Nyckelstycke

Det finns ett nyckelstycke i den härstädes länkade bokrecensionen av Håkan Lindgren, en skribent som ni alla bör läsa, alltid. Kolla här:

”Som motgift mot den envisa fantasin om att avskaffa allt socialt liv som inte bygger på frivilliga överenskommelser kan man läsa Jo Freemans essä ‘The tyranny of structurelessness’. Du befinner dig alltid i en hierarki, skriver hon. Antingen i en synlig, formell och erkänd hierarki eller i en informell. Gissa var det är hopplöst att utkräva ansvar.”

Jag tänker spontant att det där stycket mest handlar om Wikipedia. En större myt om folkstyre har vi väl sällan sett. Wikipedia styrs i praktiken av ett ganska litet antal ”superanvändare”, som på många sätt fungerar precis som en redaktion. Det är bara det att den är liksom… ansiktslös.

Nå. Det om det. Boken och recensionen handlar inte alls om det. Jag har boken i fråga på mitt skrivbord och ska ta mig an den i slutet på veckan.

Hammarslagsbas

Nä nu går skam på torra land – jag är omnämnd i en skivrecension! För mitt musicerande! Det har aldrig hänt förut. Frågan är om ”hammarslagsbas” är att betrakta som beröm. Roligt är det i alla fall, för oss alla som var med, och framför allt för Lasse som skrev låtarna och lät hela drömmen bli verklighet.

Helgens id

Den veckoliga spalten om livet i Lund har ni här, diehards.

Men med tanke på hur solen gassar och den livgivande värmen återvänder så är det bara ok att läsa det där om ni samtidigt sitter ute med en glass i näven.

Lillebromance

När Björn af Kleen utkom med ”Jorden de ärve”, det är redan en del år sedan, var jag väldigt involverad på alla sätt. Journalistiskt och praktiskt och känslomässigt. Dedikationen jag fick är den finaste någonsin. ”Utan dig hade det aldrig gått”, har han skivit på försättsbladet. Nån gång ska jag berätta om allt det där, det får väl bli i de yrkesmemoarer jag absolut aldrig kommer att palla skriva och som ingen enda människa skulle palla läsa heller. Björn hotades med rättsliga åtgärder, jag kan ha varit så cynisk att jag ställde mig upp och skrek rakt ut av lycka, eftersom jag insåg att sån reklam inte kan köpas för pengar.

Jaja.

I veckan var jag med och firade Björns nya bok, det är en greatest hits som Weyler förlag ger ut. Den är rosa och fin och heter ”Zlatan, Silvia och andra svenskar”.

Att läsa om några av de här texterna, vilket jag gjorde på hemresan, är en sån fröjd. Det är – konstaterade researchern Morgan Finnsiö, som samarbetat mycket med Björn – ovanligt med en reporter som är så passionerat intresserad av både research och stilistik.

En arkivråtta med absolut gehör.

Jag har ingen lillebror, men ett outsläckligt behov av att vara storebror. (Kanske för att min syster är en av de mest omnipotenta personer som finns, vilket lyckosamt betyder att hon älskar mig för vem jag är och inte för vad jag gör, vilket betyder sparsmakad rådgivning oss emellan.) Men det här behovet jag har märks nog för den som känner mig. Det har i alla fall harmonierat fint med ett par personer som då och då vickar lite i rollen som lillebror. Som Björn, som godmodigt låter mig komma med mina kaskader av förnumstiga råd om allt från bolån till relationer. Han har nog i det längsta sett det som att jag gör honom en tjänst. Det var ju han som en gång sökte upp mig och ville lära sig grejer av mig. Men han gör mig en lika stor: jag får vara den sortens vän som jag gärna är.

”Till min lojale vän Andreas”, dedikerade han, lätt skrockande, mitt exemplar den här gången. Det är ju, när man tänker på saken, ännu finare. ”Det var det första jag kom att tänka på. Alltid där!”

Och jag tycker nu att ni alla ska unna er den absoluta lyxen som det är att slå sig ner på ett tåg med ”Zlatan, Silvia och andra svenskar”. Skulle det vara så att någon sedan lättfattligt skulle kunna redogöra för hur Björn egentligen gör för att skriva sådär, så skulle jag tycka att det vore roligt att veta. Jag håller mig till råd om löneförhandlingar och sånt nu – vad det gäller skrivande har jag helt enkelt inget att lära honom längre.

Saker att läsa

Fick just tag på två biljetter till Louis C K i Köpenhamn den 20 augusti. Kan inte komma ihåg när jag senast var liksom ordentligt angelägen om att få plåtar till ett gig. Men nu satt jag där och uppdaterade webbläsaren som en annan ungdom. Hoho, det här blir kul.

Lite länkar så här i början på veckan, kan det vara något kanske?

***

Jag skrev en gästrecension i Svenska Dagbladet häromdagen, texten finns här, och gör ett försök att säga några saker om den svenske statstjänstemannen Qaisar Mahmoods debutroman ”Halva liv”. Det är ju sällan jag skriver kritik om skönlitteratur, det blir mest en eller annan fackbok, så därför var detta extra roligt att få göra.

***

Så har vi några minnesord över good old Guston, Sydsvenskans mångårige Pariskorrespondent, en verklig elegant, som jag en gång sett fastna med sitt paraply i hissen i Sydsvenskanhuset på Segevång. Han ylade ett spontant ”MERDE!”. Han var verkligen fransk, hela vägen. Min kära hustru, som i början av sin yrkesbana ibland jobbade extra som korrläsare, har berättat om hur hon vid något tillfälle tog emot text från Guston. Han jobbade givetvis inte med dator, utan skrev sina grejer för hand, varpå han ringde in dem. Textcentralens medarbetare spelade då in samtalet, och skrev sedan in texten i systemet. Guston ringde alltid punktligt, eftersom han hade för vana att gå på biomatiné så gott som varje dag. En gång misslyckades Lisa med att starta bandspelaren på rätt sätt, varför hon fick störa Guston en extra gång. Efter bion då.

***

Ärkebiskop Antje Jackelén må vara en fridens kvinna, men jag har inget annat ord än ”lustmord” för att beskriva hennes svar till Svenska Akademien rörande kritiken mot den nya kyrkohandboken. Det är ändå inte många svenska intellektuella som så elegant och obekymrat formligen ÄGER de aderton. Läs och njut. Eller bättre: gör en kopp gott te och ladda upp lite först.

***

Kristin Nord heter en av mina kolleger och hon är en sådan där skribent som kan skriva om inget särskilt och ändå trollbinda. En stilist, kort sagt, någon som kan göra texten till självändamål. Läs det här blogginlägget så fattar ni.

***

Det om detta! Nu ska jag ägna mig åt att författa en ambitiös ansökan till en ambitiös grej. Samt skriva lite, och preppa ett gig som görs senare denna annars ganska lugna vecka.

Clara Henry och min lilla fördom

Det händer att man plötsligt får syn på en av sina fördomar. Desto bättre när det visar sig att man har fel, och verkligen har skäl att bli glad för det:

När jag har sett klipp med Clara Henry på Youtube har jag alltid tyckt att de är särklassigt bra – för att vara Youtubehumor som mina ungar gillar, vill säga. Jag är ju en gammal person, med kulturella mått mätt, och är inte i Clara Henrys målgrupp. Men hon är uppenbart snabbtänkt och rolig och har något särskilt.

Fast… när jag såg att hon hade gjort en bok om mens så hade jag ändå rätt låga förväntningar. Det blir väl roliga illustrationer, lite sådär kåserande drastisk humor och en massa topplistor, tänkte jag.

Tills jag tillbringade en halvtimme med min dotters signerade exemplar häromkvällen och kunde konstatera: detta är ju bra. Detta är ju bra på riktigt. Grundligt, välresearchat, pedagogiskt, roligt och solitt. Oavvislig kvalitet i hela genomförandet.

Förlåt att jag tvivlade, Clara Henry. Jag är en sån… farbror. Jag ska skärpa mig. Och jag ser fram emot din nästa bok.