Årsbokslut

I morgon fredag gör jag mitt sista gig för året. Som talare är man säsongsarbetare – nu är det helt tomt i kalendern till 25 januari.

Det finns några saker jag ska göra. En privat och en professionell, kan man säga.

Först och främst ska jag få min värdelösa gallblåsa bortopererad. Det sker på måndag. Gallblåsan behöver man egentligen inte, den fungerar som en depå, och om det bildas stenar och grus i den kan man helt enkelt ta bort den. Jag har fått ett par gallstensanfall. Det gör spektakulärt ont, och jag har därför varit utrustad med morfin i plånbokens myntfack. Jag har bara behövt använda det en gång. Tack vare en väldigt tillmötesgående vård har jag nu fått tid för operation vid en tidpunkt som passar mig.

Sedan är det tyvärr så att jag ju är vad man bäst kan beskriva som ett vandrande internmedicinskt fiasko. Jag har Crohns sjukdom med mera, och vid en samlad bedömning är det tydligen farligare att operera mig än en genomsnittlig patient. (”Oskuret är bäst, brukar vi säga”, sa kirurgen på telefon.) Därför har operationen flyttats från Landskrona till Malmö, och läkarna har varit minutiösa i förberedelserna med extra ultraljud och blodprov och till och med ett personligt besök hos narkosläkaren, för att säkerställa att jag kunde gapa stort och luta nacken bakåt tillräckligt långt för en ”bekväm intubering”, vilket väl får betraktas som århundradets contradictio in adiecto.

***

När detta är gjort ska jag ägna mig åt att läsa och skriva, och sedan gå fram och tillbaka i arbetsrummet hemma och testa resultatet – jag ska nämligen försöka skriva en helt ny föreläsning, har jag tänkt.

I dag arbetar jag väldigt fritt, rent formmässigt. Jag har ett material som sammantaget kanske skulle räcka i tre timmar, om någon ville höra allt. Det är som en låda Legobitar, som kan byggas ihop på olika sätt beroende på vem som ska lyssna. Jag använder ingen färdig presentation, utan gör saker live med datorn från ett ståbord i stället.

Materialet håller sig på detta vis levande. Jag gör ändringar varje vecka. Och det finns egentligen inga baksidor med att jobba så – utom en:

Det är inte helt ovanligt att uppdragsgivare hör av sig och undrar om jag kan komma en gång till, ett eller två år efter det förra besöket. Och då blir problemet att jag helt enkelt inte vet exakt vad jag har sagt vid det första tillfället.

Alltså behöver jag veta att jag har något helt annat att erbjuda.

Planen är att nu välja rakt motsatt modell och metodik. Jag ska skriva ett exakt manus, se till att det klockar in på 43 minuter, det behövs nog ungefär 35 000 tecken, och sedan samarbeta med en producent som jag känner och litar på – hon är bland annat överjävligt bra på att göra snygga presentationer. När det är färdigt ska jag lägga en dag på att träna ihop med en annan kompis, som är skådespelare. Bara för att få lite styrsel på tajming och rörelser och sådär, och för att kunna göra dramaturgiska putsningar om det behövs.

Föreläsningen ska heta ”Sju sätt att äga världen”. Den kommer att peka ut och diskutera några av de mest avgörande stridsområdena för samhällsutvecklingen där digital humaniora spelar en central roll. Jag har samlat på mig ett massivt underlag under det gångna året, och ser fram emot att gräva ner mig i det.

***

Det ska bli otroligt spännande att skriva detta, både av innehållsliga skäl och av metodskäl. Jag har aldrig testat att göra så här förut, det vill säga att ”skriva för scenen” direkt. Det har alltid varit tidningstext och boktext som har anpassats till scenframträdanden.

Häromdagen hörde jag igen någon använda formuleringen att jag har ”dragit ner på journalistiken” för att ”i stället föreläsa”.

Det är väldigt talande, men det är i mitt fall alldeles fel.

Jag är ju mer journalist än nånsin. Skillnaden är att jag aldrig har varit i närheten av ett sådant genomslag som skribent, som jag nu har fått genom att i stället tala fram innehållet. I år besökte jag mitt fjortonde land som föreläsare, och mitt TED talk kryper upp mot en och en halv miljon visningar och har textats till 32 språk. Det jag ”publicerar” är en essä, en lång krönika, en kultursidestext, men plus headset. Jag använder exakt samma metoder och principer som tidigare: jag försöker ta reda på saker så gott det går, och sedan berättar jag om dem.

Det är alldeles uppenbart att man som yrkesföreläsare och utbildare och seminarieledare ibland läggs i samma hög som inspirations- och underhållningspersoner. Det är begripligt. Men det är nog för att insikterna om det här överlag är rätt grunda.

En av Sveriges mest eftertraktade talare heter Olof Röhlander. Varm, rolig, smart och ett självklart val för den som vill skapa ett samtal i en grupp, med fokus på självreflektion, vardagsobservationer och motivation.

En annan av Sveriges (och Europas!) mest eftertraktade talare heter Stefan Hyttfors. Han bestämde sig för att läsa in sig på världens monetära system, för att på djupet förstå hur pengar och banker fungerar, och så göra en journalistisk folkbildningsinsats med den kunskapen. Han skrev en essä, och lärde sig att framföra den. Det är ingen slump att han som pressfotograf skolades på tidningen Expressen – pedagogiken i hans anslag kommer ur den kulturen, det är alldeles uppenbart.

Här är min poäng: Röhlander och Hyttfors är inte mer lika än, säg, Ragnar Skanåker och Anja Pärson. Båda är idrottare, men kunnandet är av olika typ, kraven och sammanhangen helt skilda.
Hyttfors är till hundra procent journalist, men han verkar i en genre som inte riktigt erkänns eller betraktas som journalistik. Det gäller för mig också. Så jag har med andra ord inte övergett eller dragit ner på journalistiken – jag testar bara en annan genre. Åtminstone 2017 också.

***

Är jag rädd för att opereras på måndag? Nej, jag är i så fall uppriktigt mer rädd inför att komma hem från sjukhuset på tisdag och för första gången börja skriva på ett nytt sätt. Jag vet verkligen inte riktigt var jag ska börja. Eller jo: jag ska logga ut från mina sociala medier. Så… vi ses igen i januari! Och kanske några gånger under operationen. Jag har oerhört svårt att tro att lite vanlig narkos skulle kunna stoppa mig från att twittra.

Ankballegalan

Har många fantastiska minnen från Augustgalan i går, där jag fick rycka ut med kort varsel för att göra min nominerade vän Niklas sällskap när hans fru Emma var tvungen att stanna hemma. (Vid något tillfälle på natten KAN jag t ex ha stått på en stol på Operabaren och hållit tal till Niklas. Jag KAN också ha ropat ”ankballe!!!” ganska högt när han inte vann.)

Men det var inte riktigt det vi skulle tala om nu. Utan detta:

Så slående i går, hur de unga som var nominerade till Lilla Augustpriset främst kom från trygga och fina områden och omständigheter. Det vill säga… jag kan förstås ha fel på en eller ett par, men efternamn och utseenden och bostadsorter och boktitlar säger så mycket. Skriver bra gör man nog överallt, men idén att tävla om Lilla Augustpriset är helt säkert vanligare i vissa socioekonomiska kretsar. Det är det där självförtroendet, den där kodavläsningen, som man kan få sådan enorm hjälp med om man råkar ha rätt lärare eller rätt föräldrar.

Det har varit helt avgörande för att jag inte ska bli, säg, ledarskribent på GP: en med stigande ålder ökande insikt om vad jag har fått med mig av ren tur. Gud vad jag älskade – och fortfarande älskar – att ge mig själv både osentimentalt beröm och osentimental kritik. Tanken på att vara ”selfmade” och totalt ansvarig är ju så förförisk. Och på vissa sätt ÄR jag verkligen min egen. Men på så väldigt många sätt har omständigheter bortom min kontroll, typ vilka föräldrar jag har, varit avgörande för att jag ska ha fått ett bra liv. Detta kan man inte göra något åt, mer än att försöka vara bara lite tacksam. Och, med Kevin Spaceys ord, se till att skicka ner hissen.

Identitet, representation, kvotering, meritokrati

I gårdagens Göteborgs-Posten kan man läsa en utmärkt text av den politiska redaktören Alice Teodorescu.

Nu satte kanske någon lite i halsen, för man behöver inte känna mig jättemycket för att kunna identifiera att detta är en ganska ovanlig åsikt för min del. Det har att göra med att jag låter mig irriteras, förmodligen för mycket, av några av Alice Teodorescus blinda fläckar och käpphästar. (Jag tycker att hennes syn på varje människa som ett vitt ark som står fri från sina livsomständigheter och kan ”välja att anstränga sig” i skolan, precis lika gärna som att hen kan låta bli, är gymnasial i bästa fall. De hiskeliga populistiska rallarsvingar som försöker koppla samman ”genusdagis” med amerikanska valresultat är antiintellektuella. Det konsekventa försvaret av systemet Sverige framför i och för sig skyddsvärda individer är inte liberalt. Oförmågan att förstå att hon som redaktör är ansvarig för hela sin sidas innehåll – hon hänvisade och hänsköt allt ansvar till en enskild skribent vid en felaktig publicering – visar på bristande kunskaper om journalistikens grunder. Och så vidare.)

Men! Gårdagens text ger ett sammanhållet, måttfullt och balanserat ”case” för varför representationstänkande och gruppindelningar riskerar att föra oss till alldeles fel plats, trots vad man kanske kan kalla goda intentioner.

Teodorescus exempel från kulturlivet, som ju alldeles nyligen skildrats med än större djup av andra skribenter, är kristallklara: ”I praktiken innebär identitetspolitikens ogenerade frammarsch att man, på fullaste allvar, tror att en vit 50-årig journalist eller politiker inte är kapabel att skildra en 17-årig svart kvinnas liv eller bedriva en politik som tillvaratar hennes intressen. Eller vice versa.”

Jag kunde inte hålla med mer.

Men längre ner i texten börjar jag ändå vackla.

Teodorescus svaghet i resonemanget ligger ju, när man tänker efter, i ett slags konflikt med verkligheten.

”Så kan det slumpa sig när meriterna får avgöra”, skriver Teodorescu stolt om sin egen lilla personalgrupps sammansättning, och konstaterar därmed att hon står fri från den typen av kulturellt bagage som påverkar oss alla nästan undantagslöst.

Hon är därvidlag givetvis att gratulera. Det är inte alla som har kommit så långt i sin personliga utveckling. Jag har nog inte gjort det själv.

När jag för min del tittar på samhället, så vill ju jag också att det ska fungera sådär som det gör på Teodorescus redaktion. Meriterna ska styra i varje läge.

Nu är det bara det att det inte är så. Och man måste göra sig väldigt mycket dummare än man är för att på allvar tro det.

I Donald Trumps nya administration har – i skrivande stund – fyra män som heter Mike fått ledande uppdrag. Ingen enda kvinna har fått ett motsvarande ledande uppdrag.

Som Teodorescu skulle ha sagt: Så kan det slumpa sig när meriterna får avgöra.

***

Slutmålet – en meritokrati – är vi nog nästan alla överens om. Hur man mäter det, och hur man uppnår det, är själva basen för meningsskiljaktigheterna. Ett enkelt personligt exempel:

Jag ogillar kvotering, men tror att mindre åtgärder i den riktningen under en övergångsperiod kan vara bra i frågan om könsrepresentation. Jag är osäker på hur mycket, var och hur ofta. Jag tänker mig att man inom politikens ramar kan diskutera sig fram till det.

Jag är mer tveksam till kvotering baserad på etnicitet, religion och sådant som INTE är kön. Eftersom gränsdragningarna är så mycket svårare. Eftersom mänskligheten har så oerhörda erfarenheter av att säga ”vi ställer judarna här borta, och muslimerna där”.

Samtidigt kompliceras min hållning av det faktum att jag i djupet av mitt hjärta tror att kön, etnicitet och religion och andra särskiljande faktorer är ett slags kompetens. Att dessa centrala avgörande erfarenheter av att vara människa bidrar till mitt omdöme på sätt som kan bli avgörande och mer präglande än låt säga en universitetsexamen från lärosäte A eller lärosäte B. En bolagsstyrelse med nio män med mitt utseende, min bakgrund, min trosuppfattning och min härkomst riskerar nog ganska ofta att vara mindre kompetent därför att den saknar en röst med dessa avgörande erfarenheter.

Ser man det på det sättet, då innehåller begreppet identitet även ett mått av begreppet kompetens.

Det är alltså inte helt lätt. Men det är ju inget skäl att ge upp. Frågan är verkligen värd den sakliga och personligt övertygade argumentation som Alice Teodorescu bidrog med i går. Så för att gjuta lite mod i den som till äventyrs har pallat att läsa ända hit, så säger jag det en gång till:

Slutmålet, en meritokrati, är vi nog nästan alla överens om. Hur bygger vi det?

Skål och tack!

När nån gifter sig eller fyller år eller har något annat att fira brukar jag hålla tal. Jo, det är nog sant att säga att jag brukar det, jag gör det om det finns utrymme, och om jag har en idé som går att göra på sådär tre minuter. Mer tid får det inte ta. Och jag har nog aldrig ångrat det. Det är lite som om högtidstalande är på väg ut i vår generation, det är något som våra föräldrar höll på med. Det tycker jag är synd! Vi måste slå vakt om traditionen! Man behöver inte mycket:

1. Man går rakt in i en händelse, ett minne som knyter an till huvudpersonen, med en riktig mening: ”X tog tag i glaset så här, och så kastade hon det rakt ut i sjön”. Då lyssnar alla genast.

2. SEDAN presenterar man sig och sin relation till festföremålet.

3. Sedan säger man något om själva firandegrejen: grattis, hurra, tack, vad roligt att.

4. Till sist uttrycker man sin kärlek, och, viktigt: då tar man i.

5. Man måste inte sluta med skål. Det är bättre med ett leve, om det är en födelsedag. Annars duger en slutmening från punkt fyra: ”Vi, dina vänner, kommer aldrig att låta dig glömma för en sekund hur mycket vi tycker om dig.”

Detta tar tre minuter. Det kräver att man tänker ut en enda sak, nämligen det första. Något som säger något om personen, eller är roligt i sig. Resten ger sig självt. Och den lilla ansträngningen spelar så stor roll för den som är föremål för hyllningen.

Alltså: upp till kamp för denna borgerliga vana, detta härliga tecken på civilisation! Tack! Så härligt att träffa er alla här i kväll! Och skål!

Läsarmejl

Läsarmejl. Älskar dem. Några utdrag från de senaste dagarna efter att jag skrev om Sturups flygplats:

”Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår mig på dig dessa dagar. Det som en gång började som ett lovande, om än bitvis missriktat men ändå genuint engagemang, känns numera mest missriktat och mera missriktat än idag kan det väl knappast bli.

Till sist måste jag också säga att det smärtar mig att behöva skriva detta mail. Men jag känner att jag måste. Den Andreas som klev in och började skriva krönikor kändes aldrig som någon jag skulle hålla med till hundra procent, men i alla fall någon som skulle komma att leverera krönikor med åsikter och argument som retade galla på mig och tvingade mig att tänka till och kämpa om jag skulle kunna argumentera emot. … En reflexkräkning på Trump hade jag kunnat ta, men ett övertrump mot Sturup, det kan jag liksom inte låta passera…”

”Jag läser nästan alltid dina krönikor – tack för dessa. Dina slutsatser om Sturup känna som att använda läppstift på lik, som ordspråket säger.”

”Du är viktig!
Hälsningar
Bengt”

”Vad i Herrans namn betyder megalomani??? Tror du vanliga människor förstår det? Jag tycker du skall stiga ner från snobb-piestalen och avstå från användning av ord som kanske bara 20 – 30 % av folk förstår!”

”Jag glömde att säga dig förra gången – trots att jag har bott i Lund i 50 år så hade jag inte en susning om att vi hade en knivslipare. Jag tog tacksamt emot din konsumentupplysning och gav mig iväg med 16 knivar – livsfarligt uppdrag skulle det kunna kallas.”

”Så elda du på på söndagarna, det visar att Sydsvenskan vill driva hela Skåne framåt. Ha en fin vecka, så träffas vi i din tidning på söndag som vanligt.”

Ja, du den siste där, det gör vi! Fast det är din tidning, inte min.