Att förbereda hösten

Yrkeslivets tempoväxlingar kräver sin teknik. Som talare och moderator är man i allra högsta grad säsongsarbetare – september, oktober och november är de i särklass mest uppbokade månaderna på året. 

Det betyder också att när försommarens sista gig är gjort, så är det helt avgörande för mig att jag håller tempot någorlunda uppe ett par veckor till. Det är då jag har en chans att förbereda mig för det som komma skall.

Jag har alltså bokat resor och skrivit frågekort och skickat informationsmejl och ställt frågor till arrangörer, och förstås noga städat och slängt saker. 

Något av det roligaste är att läsa de böcker som behöver läsas inför Bokmässan. Programkommittén där har nämligen lärt sig att jag alltid är game. De kan ge mig vilken omöjlig soppa som helst, och jag säger glatt ja. Sedan sitter jag där med ett uppsamlingsheat med tre förskrämda poeter som inte pratar engelska och ska försöka få till ett samtal under en rubrik som har värkts fram som en trillingfödsel. Sexton personer i publiken i ett rum som rymmer två hundra, och fjorton av dem är antingen förläggare eller översättare eller ambassadpersonal.

Call me weird, men jag älskar det.

Ibland blir det nämligen kul. Ibland kommer det fram en vänligt plirande dam och ber att få ett exemplar signerat. Och jag har ju dessutom under den föregående sommaren fått läsa några böcker som jag helt säkert aldrig någonsin ens skulle ha vetat existerade.

”Vad sa du, BASKISK litteratur? Ja, på det är ju du en välkänd expert!”, skrockade DN-kollegan Björn Wiman mycket godmodigt när jag en gång var på väg in i precis ett sådant där seminarium. 

Björn är murvel ut i fingerspetsarna, han vet hur det går till, och är själv duktig på att leda scensamtal. Man läser på, man letar frågor, man gör jobbet. Det är som att plöja nämndshandlingar eller titta på en division tre-match eller ringa på blåljusnotiser. Det är ett hantverk, och om man har lite stolthet i hur man genomför det kommer man också att tycka att det är rena lyxen att få ägna sig åt det. Hög tid alltså för mig att bekanta mig med de här två författarskapen. Kom och lyssna i september!

Att hata tv, alltså själva tv-apparaten

Television är och förblir ett medium som folk ofta talar nedsättande om. Det är ju givetvis fånigt. 

Men när jag nu förklarar varför jag nästan helt har slutat att titta på tv, och egentligen bara ser på Youtube på telefonen när jag vill konsumera rörlig bild, så är skälet inte innehållsrelaterat.

Det handlar om teknik.

Jag hatar nämligen tv-teknik. Jag hatar nämligen tv-apparater.

Dagens jättefina tv-apparater är oerhört dåliga på grundläggande användarvänlighet. Var ska jag egentligen trycka om jag vill ha ut ljudet i de stora högtalarna från den här dvd-filmen, och varför är bilden så dålig i husets antennuttag, det var den inte med den gamla dåliga tv-apparaten, och vänta nu, ska jag alltså behöva klicka mig fram manuellt mellan olika menyer för att kunna byta från en tv-kanal till en annan, jag kan inte bara trycka ”4” om jag vill se TV4?

Det är helt häpnadsväckande.

Och vad jag märker är nu att det innehåll som erbjuds mig via denna apparat inte längre är så attraktivt att det motiverar mig att forcera usel användarvänlighet.

Någon att fråga

Klassmässig kulturell trygghet gör många saker med en människa. En vanlig sådan sak är att man inte riktigt blir kapabel att identifiera det man har fått med sig i livet som ovanligt bra, eller ovanligt privilegierat.

Jag har ägnat mycket tid åt att identifiera mina privilegier, och som en konsekvens av det har jag gjort vad jag kan för andra som inte har haft samma bonntur. Men jag kan ändå aldrig fullt ut veta hur det känns, hur det är, att ha växt upp med stor otrygghet i olika fosterfamiljer och separerad från sitt syskon. För att ta ett exempel från vår vänkrets. Eller hur det är att försöka ta sig fram i ett akademiskt yrke utan att ha föräldrar att fråga till råds om hur man ska navigera.

Under midsommarhelgen låg jag uthälld i en soffa hemma hos mamma och pappa, som varit ihop i mer än femtio år och som till mig och min syster skapade ett hem där vi aldrig saknade något. Mamma och jag pratade om böcker, teater, text och läsande, om fiktionalisering av verklighetsskildringar och autenticitetskrav på skönlitteratur (det som jag bloggade lite om i förrgår). Hon nämnde Ture Johannisson, som hon läste nordiska språk för, och jag berättade hur genialt inledningen på Andre Agassis självbiografi ”Open” är konstruerad. Bredvid i samma soffa låg min fjortonåriga dotter och läste en Olov Svedelid medan min sjuårige son läste ”Handbok för superhjältar”. (Det är en stor soffa.) Det står flera tusen volymer där på övervåningen, och jag tittade på ryggarna.

Det är ett magnifikt bibliotek på så vis att det står fritt. Mina föräldrar är okänsliga för kulturella statusmarkörer. Ger fan i dem, helt enkelt. De läser vad de vill läsa, och därför finns allt från feelgood till tjocka biografier och lyrik och kåserisamlingar där. Klassiker och dagsaktuella bestsellers. Ingen rankning. Böcker som vägrar att tävla med varandra.

Sedan, när vi ändå pratade om berättande, luftade jag mina farhågor inför ett fantastiskt roligt och svårt uppdrag som väntar i slutet på sommaren – jag ska hålla talet vid The President’s Convocation på Centenary College i Louisiana i USA.

Mamma pekade omedelbart på ett möjligt angreppssätt, ”du kan ju göra så, och använda den tanken”, och så var det bestämt.

Allt detta är en lyx att vara tacksam för.

Svensk statsservice

Jag har en politisk idé som jag tror att man kan vinna val med.

Det är för att den är rolig och storslagen och populistisk och svindyr och sannolikt totalt ogenomförbar.

Nu ska jag försöka argumentera för den.

Vi har två stora problem i Sverige just nu som är särskilt intressanta:

1. Vi har bostadsbrist och glesbygdsutarmning samtidigt.

2. Vi saknar ett riktigt tydligt samhällsprojekt att enas kring, vilket gör att vi med vår myckna fritid och energi lägger kraft på att beskriva 20 000 asylsökande som ett hot mot existensen. Man skulle ju kunna ha tänkt sig att klimatfrågan räcker, men eftersom en del, inte helt få, gärna förnekar den så fortsätter de nog hellre med lite lagomrasism.

Vad göra åt detta? Jo: Man slår ihop alla frågorna i en.

• Man bygger massor av järnväg. Både snabbtåg och vanliga tåg, dubbelspår överallt förstås. Dessa tåg ska ibland vara blixtsnabba reptiler som åker från storstad till storstad – ibland försörja småstäder med regelbunden trafik.

• I varje stationshus inrättas en helt ny statlig serviceinrättning. Den heter (mycket albanskt åttiotal över detta) förslagsvis Svensk statsservice. Här är det öppet från 06 till 22 sju dagar i veckan. Här finns apotek, post, resebyrå och enkla närbutiksvaror. (Det behöver inte vara på nivån skosnören och hallonkräm och skokräm och hallonsnören. Det räcker med the basics.) Riktiga människor arbetar där, multikompetenta personer, vars uppdrag är service i alla lägen, som en del av det Stora Politiska Projektet.

• Vi har nu skakat liv i samhällen där villor står tomma och butiker försvinner i rasande fart. Det blir möjligt för en familj som vill ha en trädgård och en fin cykelväg för barnen till skolan att köpa ett hus på gångavstånd från den nya stationen och pendla ganska långt varje dag – för att slippa betala 16 000 kronor för 65 kvadrat i centrala Göteborg.

• Vi kompletterar satsningen med en fortsatt förstärkt landsbyggdspolitik för statliga myndigheter. Det finns enorma poänger för samhällelig inkludering med att olika verksamheter ger något hundratal arbetstillfällen i mindre orter; att inte allt centreras runt huvudstaden.

Detta skulle enligt mina beräkningar kosta 40 tusen miljarder kronor. Vi har inte riktigt de pengarna tyvärr.

Men om hela Sverige lever, då lever samhörigheten, och då lever möjligheten att forma sitt liv för fler. Då driver man bort risken för alienering och splittring. 

(Vidare måste public service få ett ännu tydligare uppdrag att göra enbart sådant som aldrig kan bära sig kommersiellt. Nyhetsbevakning i orter med 8 000 invånare, till exempel. Sommarpratare som inte till 65 procent är bosatta innanför tullarna. Men de två sakerna klarar vi inom befintlig budget, det är allt det andra som kommer att kosta 40 tusen miljarder.)

Bra idé, va? Lite dyr bara då, det är synd.

Truth and fiction

Have you also noticed how cultural consumers of the world — people reading books, going to plays, watching movies — have become obsessed with ”the truth”?

It doesn’t matter how sagaesque something is. There will still be someone who says: That’s not how it actually happened!

The problem is, of course, that truth is better than fiction: The events at Pearl Harbor make for a great movie script. And remember ”The Social Network”, the movie about Facebook? It was not a documentary. It just wasn’t. It never pretended to be. It just used the basics of an interesting historic event and made fiction out of it.

I don’t get why people are upset.

Scriptwriter Aaron Sorkin is not to be held responsible for what he did with ”the truth” on Mark Zuckerberg in that movie. Or anything else, for that matter. And why is that? Because he is a fiction writer. He is free to do whatever the heck he wants with history as long as he calls it fiction. Which he does. The obsession with ”true” and ”false” in a world of literature and movies, meant to be nothing but fiction, leads us to less of an understanding for what cultural expressions really are.

Again, it’s really that simple: Sorkin is a fiction writer, looking for a great story. He will use parts of reality to create fiction. That ”contract” with the viewer/reader/reciever/consumer is as old as telling stories.

Get it. And get on with it.

Rasistpartiet

Jag skrattade så gott åt den där tweeten, ni såg den kanske? I våras var det nån som skrev: ”I dag är det 75 år sedan några störigt politiskt korrekta killar gick i land i Normandie för att ta itu med Sverigedemokraternas grundare”.

Sedan slutade jag skratta, för det är ju faktiskt så. Det är precis sant.

När Sverigedemokraterna gjorde Hitlerhälsning på Knut den Stores torg i Lund – bilderna publicerades i Sydsvenskan – tyckte Jimmie Åkesson att tiden var mogen att engagera sig i partiet.

Där samlas nu människor under en enda bärande idé: Att göra skillnad på folk och folk. Särskilt är det människor från arabiska länder som har så mycket som ett spår av muslimsk tradition i sitt bagage som ska fördrivas. 

Förslagen i Skåne är av kristallklart rasistisk karaktär. Man ska inte få tala andra språk än svenska i korridorerna i skolan. Man ska inte få be en bön under sin rast på jobbet. Man ska inte få bära sjal i olika sammanhang, helst inte alls. 

Partister utesluts i rasande fart (hälften av SD:s ledamöter i Stockholms kommunfullmäktige är nu vildar), men ändå upphör aldrig ärendena. Man skyller gärna på att partiet är ungt, på en viss omognad. 

Det är givetvis nys. 

Junilistan och Miljöpartiet har inte haft sådana här problem, för att ta ett par exempel på ganska nya partier, och det är av ett enkelt skäl: De har inte fötts ur totalitära regimers idéer.

När moderater spelar med – den amoraliske kommunstyrelseordföranden i Staffanstorp är väl det bästa exemplet – bevisar de sin egen ideologiska tomhet. Det gamla frihetspartiet sysslar bara med inskränkningar, samt åt att tugga fradga av ilska åt den partiledare som gjorde dem till ett trettioprocentsparti.

Nu har de sjutton, men nu är allt bra.

Rasismen, inskränkningarna, avgränsningarna finns inte till av några andra skäl än att fördriva muslimer. Det är uppenbart. Det är ingen i SD som hade kommit på tanken att kräva att några finska familjers barn i Södertälje skulle få utväxla några ord på finska på rasten. Naturligtvis inte. Ingen kan tro det.

Den som är Sverigedemokratisk medlöpare har i dag bevisat sig vara beredd att acceptera precis vad som helst i den heliga muslimjaktens namn. Det spelar ingen roll att partister är rasister. Det spelar ingen roll att partiet företräds av halvskurkar och illiterata. Det enda som räknas är att de där mörka skummisarna som Svenska Dagbladets ökände ledarskribent tjänstvilligt identifierar som avvikare måste ut ur landet till varje pris.

Rasism.

Den som röstar på Sverigedemokraterna bekänner sig till detta, accepterar det, vill ha det.

SVT Text kan inte text

Det är som vanligt: redaktionen på SVT Text kan inte skriva text längre. Särskilt inte på sporten. Räkna korrfelen och skrivfelen på de här två sidorna, jag får det till sex stycken. Jag förstår inte att den ansvariga skribenten får behålla sina inloggningsuppgifter.

Kylskåpsmagnetism

På sistone har jag känt en stark dragning åt peppiga enradingar och begåvade formuleringar som handlar om självständighet och självkännedom och som får plats på en kylskåpsmagnet.

Vackert är det inte, men man får försöka ta sig som man är.

I programbladet till Bokmässan hittade jag följande fantastiska rader. Mycket kylskåpsmagnetiska. Men också lyrik i absolut världsklass.