Matlarm

En av journalistikens sämsta grenar, sett över tid, är matlarmsjournalistiken.

Den är sällan tillräckligt kunnig – vilket gör att forskning sponsrad av låt säga sockerlobbyister får orimligt stort utrymme.

Den är sällan tillräckligt precis – vilket gör att slutsatserna om vad man som vanlig konsument bör göra blir svepande och omöjliga att omsätta i praktik.

Den är sällan tillräckligt relevant – vilket gör att man missar att det krävs minst sex kilo ägg per timme för att den farliga substansen X faktiskt ska ha någon kroppslig påverkan värd namnet.

Den är sällan historiskt förankrad – vilket gör att vi inte förstår varför slutsatser och råd skiftar så väldigt över tid.

Den är sällan tillräckligt selektiv – vilket gör att vi rapporterar lika rubrikvänligt om enstaka skitstudier av vilka vi inte lär oss något alls, liksom om oerhört seriösa långsiktiga studier som verkligen fastslår något på riktigt.

Vad göra? Uppvärdera vetenskapsjournalistiken, så klart.

Nåd

Det fanns ett torp som hette Hemmingsholmen. Vi var där på kusinpromenad en gång, det ligger nära den vackra släktgården där min kusin Carl nu blir fjärde generation med sin familj. Hemmingsholmen var ett klassiskt ödehus. En utbränd traktor stod i närheten. Marken runt var fullständigt igenväxt. Senare var jag ensam där, då huset hade brunnit ner. Jag gick in där dörren hade stått, tittade ner och såg den sotiga plattan till nyckelhålet ligga bland bråten. Jag hade den länge i jackans bröstficka, nära hjärtat, och säkerhetspersonal på flygplatser jag passerade tittade lite konstigt på mig när maskinerna pep för ett bränt nyckelhål.

I förrgår pratade jag länge med en av mina bästa vänner. Hon hade varit förbi nån konstnär, eller en utställning, jag vet inte riktigt, men hur som helst hade denna konstnär präglat ord på tunna tunna gamla keramikbitar, lite som kakel. Hon valde ett ord till sig själv, och så såg hon ett annat ord. Det gav hon till mig. ”Nåd”, står det. Jag har varit rätt obarmhärtigt hård i min självanalys på sistone, tycker hon, och eftersom hon är kristen har ordet nåd en speciell kraft. Så jag fick den där lilla plattan.

Jag har den i jackans bröstficka, nära hjärtat. Och eftersom den är av keramik tror jag att den kan ligga kvar när jag går igenom en säkerhetskontroll nästa gång.

Otroligt

Skrev en extrakrönika i dag, för att historien krävde det. Läs den här, och klicka sen på länken ungefär två tredjedelar ner i krönikan. Se vad som har hänt på ett dygn.

Att vara tönten

Filip och Fredrik nämnde mig i sin podd i går.

Det vet jag eftersom en vän till mig också nämndes, eller nej, han nämndes inte, han var det huvudsakliga ämnet för hela podden.

Jag lyssnar annars sällan på Filip och Fredrik, eftersom jag inte orkar med att de aldrig pratar. De ropar. Det funkar inte för mig. Jag är för gammal. Jag är för seriös. Jag är för töntig.

Så nu tänker ni kanske att jag ska försvara mig mot deras lilla myggstick, som verkligen inte var så farligt?

Nej. Jag ska inte försvara mig mot det. Myggstick är myggstick.

Däremot ska jag säga en del saker om Filip och Fredrik. Och det ska jag göra eftersom jag till skillnad från en del andra i den här lilla världen av nöje och journalistik inte är rädd för dem. Det är rimligt att någon som inte är rädd för dem säger ifrån när de beter sig som idioter.

Att någon ÄR rädd för dem är nog en tanke som inte har slagit dem. Så blir det om man inte har begrundat att man har fler Twitterföljare än Dagens Nyheter har prenumeranter. Så blir det när man går från underdog till topdog till nån som räknar sina miljoner i hela tiotal, sin publik i hundratusenden och säljer ut GLOBEN, utan att att stanna upp ens EN ENDA SEKUND och fundera på vad det innebär.

Filip och Fredrik har en enorm makt. De har en enorm publik. Och framför allt: Vad de säger om andra människor spelar enorm roll.

Deras gemensamma allergi mot allvar har nu blivit så svår att de skulle behöva en adrenalinspruta om de konfronterades med det, för att över huvud taget klara livhanken.

Att Filip och Fredrik i stället skulle kunna börja använda sina hjärnor, och liksom offentligen medge hur otroligt smarta de är, skrev jag hoppfullt om i en liten text 2009.

Åtta år senare har jag inget sådant hopp längre. Jag gjorde ett reportage om deras program Breaking News en gång. En liten sak har etsat sig fast från den där heldagen hos dem: När Filip Hammar dissade ett par förslag på gäster med motiveringen att de var för vettiga.

Vilket, för att citera Monty Python, leder mig fram till kvällens huvudfilm.

Filip och Fredrik ägnade merparten av sin podd i går åt att ge sig på en god vän till mig, journalisten Niklas Orrenius.

Jag vet en del om vad det kostar att vara journalist med Niklas ambitioner. Jag vet en del om hur hans familj drabbades när högerextrema mobiliserade. Jag vet en del om hur han har terroriserats och misstänkliggjorts och hur det har slitit på honom. Ibland har han också avsiktligt missförståtts.

Det var det som Filip och Fredrik ägnade sitt program åt. Att avsiktligt missförstå.

Vad FAN vet Filip och Fredrik om hur det är att granska extremhögern i Sverige? Vad FAN vet de om vad som krävs för att få loss riktiga berättelser från kontrollerade miljöer där man måste navigera allt från sura militärer till storpolitik? Vad FAN tror de att det kostar, som människa, för en familj, att göra allt det där? Och de tycker att det är Niklas man ska ge sig på, precis just nu? DEN bubblan är lite viktig att sticka hål på? DEN höga hästen kan behöva ett fälleben? Getthefuckout.

Inget ont om Pugh Rogefeldt. Jag tycker bara inte att det är så relevant att höra hans invändningar mot Mozarts låtskrivande.

Jag kan givetvis inte ”vinna” en sån här diskussion. Hur skulle det gå till. Jag är ju tönten här, som bevisligen inte bara saknar självdistans, utan också tydligen låter denna brist omfatta människor jag bryr mig om. Jag är dessutom helt ointresserad av vad de där två möjligen har att säga som svar på det här, även om jag VET att Fredrik Wikingsson är en genuint trevlig person, jag gillar honom instinktivt och har ibland haft trevliga utbyten med honom på Twitter.

Någon måste säga ifrån bara, och andra måste få veta att det inte är farligt att göra det.

Detta får mig att tänka på en genial samtidsanalys baserat på ”Vänner”, tv-komedin ni vet. Den handlade om Ross, en av de sex huvudpersonerna, och den enda som har lite riktning i tillvaron. Han är disputerad paleontolog, uppenbarligen svinbra på sitt jobb. Det enda han får av sina vänner, som kvitto på vem han är, är hån.

Doktorsavhandling? Forskning? BOOOOORING.

Niklas Orrenius läste svåra böcker när han jobbade på Värnpliktsnytt! Stig Dagermans ”Tysk höst”! (Den är extremt lättläst, det vet man OM MAN HAR LÄST DEN. Helvete.) Han hade även något klädesplagg som inte Filip Hammar godkände. Filip Hammar har visserligen inte hört Niklas Orrenius föreläsa, men bangar inte för att referera ändå.

Som journalist vet man att man måste höra grejerna man citerar. Det kan lätt bli himla missvisande annars.

Men Filip Hammar valde en annan väg än journalistiken, och det var nog bra. Han blev ju nämligen extremt framgångsrik. Han är så framgångsrik, så förmögen, har så många succéer bakom sig, att man verkligen skulle kunna tro att precis vilket mindervärdeskomplex som helst skulle ha botats tusen gånger om.

Det är tydligt att dessa saker inte korrelerar.

Korrelerar! Hörde ni! Vilket jävla pretto jag är!

Men… allt detta, det var väl inte så farligt? Det var väl bara… showbiz?

Nej. Dra åt pipsvängen med er.

Jag önskar Filip Hammar – som var den som ledde paraden fram och tillbaka över den så provocerande skicklige – en riktigt dålig natts sömn. Samt något finare: självförtroende nog att omfamna sin intelligens.

Äpplet som bara ruttnar

Att Apple beter sig så här är givetvis inget annat än förväntat, men dessvärre har de sällskap.

Man får hoppas att politiken lyckas med det den vill här: att skapa en LAG som ger konsumenter rätt till grundläggande information om produkter de har köpt, så att de har en sportslig att till exempel byta batteri på sin telefon. Jag hade ingen aning om att detta var en fajt, ens.

På gala

En härlig kväll i Stockholm i går, både Lisa och jag var på Talargalan och firade fina pristagare (jag vann ”Årets genombrott” för ett år sedan och är fortfarande liksom aktivt glad över det) och åt fantastisk mat och pratade med människor som verkligen kan… prata. Och lyssna, nota bene! Personer som sysslar med att föreläsa, underhålla och vara moderatorer har en tendens att vara väldigt glada och generösa kolleger emellan. Varför det är så vet jag inte riktigt, men jag slås av en värme vid sådana här tillställningar som jag verkligen uppfattar som genuin. Nu några möten innan jag ska vidare till Norge för ett gig. Så ja, jag känner mig helt i form igen efter hela gallstensfiaskot.

***

Förresten, jag kan inte bestämma mig för vid vilket tillfälle som Stockholm skörtade upp mig mest, relativt sett, i går. (Det är ju som bekant uppskörtning som är Stockholms nya paradgren.) Antingen var det när jag betalade 2 910 kronor för ett FÖNSTERLÖST rum stort som en garderob på ett hotell som på allvar kallar sig ”Haymarket”, eller så var det när jag betalade 40 kronor för en slarvigt uppvärmd ”belgisk” våffla nära Sergels torg.

Äntligen!

Stings polarpris – den duktiga killens revansch. Roligt att få skriva några (inte ensidigt positiva) rader om en gammal favorit. Läs här.