Lite medieanalys

Jag tänkte bjuda på ett litet stycke medieanalys, om någon till äventyrs är intresserad.

1. Författaren Katerina Janouch gör en del uppseendeväckande uttalanden i tjeckisk television. De kan, i enkel sammanfattning, avfärdas som överdrivna och bitvis direkt felaktiga. Det är heller inte omöjligt att placera in det hon säger i en kraftfull främlingsfientlig kontext.

2. Detta uppmärksammas och kritiseras i en opinionstext i DN.

3. Tidningen Expressen gör vad man alltid gör när en politiker eller en idrottare har sagt något konstigt: man hör med partiet eller klubben. ”Vad tycker ni om detta?” Det är STANDARD att göra så.

4. DN gör en bit på detta också, på nyhetsplats.

5. PJ Anders Linder, i mina ögon en hederlig konservativ röst i svensk samhällsdebatt, skriver ett konspiratoriskt blogginlägg i vilket han är betydligt mer oroad över att Janouchs förläggare får säga något om Janouchs uttalanden, än över Janouchs uttalanden i sig. Linder hetsar på. Är detta, undrar han, en ny metod? Han kallar det angiveri, och det ordvalet är grovt, obegripligt och obehagligt.

6. Ut brister en diskussion på det andra något smalare sociala mediet, ni-vet-vilket, där en rad personer som jag tycker om och respekterar mycket väljer samma strid: Det jobbigaste för dem här är inte att en känd svensk författare säger hårresande och falska saker om Sverige på ett sätt som ger nationalister och rasister bränsle för flera månader – det jobbigaste för dem är detaljer i DN:s hantering av frågan.

Som man brukar säga: visa mig vilka strider du väljer, och jag ska säga dig vem du är.

Jag blir enormt nedslagen av det här. En effekt av att vi år 2017 med hög fart är på väg in i ett ”ettidningssamhälle”, där DN har det mesta och det bästa av allt, eftersom marknaden inte orkar bära mer i vårt lilla språkområde, är att en del personer fullständigt tappar koncepterna när något rör denna tidning. Man anar konspirationer. Man snöar inpå detaljer.

Vi får en grundusel mediekritik, så fort mediekritiken ska riktas mot DN.

Och med det sagt: kanske ska vi nu ägna kraft åt att diskutera innehållet i Janouchs uttalanden. Intervjun finns transkriberad till språk som de flesta av oss läser obehindrat.

Argentina

La Nacion, en stor tidning i Argentina, har gjort en grej om mig och mitt pratande, under temat ”inspirerande idéer”. Och det var ju roligt! Hoppas allt är korrekt; min spanska är obefintlig.

Blindheten

Det slår mig plötsligt att José Saramagos ”Blindheten” borde läsas igen, av hela världen. Det är möjligen en av de tio bästa romaner jag har läst, och helt säkert en av de tre bästa romanidéer jag har sett. I korthet: en blindhetsepidemi utbryter i världen. Blindheten smittar. Om du hjälper de smittade blir du själv blind mycket snart. Vad händer med oss människor? Sätt i gång – läs allegoriskt, dra begåvade slutsatser. Låt dig inte skrämmas bara.

Årsbokslut

I morgon fredag gör jag mitt sista gig för året. Som talare är man säsongsarbetare – nu är det helt tomt i kalendern till 25 januari.

Det finns några saker jag ska göra. En privat och en professionell, kan man säga.

Först och främst ska jag få min värdelösa gallblåsa bortopererad. Det sker på måndag. Gallblåsan behöver man egentligen inte, den fungerar som en depå, och om det bildas stenar och grus i den kan man helt enkelt ta bort den. Jag har fått ett par gallstensanfall. Det gör spektakulärt ont, och jag har därför varit utrustad med morfin i plånbokens myntfack. Jag har bara behövt använda det en gång. Tack vare en väldigt tillmötesgående vård har jag nu fått tid för operation vid en tidpunkt som passar mig.

Sedan är det tyvärr så att jag ju är vad man bäst kan beskriva som ett vandrande internmedicinskt fiasko. Jag har Crohns sjukdom med mera, och vid en samlad bedömning är det tydligen farligare att operera mig än en genomsnittlig patient. (”Oskuret är bäst, brukar vi säga”, sa kirurgen på telefon.) Därför har operationen flyttats från Landskrona till Malmö, och läkarna har varit minutiösa i förberedelserna med extra ultraljud och blodprov och till och med ett personligt besök hos narkosläkaren, för att säkerställa att jag kunde gapa stort och luta nacken bakåt tillräckligt långt för en ”bekväm intubering”, vilket väl får betraktas som århundradets contradictio in adiecto.

***

När detta är gjort ska jag ägna mig åt att läsa och skriva, och sedan gå fram och tillbaka i arbetsrummet hemma och testa resultatet – jag ska nämligen försöka skriva en helt ny föreläsning, har jag tänkt.

I dag arbetar jag väldigt fritt, rent formmässigt. Jag har ett material som sammantaget kanske skulle räcka i tre timmar, om någon ville höra allt. Det är som en låda Legobitar, som kan byggas ihop på olika sätt beroende på vem som ska lyssna. Jag använder ingen färdig presentation, utan gör saker live med datorn från ett ståbord i stället.

Materialet håller sig på detta vis levande. Jag gör ändringar varje vecka. Och det finns egentligen inga baksidor med att jobba så – utom en:

Det är inte helt ovanligt att uppdragsgivare hör av sig och undrar om jag kan komma en gång till, ett eller två år efter det förra besöket. Och då blir problemet att jag helt enkelt inte vet exakt vad jag har sagt vid det första tillfället.

Alltså behöver jag veta att jag har något helt annat att erbjuda.

Planen är att nu välja rakt motsatt modell och metodik. Jag ska skriva ett exakt manus, se till att det klockar in på 43 minuter, det behövs nog ungefär 35 000 tecken, och sedan samarbeta med en producent som jag känner och litar på – hon är bland annat överjävligt bra på att göra snygga presentationer. När det är färdigt ska jag lägga en dag på att träna ihop med en annan kompis, som är skådespelare. Bara för att få lite styrsel på tajming och rörelser och sådär, och för att kunna göra dramaturgiska putsningar om det behövs.

Föreläsningen ska heta ”Sju sätt att äga världen”. Den kommer att peka ut och diskutera några av de mest avgörande stridsområdena för samhällsutvecklingen där digital humaniora spelar en central roll. Jag har samlat på mig ett massivt underlag under det gångna året, och ser fram emot att gräva ner mig i det.

***

Det ska bli otroligt spännande att skriva detta, både av innehållsliga skäl och av metodskäl. Jag har aldrig testat att göra så här förut, det vill säga att ”skriva för scenen” direkt. Det har alltid varit tidningstext och boktext som har anpassats till scenframträdanden.

Häromdagen hörde jag igen någon använda formuleringen att jag har ”dragit ner på journalistiken” för att ”i stället föreläsa”.

Det är väldigt talande, men det är i mitt fall alldeles fel.

Jag är ju mer journalist än nånsin. Skillnaden är att jag aldrig har varit i närheten av ett sådant genomslag som skribent, som jag nu har fått genom att i stället tala fram innehållet. I år besökte jag mitt fjortonde land som föreläsare, och mitt TED talk kryper upp mot en och en halv miljon visningar och har textats till 32 språk. Det jag ”publicerar” är en essä, en lång krönika, en kultursidestext, men plus headset. Jag använder exakt samma metoder och principer som tidigare: jag försöker ta reda på saker så gott det går, och sedan berättar jag om dem.

Det är alldeles uppenbart att man som yrkesföreläsare och utbildare och seminarieledare ibland läggs i samma hög som inspirations- och underhållningspersoner. Det är begripligt. Men det är nog för att insikterna om det här överlag är rätt grunda.

En av Sveriges mest eftertraktade talare heter Olof Röhlander. Varm, rolig, smart och ett självklart val för den som vill skapa ett samtal i en grupp, med fokus på självreflektion, vardagsobservationer och motivation.

En annan av Sveriges (och Europas!) mest eftertraktade talare heter Stefan Hyttfors. Han bestämde sig för att läsa in sig på världens monetära system, för att på djupet förstå hur pengar och banker fungerar, och så göra en journalistisk folkbildningsinsats med den kunskapen. Han skrev en essä, och lärde sig att framföra den. Det är ingen slump att han som pressfotograf skolades på tidningen Expressen – pedagogiken i hans anslag kommer ur den kulturen, det är alldeles uppenbart.

Här är min poäng: Röhlander och Hyttfors är inte mer lika än, säg, Ragnar Skanåker och Anja Pärson. Båda är idrottare, men kunnandet är av olika typ, kraven och sammanhangen helt skilda.
Hyttfors är till hundra procent journalist, men han verkar i en genre som inte riktigt erkänns eller betraktas som journalistik. Det gäller för mig också. Så jag har med andra ord inte övergett eller dragit ner på journalistiken – jag testar bara en annan genre. Åtminstone 2017 också.

***

Är jag rädd för att opereras på måndag? Nej, jag är i så fall uppriktigt mer rädd inför att komma hem från sjukhuset på tisdag och för första gången börja skriva på ett nytt sätt. Jag vet verkligen inte riktigt var jag ska börja. Eller jo: jag ska logga ut från mina sociala medier. Så… vi ses igen i januari! Och kanske några gånger under operationen. Jag har oerhört svårt att tro att lite vanlig narkos skulle kunna stoppa mig från att twittra.