kan jag bara vara så snäll att sluta tänka på det, tack

Jag bläddrar i en tidning. Jag gillar tidningen. Jag gillar yrkespersonen som porträtteras i tidningen. Jag gillar verkligen superproffset som intervjuat yrkespersonen. Därför blir det extra jobbigt att behöva konstatera: det där var inte en bra publicering.

Det spelar ingen roll om intervjuobjektet heter Gulliksen eller Witt-Brattström eller som i det här fallet von Zweigbergk – nya skilsmässor bör man, av hänsynsskäl, ta det väldigt varligt med att skriva om. Kletigheten. Det omöjliga i att avgöra vad som är intressant respektive vad som har allmänintresse, det är verkligen inte samma sak. Barnen, vuxna eller inte. Men framför allt motparten. Ska man slå till på en fotnot, av redaktionellt etiska skäl? ”X har fått tillfälle att kommentera det som Y säger om deras relation, men har valt att avstå medverkan” kanske. Eller ”X håller inte med om något som Y säger i denna intervju och säger att en del saker är illvilliga och osanna”, vad tror vi om den?

Tankarna söker mig förstås eftersom jag som vanligt tänker på Karin Johannisson och hennes sturiga vägran att skriva om sig själv och sitt eget liv. Tänk om jag skulle göra det i stället? Tänk om jag skulle skriva den första biografin om henne, en helt liten bok, där jag försöker skissa upp något om varför hon är uppenbart betydelsefull och samtidigt försöker lära känna henne efter hennes död och förklara henne på precis det sätt hon inte ville göra själv, men som hon ju i någon mening själv gjorde med Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén i den magnifika ”Den sårade divan”? Eller som Johanna och jag gjorde genom att studera fenomenet Carola. Det vore att ta sig en enorm frihet.

Vi rättfärdigade oss den gången genom ett mantra: ”ingen barndom, inga pojkvänner”. Vi skrev ingen biografi, vi skrev en sorts populärkulturell fenomenstudie, vi skrev inte om Carola Häggkvist, vi skrev om CAROLA. Ja, det var att ta sig en enorm frihet, det också. Så en biografi, om en person som uttryckligen motsatt sig biografin som form? Det går naturligtvis inte, så kan jag bara vara så snäll att sluta tänka på det, tack.

Bläddrar vidare.

Som att komma hem

Underbart att höra Electric Boys med full energi igen – förra plattan var lite idéfattig. Men här finns något! Soundet är alldeles rätt, kompositionen påhittig.

Tågmorgon

Först och främst: Ni mr Energidryck ett och mr Energidryck två med bakvända kepsar som just satte er på tåget i Alvesta – get out of my tysta förstaklasskupé. Ni stör den högdraget elitistiska stämning som vi som redan satt här försöker upprätthålla.

Ser att Åke Ortmark gått bort vid 89 års ålder. En journalistlegend, som verkligen moderniserade yrket i Sverige. För mig är han dessvärre också förknippad med ett verklighetsfrånvänt förhållningssätt till naturvetenskaplig forskning på senare tid. Han tycktes mycket upptagen av idén att klimatfrågan inte riktigt finns. Man får bara hoppas att det finns starka röster i ens närhet som hindrar en från att hoppa i så galna tunnor om man fortfarande facebookar på sin ålders höst.

I dag ska ni läsa DN på nätet. Anna Bodin heter reportern som berättar om tjejerna som drev ut i Östersjön på åttiotalet, sannolikt såg en ubåt men blev räddade av ett ryskt fartyg. En fantastisk story.

Tåg, förresten. SJ, förresten. Jag åker så vansinnigt mycket nu under högsäsong, och vill bara meddela: inte en enda gång har jag kommit fram för sent. Jag har utan oro valt avgångar som ger mig en timmes marginal eller mindre, och aldrig missat ett gig. Det funkar så gott som alltid. Att flyga från fruktansvärda Sturup eller otäcka Arlanda eller the shopping mall formerly known as Copenhagen airport är att betrakta som en nödlösning, ett nödvändigt ont ibland. I Malmö-Lund har jag två timmar till Göteborg och fyra timmar till Stockholm och 45 minuter till Köpenhamn. Jag känner det som om jag bor i Skandinaviens absoluta mitt, inte minst tack vare dessa lysande snabbtåg. Längtar efter att de blir fler och snabbare, och upprörs över dumheterna att bygga för 250 knyck i stället för 320, det är kortsiktig dumsnålhet.

Nu ska jag tillbringa lite mer tid med Joey Tempests två första soloplattor, den lite Van Morrison-doftande ”A place to call home” från 1995 och den lite mer producerat experimentella ”Azalea Place” från 1997. Suveränt låtskrivande, fantastiskt spelat av alla medverkande, och naturligtvis alldeles förbisett på grund av att människor har fördomar baserade på en jobbig synthfanfar från fordom. Men sådant är det, livet. Varför skulle artister tillåtas ha flera röster, eller vara motsägelsefulla, om de inte samtidigt möter ett antal kriterier som gör att vi står ut med deras inkonsekvenser – vi låter ju inte varann vara sådana på ett mänskligt plan heller. ”Jag är nämligen övertygad om att jag består av många berättelser. Att det skulle kunna falla ut på väldigt olika sätt”, sa medicinhistorikern Karin Johannisson då jag intervjuade henne ganska kort före hennes död, och frågade om hon inte ville skriva självbiografiskt. Men nej. ”Det är ett sätt för mig att reservera rätten att vara en komplex människa.”

Frid över Karin Johannissons minne. Jag träffade henne en enda gång och tänker ändå på henne flera gånger i veckan.

Nyvald

Nu i kväll, alldeles nyss faktiskt, hände något lite speciellt. Min pappa Anders valdes till kommunfullmäktiges ordförande i Kungsbacka.

Därmed går han i sin fars fotspår. Min farfar Walter var fullmäktigeordförande i trettio år, från 1952 till 1982, i Vilske och i Floby, som sedan genom sammanslagningar uppgick i Falköpings kommun.

Pappa hade nog inte tänkt sig något större uppdrag när han mot slutet av yrkeslivet engagerade sig partipolitiskt. Men han råkade ju ha fyrtio års erfarenhet av skola, utbildning och kommunal förvaltning – det föll sig ganska naturligt att han blev ordförande för en av Kungsbackas utbildningsnämnder efter valet 2010. Sedan dess har han gjort massor i den lokala och regionala politiken.

Jag uppfattar pappa som en ganska lämpad lokalpolitiker för vår tid, i den meningen att han är en pragmatisk person. Hellre brett samarbete än ideologisk låsning. Lugn, inte temperament. Säkert är det också därför han nu får sin kommuns talmansuppdrag. Pappa och farfar är lika på det sättet. (Jag däremot är inte alls sådan. Lite ser jag dock redan nu fram emot den dagen om sådär trettio år när nästa generation ofelbart hamnar på ett liknande uppdrag. Och då talar jag alltså inte om mig själv, utan om den bäst lämpade, för att parafrasera titeln på hennes avhandling: syrran.)

Men för nu, för i kväll: grattis, pappa! Jag önskar att jag hade kunnat vara på plats och instämma i fullmäktigeförsamlingens applåd vid valet. Unna dig en kall och en bättre ölkorv vid hemkomst!

Bokrecension

Skriver i morgondagens blad om boken ”Internet är trasigt” av Karin Pettersson och Martin Gelin. Det är en bok som absolut har sina förtjänster, men problemen överskuggar nog, ärligt talat. Texten finns online redan nu.

Moderatorn som Gud och Lidbeck glömde

Att vara moderator är ett jobb i sig. Det kan låta som en självklarhet, eller hur? Det är rätt mycket en bra moderator måste kunna. Utöver inläsningsförmåga krävs administrativ stenkoll, disciplin med förberedelser, förmågan att absorbera andra människors ångest och förväntan, en närmast omänsklig simultankapacitet – har alla vatten, får jag verkligen svar på frågan jag ställde, hur många minuter är det kvar, vågar jag släppa in en publikfråga från den där skäggige skummisen som räcker upp handen, vem av oss är det som puffandas i micken och kan jag i så fall diskret göra något åt det, vad heter mina panelister och deras arbetsgivare och deras aktuella böcker eller verksamheter… Och hur snabbt kan jag processa om min egen instinkt att ställa nästa fråga är rätt om jag samtidigt måste vara extremt uppmärksam på det svar jag får just nu, och på den där lilla irritationen som jag ser hos den andra panelisten som också vill komma in. Och så vidare i en oändlig rad.

Jag gör sällan moderatorsuppdrag, och bara de jag verkligen verkligen vill göra när ämnet eller sammanhanget är oemotståndligt. Varför är jag sparsam med det? Självklart: just eftersom ett moderatorsuppdrag är så oerhört konsumerande. Jag vet precis vad som krävs av förberedelser och koncentration för att det inte ska krascha.

Jag har varit med om att inte lyckas bra med uppdrag, jag minns det med ilningar som påminner om migrän. Det är en fruktansvärd känsla.

Varje år på Bokmässan drabbas man av seminarier och samtal som leds av personer som inte har träning att göra det. De är kanske sakkunniga – han har ju fan disputerat på ämne X! – men kan inte det mest grundläggande samtalshantverket.

Det blir aldrig bra.

Detta har Agnes Lidbeck råkat ut för under årets bokmässa, fast jag är osäker på om hon ens anade att det var det som var problemet. I dagens DN skriver hon en hånfullt härskande text om en medpanelist som verkar ha betett sig som en riktig drygröv. Hon ger otaliga exempel. Och let me be clear: den där medpanelisten verkar ju verkligen ha förtjänat sig en fet uppsträckning.

Men – en professionell moderator hade givetvis aldrig låtit det gå så långt som det tycks ha gjort i det här fallet. Han eller hon hade balanserat uppdraget att representera publikens nyfikenhet, att framhålla scendeltagarnas styrkor, att förstå och vara kapabel att hitta essensen i det som sägs – och markerat ”stopp ett tag, nu måste vi få höra svaret från X också”.

Men det kräver mod, träning och ryggrad. (Och just ryggrad, det är väl dessutom avgörande för att säga ifrån personligen med ett samtal eller ett mejl till den som har drygrövat sig i scensamtalet. Alternativt kan man förstås, om man disponerar utrymmet, klippa till på ett uppslag i DN.)

Låt mig också säga att jag har den största respekt för att det kan vara svårt att vara moderator när det väl händer något sådant där. Jag har bara behövt gå in sådär bryskt en enda gång, när en sur akademiker på ett universitet gick till storms mot en gästtalare på ett osakligt vis. Där fick jag sätta ner den så kallade foten och faktiskt direkt avbryta. Dålig stämning? Enormt. Men det var helt helt nödvändigt, och jag behövde fatta det beslutet på några sekunder. Ångrar mig inte det minsta.

Av en händelse läser jag sedan vidare i Svenska Dagbladet, och ser man på, jag håller varmt med Ivar Arpi när han slutar sin text som handlar om något helt annat:

”Vi är alla olika. Vi har lika sällan förtjänat våra förmågor som våra brister … En sak man kan ta med sig … är att man bör förlåta människor mer för deras tillkortakommanden. Sig själv också. Och framför allt sina föräldrar.”

Jag förlåter härmed alla samt allas föräldrar, utom dåligt förberedda amatörer till moderatorer. Ni kan flytta på er, eller lära er jobbet.

***

Vet ni vem som kan jobbet förresten? Cecilia Nebel kan jobbet. Hon leder Sydsvenskans live-talkshow Late Night Lund, där jag fick vara gäst och prata om min nya bok i onsdags inför några hundra personer på en teater i Lund. Cecilia är ett absolut superproffs i varje detalj. Extremt välförberedd, uppmärksam, blixtsnabb, krävande, strukturerad, rolig, lugnande, publikinteraktiv… För mig som en av tre gäster – Marianne Mörck var en av de andra två, och hon är obeskrivlig, ett scengeni rakt igenom – blev det noll nerver och enbart glädje att få vara med.

Tror ni att det var en slump? Tur?

Gratis och öppen föreläsning

Det hör inte till vanligheterna, men tisdagen den 16 oktober blir det en gratis och öppen föreläsning med yours truly i Stockholm – byggd på det material jag försiktigt började testa när ”Att hitta” släpptes i augusti. Man anmäler sig enkelt här.

Boken nämns nu som en möjlig Augustnominering i fackboksklassen, har sett och hört det på tre ställen på kort tid, och vill bara hålla allt sånt så långt ifrån mig som det går för att inte låta mig bry mig för mycket. Så nu jobbar vi på bara.