Korv, i sidled

Det är natt, eller det är det inte, det är vad andra människor kallar vanlig kväll, klockan är inte ens tio och jag är vid S:t Eriksplan i Stockholm.

Där ska jag sova, på ett gudsförgätet hotell som jag har hittat genom att sortera på lägsta pris på Booking punkt com; jag skulle ju ändå bara lägga mig jättesent och gå upp jättetidigt, spelar ingen roll, centralt och billigt, jag vägrar att bli dyr i drift ity man då blir ett svin of entitlement förr eller senare. Ofta sover jag hos kompisar, men när man har såna där okristliga tider känns det inte riktigt artigt.

Nå. Jag är hungrig, på ett obestämbart sätt, och fattar därför det utomordentligt dåliga beslutet att äta en stark varm korv som gatuköket på S:t Eriksplan vänligen erbjuder. Jag tar inte stället som är märkt ”Solna korv”, där drar jag något slags gräns, deras utbud är en absolut skymf mot all gatumat i hela världen, jag tar den mer oberoende operatören på andra sidan som utlovar kvalitet genom neon och felstavningar. (Jag menar det. Jag misstror gatukockar som lägger ner för mycket tid på sina skyltar.)

Efter en stund får jag min korv. Den är mörkröd, utom på ena sidan, där den är svart. Svart som natten.

Jag hör mig själv försiktigt anmärka på detta. Ska jag be honom att göra en ny till mig?

”Den är alldeles svart här på sidan”, säger jag tveksamt.

Krögaren ser ut som ett levande frågetecken.

”Den blir sån i grillen, vet du”, säger han glatt och öser på senap.

”Ja, den blir ju det”, säger jag.

”Smaka! Det är gott!”

Jag smakar. Det är gott. Det är första gången i livet jag sidledsgnager en varm korv med bröd.

Han tittar ut ur sin lucka igen, krögaren, på mig som sitter där och gnager.

”Smakade det bra?”

Jag suger i mig lite jordgubbs-Smakis (för varför inte liksom) och gör tummen upp. Kvar i servetten blir ett slags dartpil av sot.

På torsdag ska jag till Stockholm igen. Då ska jag fan bo på Lydmar.

Databasen…

…som denna blogg väl främst har förvandlas till måste ju hållas aktuell, så här är länken till min recension av Louis C K:s framträdande i Köpenhamn i lördags.

Artigt om Mayer

När jag började läsa och skriva om Google lite mer koncentrerat, år 2009, var det ett namn som återkom ofta: Marissa Mayer. Hon var en av de först anställda på Google, och hade varit med och utvecklat och lett arbetet för en hel del viktiga grejer. Men det var sällan det som berättelserna om henne handlade. Det var mer sådant som att hon hade mod att gå emot den informella klädkoden (hon och Vint Cerf, brukade man säga, var de enda två anställda på Google som alltid klär sig snyggt och korrekt) och att hon pratar jättefort och att hon maniskt arbetade dygnets alla timmar. Hon flög bara på natten, så att hon helt säkert inte skulle missa någon arbetstid på dagen.

Bara häromdagen cirkulerade en ny story om henne, där hon omsorgsfullt slipade vidare på bilden: Det går alldeles utmärkt att jobba 130 timmar i veckan, så länge man har en plan för när man ska gå på toaletten och när man ska duscha, sa hon.

What a load of bullshit.

What a load of massive bullshit.

Så IT-bubbledumt talar ju inte ens Johan Staël von Holstein.

Det tog mig flera år att begripa att Marissa Mayer, trots en del betydande tidiga insatser på Google, inte riktigt hade den tyngd som många gärna ville tillskriva henne. Boken ”I’m Feeling Lucky” av Douglas Edwards visade det bäst. Men mycket artigt.

Och när hon fick chansen att bli vd på Yahoo, så var alla nöjda och glada: Google hade inget jobb för henne som riktigt matchade den prestige hon trots allt uppbar internt. Och Yahoo är företaget som aldrig, aldrig någonsin, väljer rätt, men trodde att de för en gångs skull hade gjort det.

Till Marissa Mayers försvar bör man nog påpeka att det sannolikt hade varit näst intill omöjligt för vem som helst att få ordning på Yahoos spretiga portfölj av idéer och produkter och tjänster. Men när bolaget nu såldes så… ja, läs analysen i The New York Times. Den är klockren. Och väldigt artig.

Här förresten ett fynd från Twitter:

Skärmavbild 2016-08-14 kl. 22.06.40

Jämför efter läsning gärna med hur Steve Ballmer, Microsofts misslyckade förre vd, omskrevs. Hårdare tag i hans fall, om man säger så.

Tack, men nej tack

Dagens text om varför vi behöver mindre religion i politiken, och inte mer, som vissa debattörer påstår, har fått enorm spridning. Läs den gärna.

***

Och under tiden rensar jag vinbär ihop med ungarna, och låter en ratatouille puttra i sakta mak, och tvättar majrovor, och lägger upp gurkor i fönstret för inläggning i morgon. Skördetid är grejen, särskilt när någon annan – pappa i det här fallet – skördar åt en!

Here comes the long tail

I våras nån gång slog det mig att det ju måste vara runt tio år sedan boken ”The Long Tail” av Chris Anderson kom att dominera den kulturekonomiska diskussionen. Jag blev sugen på att läsa om den, och tänkte mig lite parallelläsning i Clay Shirkys ”Here Comes Everybody”. Det blev en dubbel omläsningsrecension, eller vad vi ska kalla det.

Håll gränsen!

Thorbjörn Fälldin, svensk statsminister emeritus, har gått bort vid nittio års ålder. Jag tänkte när nyheten kom i morse – som så många säkert gjorde – omedelbart på ett av Fälldins finaste ögonblick. Det återges här, i memoarboken ”En bonde blir statsminister”.

IMG_8355

Ute i vardagsrummet – jag skulle bara hämta boken ur hyllan – satt mina barn och kollade på film. Jag krävde trettio sekunders uppmärksamhet av dem och återgav den här episoden. De lyssnade förstrött med minen av barn som avser att omedelbart glömma, men som ändå inser att det är enklast att se ut som om man lyssnar uppmärksamt, så att man snarast möjligt kan återgå.

Och jag blev… lite tjock i halsen. Jag blev det, och jag blev liksom lite förlägen av det.

Vad är det med den där historien om Thorbjörn Fälldins ledarskap, mod och beslutsförhet under den där minuten som gör mig så rörd?

Kanske är det att jag alltid blir lite tagen när någon förmår samla sig i ett pressat läge. Kanske är det att jag är så marinerad i berättelser om 1900-talets krig att någon del av mig betraktar händelsen i pojkboksromantiskt skimmer. Kanske är det lite fosterlandskärlek. Kanske är det att min morfars kusin, som var diplomat, någon gång sa att ingen enda politiker han jobbat med varit lika noggrann och påläst som Fälldin.

Kanske är det att Thorbjörn Fälldin alltid har påmint mig lite om farfar, som också var bonde och centerpolitiker.

Hur som helst är jag tacksam för livsgärningen.

Trump och ”bad press”

Trumps fru har snott ett stycke tal. Det är en grej, men det är inte en stor grej. Politik är den stora grejen. Gå inte på det!

Till och med SVT Text gör förstasidesrubrik på det. Det oroar mig. För det är ju självklart att detta är en ”avsiktlig” skandal. Trump lever på ”bad press”. Men vill förstås kontrollera VILKEN bad press han får. Detta är utmärkt bad press. Dålig bad press är till exempel storyn om anständiga republikaner som försöker organisera motstånd eller lämnar i protest. Sånt hotar valsegern.

Att fru Trump copypejstar ur ett tal gör det däremot inte. Det är ju… underhållande. Det är inte viktigt. Det bjuder in till komik. Och där har ni själva bränslet i hela Trumpkampanjen. Den enda synden är att vara allvarlig och tråkig.

Man kan hålla emot. Som journalist, och som konsument av nyhetsmedier. Det kan man faktiskt.

Fallet Sven Svensson

Ibland kan man bli så där principiellt förbannad. Ni känner till Abeba Aregawi? Född i Etiopien, svensk sedan några år, löpare av yppersta världsklass, flerfaldig världsmästare.

För en tid sedan stängdes hon av för misstänkt dopning. Men nu har hon friats. Det är den internationella antidopningsorganisationen WADA som har fattat det beslutet, och exakt på vilka grunder är nog svårt för alla oss lekmän att bedöma.

Men en sak kan man säga: Är man friad, så är man friad.

Juridik jobbar inte med gråskalor därvidlag.

Därför äcklas jag verkligen – det är inget överdrivet ord – när jag får höra hur hennes förbund och hur Sveriges olympiska kommitté försöker motivera varför hon ändå inte ska få tävla i OS i augusti. Det handlar om ”oklarheter”, om hennes ”situation”, om ”osäkerhet”, både rörande hennes dopningshistoria – som hon alltså är internationellt friad från – och hennes idrottsliga status.

Allt i en enda stor halvkväden visa som i själva verket ska tolkas: Abeba Aregawi är något av en skum typ. Om hon inte har fuskat mycket, så har hon i alla fall fuskat lite.

Försök att hävda att en svenskfödd svensk världsmästare som hade hetat Sven Svensson hade haft exakt samma läge – tror ni att SOK eller någon annan då hade fått för sig att ifrågasätta hans idrottsliga status? Icke. Man hade sagt ”skönt att WADA har tagit sitt förnuft till fånga, klart att världsmästaren ska tävla i OS, vi vet vad han är kapabel till”.

Sanna Kallur är förresten OS-klar. Och i det fallet är det ju ingen tvekan: varenda kommentator formligen rullar sig i det kallurska helyllet, och talar om hennes inneboende kapacitet att nå ännu en stor final, trots att hon knappt har tävlat ordentligt sedan tiden för de FÖRRA olympiska spelen.

Jaja, det är väl inte så viktigt, tycker säkert många, och jag vet inte särskilt mycket om dopning.

Det är bara det faktum att Abeba Aregawi är friad, och ändå alldeles uppenbart hanteras som om hon var skyldig, som gör mig vansinnig.