Hej hej

Att ha en potentiellt livshotande sjukdom för med sig en del positiva saker. En förhöjd livskänsla. En säkrare kompass för vad som är viktigt. Jag ska inte transplanteras än, och nästan alla överlever ju dessutom sina transplantationer och blir gamla, men allt är nu verkligen helt förberett om det ändå inte skulle bli så. Hälsningar skrivna, manual författad, anvisningar om ditt och datt.

Lätt road hälsar jag på min dödlighet. Tar den ändå inte riktigt på allvar.

Epidemi

Pratar med vänner i USA, en svensk familj vars båda två små söner är födda där. Tio år har det blivit hittills. Mamman i familjen är redan medborgare och pappan ska bli det snart.

Varje dag talas det i amerikanska medier om ”the opioid epidemic”, kanske bäst översatt som ”opiatepidemin” eller kanske starkare: ”drogepidemin”. Enorma mängder amerikaner berusar och dövar sig. Men med vad? Heroin? Jo, visst, men framför allt smärtstillande läkemedel.

Havererade vårdsystem gör det lätt att få dyra opiater utskrivna – medan pressad ekonomi gör det frestande att sälja preparaten vidare.

Här gäller det att skilja på huvudsak och bisak, men det är ändå en bisak som fångar min uppmärksamhet: själva ordet. Missbruket som epidemi. Som ett virus som vi för tillfället saknar behandlingsmetoder för.

Jag avskyr det, instinktivt och intensivt. Det signalerar uppgivenhet, som inför en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Bara att slå ut med armarna: finns inget att göra åt.

I språket döljer sig politisk resignation.

Vi slutar samtalet, och jag frågar om epidemin oroar dem, som svenskar. För sönernas skull. Det gör den inte, för alltid är det ju något som kan bekymra en, var man än lever sitt liv. Mamman i familjen påminner: ”Att slippa ifrån alkoholkulturen var ett bra skäl att flytta från Sverige”.

On par

Do you sometimes write something in English – even though English is not your first language?

I hate to break it to you, but chances are that you are overestimating your ability.

The world is full of badly written prose, things that may be correct by all means, but still not… you know, quite THERE.

Here is how I fix it: I get Sara Cleveland.

Sara is based in Connecticut in the United States. She is a bit of an allround renaissance person – she is a behavioral therapist, a music teacher, a copy editor and a language consultant. And she has got perfect pitch somehow.

I send her my pieces – my monthly newsletter, something I want to publish with an international audience in mind, guest blogs, or even dull presentation material – and she returns it within a day at a modest rate. She gave my new book it’s last brush-over, and is currently hard at work on another larger project for me.

She is absolutely ruthless, too. ”No, that sucks, that’s not your voice at all”, she says, and makes a few small changes to get it to… you know, be right THERE.

If you are a speaker, a writer, or simply someone who wants to make sure that whatever you send out there is on par with the rest of your abilities – get Sara Cleveland. Send her your best. It will come back better.

Just leave me a note, and I will forward it to her.

Överväldigad

Skriver detta på flygplatsen i Miami. (Ja, jag har en fet klimatkompensationsutgift framför mig, det är inte tillräckligt, men det är något, och jag väljer det här livet eftersom jag på något märkligt sätt nu får förfrågningar från sex världsdelar om att prata om något av det viktigaste jag vet, och för att jag därmed faktiskt kan påverka digital politik och digital demokrati något lite, och därmed kanske göra mer nytta för en vettig informationspolitik och därmed miljöpolitik än vad jag skulle ha gjort genom att stanna hemma – och för att jag vet att en lång sjukskrivning väntar mig. Och livet efter det, vem vet, kanske kan jag jobba så här igen. Kanske inte. Jag gör det här nu. Jag har fått en otrolig present, så känns det.)

Hur som helst.

Jag är på väg från Caymanöarna till Boston. Jag var på Bahamas häromdagen. Toronto kort före det. Jag ska snart hem igen. Jag har en ”svensk” vecka snart, med sju gig på fem dagar, och har anlitat en kompis för att köra mig mellan några av uppdragen, som ligger lite dåligt till. Skulle kunna köra själv men är rädd att jag inte orkar riktigt. (Annars åker jag alltid tåg. Min årsrapport från SJ ger vid handen att jag har rest 46 000 kilometer de senaste tolv månaderna. Mer än ett varv runt jorden.)

Den här karibiska utflykten var en fullständigt makalös möjlighet att få träffa ledande personer i de här två pytteländerna. Premiärministern på Caymanöarna bland dem – en tankfull, tydlig, modig man som verkar vilja mycket, men som noga undvek att tala om hur skatteparadisens framtid ser ut. Jag förstår honom. Jag tror att skatteparadisen försvinner, och vilken är hans lands affärsmodell då? Ceviche, kanske. Den var väldigt god.

Men de här två gigen gav mig också något annat – nämligen timmar och åter timmar på resande och pratande fot med de övriga talarna på samma konferens: extremsurfaren Mark Mathews från Australien, Nelson Mandelas tidigare rådgivare Ian Goldin som i dag är professor i Oxford och som har varit toppchef i Världsbanken, den akademiska superstjärnan och författaren Noreena Hertz och så författaren med mycket mera Jamie Metzl. 

Vilka fullständigt osannolika personligheter. Vilka oerhörda liv. Vilket genomslag.

Vi pratade om allt möjligt. Gick vilse på flygplatsen i Miami på vägen över, varpå surfaren skrockande sa: ”hur många akademiska poäng har ni egentligen? Och kan inte lösa det här? Ni borde nog följa surfaren i stället!”.

Mark var nästan bäst av alla. Lågmäld, snäll, australiensisk. Har kämpat med att bli talare, och har lyckats så otroligt väl – men han berättar om så mycket mer än sin sport. Om tillit, envishet, erfarenhet och samarbete på ett sätt som han fullständigt verkar bottna i. Han börjar lite trevande, nästan blygt, och på slutet har han oss allihop. Framför allt detta: att omge sig med, och lita på, rätt personer. Hur oerhört avgörande det är i alla lägen. Jobbet är ensamt på resorna, och på scenen, men i allt övrigt måste det inte vara det. Elin gör produktionen. Lisa granskar tänkandet. Sara granskar engelskan. Samuel tittar på dramaturgin. Fredrik, Nick och James granskar hantverkskvalitet och säljbarhet, och deras kolleger förklarar för uppdragsgivare varför de ska anlita just mig. Inte alltid, inte med allt – men jag radar upp de här personerna för att visa på hur avgörande de är för mig.

Det var cocktailmingel i går i en trädgård. Folk ville prata, och alla var intressanta. Ställde briljanta frågor, sa emot, och en italiensk man tog tag i min överarm med ena näven och knackade mig bestämt i bröstkorgen rakt mot hjärtat med den andra: ”Jag vet inte om det är genetiskt, eller vad det är, men du har något här inne som gör dig född att göra detta”. Jag tappade målföret totalt och glömmer det aldrig och skjuter det ifrån mig, samtidigt, för jag är så livrädd för min egen hopplösa mix av kaxighet och totalhavererat självförtroende, och jag är övertygad om att man kan bli riktigt svårt dum i huvudet av att stå på scen som yrke.

Jag frågade honom om han inte saknar maten hemifrån. ”All the time”, sa han och gjorde en italiensk gest med hjärthanden.

Liten hälsorapport

En liten hälsorapport, för er som är intresserade. Det är inga stora förändringar och ingenting dramatiskt, så ni måste absolut inte läsa.

Lisa och jag har just tillbringat två dagar på Sahlgrenska i Göteborg för min transplantationsutredning. Vi har träffat en lång rad imponerande sakkunniga och proffsiga personer som har undersökt, informerat, frågat och svarat. (Hepatolog! Narkosläkare! Kirurg! Patientkoordinator! Kurator! Fysioterapeut! Ultraljudsexperter, vad sådana läkare nu kallas! En läkare som håller på med ett forskningsprojekt! En praktikant! Och en underbart vänlig sjuksköterska från Jämtland som hela tiden insisterade på att fixa fika! Och säkert nån till som jag glömmer i hastigheten.)

Dessa huvuden har nu slagits ihop på ett klokt vis, och kommit fram till att det ännu är för tidigt att sätta upp mig på den ”skarpa listan” för levertransplantation. Jag mår helt enkelt för bra fortfarande. Och det är ju alldeles utmärkt.

Vad händer nu? Min läkare hemma i Skåne fortsätter att hålla stenkoll med täta undersökningar av olika slag. När hon gör bedömningen att Sahlgrenska bör titta igen, så gör de det. Och så blir jag uppsatt på väntelistan då i stället. Om tre månader, om sex månader, om ett år, det är omöjligt att veta.

Först i det skedet måste jag vara redo mer eller mindre hela tiden, och hur det går till ska jag så klart berätta mer om när den dagen kommer.

Så länge: läs lite om primär skleroserande cholangit om ni mot förmodan är intresserade av vad det är för bisarr sjukdom jag har. Och registrera er som organdonatorer, vi är många vars liv kan räddas av några få knapptryckningar. 

Förresten, jag höll ju på att glömma det viktigaste: Dag ett gick vi till ett mexikanskt ställe på Olivedalsgatan som heter Little Meats och åt helt GALET god lunch. Vi tog fish tacos med alla tillbehör och sidorätter som fanns på menyn. Alla. Plus den där goda vidriga läsken, Jarritos heter den väl, med jordgubbssmak. Det hör till. Dag två gick vi till en amerikansk diner som heter Egg & Milk på Övre Husargatan – mysig miljö och fina pannkakor. Jag rekommenderar glatt båda!

NPR

Blev himla glad av att få vara med i National Public Radio i USA i veckan som gick – det är svinbra pratradio, och en del av den försvinnande pyttelilla public service som USA har. Här är en direktlänk till de tretton minuter som jag medverkar i, men jag rekommenderar verkligen att man lyssnar på hela timmen.

Hans Erik Engqvist

Bad att få skriva några snabba rader med anledning av Hans Erik Engqvists död, och det fick jag. Här kan ni läsa dem.

Årets talare

Jag ska berätta lite mer om hur det var. I tisdags alltså, på Talargalan på Berns. Lisa var med mig där, jag hade väl något slags känsla för att jag hade goda chanser att vinna, men man VET ju inte. Och så vann jag, och så kände jag att det ändå betydde något, det som jag hade intalat mig inte betyder något. Jag höll ett tacktal som jag hade förberett lite; man kan inte hålla ett dåligt tacktal inför några hundra talarproffs. Det handlade om kärlek och motstånd, en kombination jag alltid söker hos människor som är viktiga för mig. Jag nämnde Lisa och barnen och Fredrik och alla hans kolleger, men också Elin som jag jobbar med, och Lina och Niklas och Annica. Jag kunde ha nämnt kanske femtio personer till, utan minsta överdrift, som på olika sätt har lärt mig saker. Det är ett ensamt jobb i utförandet, men ska man bli bra på det behöver man ta hjälp av många människor som var och en för sig kan olika saker. 

Nicholas Fernholm talade, han är a new kid on the block, och han är svinbra. Hör honom om ni får chansen. Christina Rickardsson ledde galan som det proffs hon är.

Och så festmiddag, och den var fantastisk, den är alltid det, och jag fick så många kramar och varma gratulationer, men framför allt fick jag gosa med min fenomenala kollega Ami Hemvikens lilla Flora, två månader bara, så att Ami kunde äta. Jag lyfte av skinnet från hennes laxbit också, så att hon kunde sleva i sig lite käk med en hand.

Lisa tog nattåget hem för jobb nästa dag, och jag gick ut från Berns efter midnatt nån gång med vansinnigt hög volym i lurarna. Lätta steg som blev lättare. Såg ni någon som eventuellt spelade lite lufttrummor på Sergels torg vid den tiden så var det jag, och det var givetvis till You spark my heart med Electric Boys, som är det senaste årets bästa låt. En vänlig dam som städade innanför tunnelbaneentrén konstaterade att alla affärer var stängda, och jag orkade inte gå längre i kylan. Big mistake. Jag gick till rummet på At Six och kunde inte somna, och på morgonen vaknade jag för tidigt, vrålhungrig och åt jordnötter som jag försent upptäckte var härskna. Så då gjorde jag lite te i espressomaskinen. Sen riktig frukost, och detta i sällskap med en kompis bosatt i USA som plötsligt dök upp, och sen ett snabbt jobbmöte för storslagna framtidsplaner innan jag tog tåget till Gävle, på ”fötterna-på-jorden-nu-och-bli-inte-kaxig-din-jävel”-turné. Tog med en semla och en varm choklad från Gateau. Åt en massiv lunch – kyckling! potatis! sås! grönsaker! – plus efterrätt innan jag föreläste. Sen norpade jag en chokladkaka från fikabuffén och åkte tillbaka. Jag sov lite på tåget. Sen ville jag verkligen ha Luzettes pålitliga Wallenbergare på fisk och skaldjur men hade bara tid för Burger King. Det var ju också gott, på sitt sätt. Sedan till förlaget där jag träffade Anton som är ny förläggare nu när Svante har gått i pension. Vi gick bort till Gamla stans bokhandel för en samtalskväll ihop med den extremt genomtänkte och intressante Mattias Beijmo. Vi hade kanske femton personer i publiken. Klas Ekman på Volante förlag, min gamle gymnasiekompis, ledde samtalet. Det var underbart fint och jag välte ut mitt vattenglas med en grandios gest. Efteråt åkte jag hem till en kompis och åt väldigt mycket knäckebröd och drack te, och sen tillbaka, och nu hade jag lärt mig läxan: stopp på 7Eleven för en grillad macka och en smoothie och en glass och en påse smågodis. Vad ska jag göra, kaloririk kost, doctor’s orders. Hoppas dr K inte läser det här, jag har en känsla av att hon kanske skulle vilja styra om lite i VAD jag äter vissa gånger. 

Sov som en sten i åtta timmar och vaknade ändå trött, men tack och lov hade Johan och Anders fått ut Offsides podd så att jag fick lite sällskap när jag raglade upp. Frukostmöte med en vän innan jag tog tåget hemåt och tog den yngste till skridskoskolan och sedan cyklade hem och fixade käk.

I dag ska jag visst ha ett telefonmöte vid halv tolv. Och så måste jag väl lyda de order jag får från hon den personliga tränaren i appen. I övrigt ingenting. Absolut ingenting.