Tonårskärlek

Skriver det här på väg till Milano. (I ett CRJ900, jag måste ange det, så att Carl Bildts blogg helt säkert kan anses ha fått ett bloggstilmässigt genomslag åtminstone någonstans.)

Jag ska föreläsa där, det är ett ganska stort uppdrag, uppdragsgivaren är en internationell finanskoncern och jobbet har förmedlats genom min engelska agentur. Hotellet som jag ska bo på är litet, så litet att jag vet att jag ska bo i exakt det här rummet. Jag har en kostym på mig och en annan försiktigt vikt i väskan; veckan inledde jag som moderator och talare på en konferens, och åkte sedan en buss från Västerås till Arlanda. Där hade jag tjugo minuters marginal för att hinna med planet till Köpenhamn, och väl där ytterligare tjugo minuter för Milanoplanet. Mina resnerver är mycket starka; sådant stressar mig inte det minsta. Jag har aldrig på dessa år av flängande missat ett gig.

Men hur som helst.

Efter förrättat värv i Milano ska jag på dejt.

Eller… det är ju inte alls rätt ord. Men jag ska få återse en tjej som jag inte har sett på nästan precis 25 år. Eller… tjej är väl inte heller riktigt rätt ord. Hon fyller 42 år i år, jag minns vilken dag utan att ens tänka efter, 11 juli.

Sommaren 1990 var vi i Hastings på engelska sydkusten, för tre veckor på språkskola. Jag var nästan femton, hon var nästan sjutton. Hon flirtade med mig och jag fattade inte det, för sådant brukade inte riktigt hända mig. Jag tror att det kanske var för att jag hade en gitarr med mig och spelade en massa Guns n’Roses ihop med min kompis Tobias.

Och så hände det sig som så att… vi blev ihop. Vi stannade ute så länge det gick på kvällarna och hånglade på stranden och på gräsmattan bakom skolan. Om det låter sommarljuvligt så var det inte riktigt det, jag minns att vi höll på att frysa ihjäl.

Men vi hade otroligt roligt. Vi pratade massor, så mycket vi kunde, min engelska var lite bättre än hennes, men det gick ganska bra. Vi var lika på många sätt, ambitiösa ungar, ordningsamma, gjorde våra inlämningsuppgifter innan vi träffades på något av de märkliga ställen som var hybrider mellan fritidsgårdar och pubar som fanns i Hastings på den tiden; det var väl en perfekt marknad för sådana etablissemang.

En dag kom hon till mig på en rast i skolan och hade en generad bekymmersrynka mellan ögonen, om man kan tänka sig något sådant. Det var något, men hon ville inte riktigt säga vad. ”Men kom igen”, sa jag, ”vad är det, är det bra eller dåligt?”.

”Jag vet inte om det är bra eller dåligt”, sa hon och fnissade lite.

Så kröp det fram i alla fall: hennes ledare, en medelålders kvinna med kort spretigt hår och ett gigantiskt leende, hade erbjudit henne kondomer. Om hon skulle behöva.

Jag tappade verkligen hakan. Jag var fjorton. Jag var inte ens i närheten av redo, hade inte ens tänkt tanken. Exakt hur jag avstyrde alla planer i den riktningen minns jag inte, men jag minns att jag gjorde det genast. ”Där är vi väl inte riktigt”, sa jag förmodligen. Och så var det inte mer med det.

När jag berättade om den där episoden långt senare, alltså för kanske fem år sedan, för en kompis sa hon: ”men det fattar du väl att hon ville, annars hade hon ju aldrig tagit upp det över huvud taget”.

Den tanken hade faktiskt inte slagit mig.

När vi skildes åt var det självklart att vi skulle hålla kontakten. Vi skrev långa brev. Vi lånade videokameror och spelade in små filmer och skickade till varann i vadderade kuvert. Herregud, när jag tänker på det kommer jag ihåg namnet på gatan hon bodde på: Via Veglia. Jag skrev det ju ofta.

Vi skrev nog till varann i ett par år efter den där sommaren, berättade om vad som hände i våra liv, om pojk- och flickvänner, om allt möjligt. Så tunnades det ut, för att helt avta.

Men så kom Facebook. Självklart hittade vi varann där. Självklart har vi hållit kontakten.

Våra liv har blivit lite lika: hon gifte sig med någon hon träffade tidigt, och har fått tre barn, först två och sedan en som är lite sladdis.

Och i morgon ska vi gå en sväng i Milano, hon och hennes ganska nyfödda dotter och jag. Vi ska fika eller äta något, och se om vi har några gemensamma minnen. Jag är så himla glad för det, och glad att jag snart är fyrtio år gammal och inte nervös, utan bara just… glad.

IMG_5747

*** *** ***

IMG_5819

Och så vansinnigt roligt det var, att ses igen.

Lite skrivande

Ett gäng länkar till nypublicerade texter kommer här.

* Först har vi en Lundakrönika som handlar om hjärtkirurgen Sune Johansson, men framför allt om att visa värdighet i utövandet av offentligt ledarskap, något som jag tycker saknas allt oftare hos svenska myndighetschefer. Inte för att jag har något hopp, precis, om att det jag skriver ska få fäste och påverka det aktuella fallet. Men kanske till en annan gång? Kanske för någon annan?

* Så fick jag ha den stora glädjen att hylla teckentolken Tommy Krångh, som ”Veckans person” i Sydsvenskan. Läs gärna här. Min bästa rubrik nånsin, för övrigt.

* Sedan vill jag gärna tipsa om en krönika om upphovsrätt, som jag trots detta tråkämne ändå vill insistera på att ni läser. Principerna är så himla viktiga. (Och samtidigt, i ett parallellt universum, kallar någon de personer som förvarar upphovsrätten för parasiter. Denna någon är själva arkitekten bakom världens största immateriella snatteri, parasitsajten The Pirate Bay. Can’t make this shit up.)

* Sist men inte minst: den här lilla grejen som är klokt att ha läst om kriget kommer.

Master of my domain

Internetkrönika om något så spännande som toppdomäner.

Mike Porcaro död

Alla håller väl sig med förebilder. Personer som någon gång har gjort något som har fått en att tänka att sådär, sådär vill jag också göra. Det där vill jag också kunna. Sådan vill jag också vara.

Allt det stämmer på Mike Porcaro, som avled natten till i dag, 59 år gammal.

Michael Joseph Porcaro var en av tre söner till slagverkaren Joe Porcaro, en makalös musiker. Alla de tre bröderna blev med tiden medlemmar i Toto, och utvecklade radikalt olika sorters musikalitet: Storebror Jeff – död redan 1992 i en hjärtattack som han nog hade sluppit eller överlevt om han inte hade missbrukat – blev trummisen som kännetecknades av en otrolig lätthet. Mellanbror Mike blev basisten som kunde kännas igen på sin varma ton och följsamhet. Lillebror Steve blev den experimentelle keyboardisten och låtskrivaren som under stora delar av karriären har ägnat sig åt filmmusik.

Mike Porcaro skulle egentligen bli percussionist som pappa, eller möjligen trummis, men han insåg snart, redan som barn, att storebror hade den större talangen. Bas är ingen enda basists förstainstrument, det fungerar inte så. Bas är instrumentet för oss som i förstone inte varit tillräckligt bra på något annat, eller som via ett annat instrument fått upp ögonen för orkestrering, för polyfonins alla möjligheter, eller som i fallet med Mike Porcaro: förstått basens unika roll som brobyggare mellan rytm och ton. Han har berättat om detta i en dokumentär, där han framtonar som en människa med en inre harmoni och trygghet som andra bara kan drömma om.

Han spelade på en lång rad olika instrument, var aldrig något enskilt märke trogen, men spelade såvitt jag vet alltid femsträngat. Hans sätt att spela var aldrig överarbetat. En del personer vill ju gärna skälla Toto för överarbetad ekvilibrism, och även om det finns sådant i bandets produktion så härstammar det absolut aldrig från Mike Porcaro.

Mike Porcaro fick lämna Toto för åtta år sedan, då den vidriga sjukdomen ALS började hindra hans rörelser. Bilden som finns här fångar honom perfekt, lite framåtböjd, ögonen slutna. Och i den mån man kan fånga bröderna Jeff och Mike tillsammans, när de var som allra bäst, så kan det här sällan spelade klippet av en sällan spelad låt från en konsert i Paris 1990 kanske duga. Man kan lyssna på grooven i början, men framför allt kan man lyssna från 2.40 till 3.10, eller ända till 3.30 om man vill. Det aviga breaket som sitter i varje takt, Mike Porcaros motor som rullar i gång, och så det lilla leendet där han sedan står och svajar bakom Steve Lukather under gitarrsolot. Där har vi honom. All musiken, hela personen. Den bästa basist jag någonsin har sett. Fy, nu lipar jag.

***

En kort Spotifylista, sju låtar, med några av Mike Porcaros absolut bästa tagningar, både tekniskt och musikaliskt, finns här för den som vill förkovra sig. Satte ihop den nu i all hast, den kan komma att ändras.

Mike Porcaro's finest.

Och just det: den som just nu skulle få för sig att säga något nedsättande om Toto, Totos musik, Totos fans, Totos medlemmar eller något alls i den stilen belönas med en box på näsan och en block i sociala medier.

Tänk om…

...jobben aldrig kommer tillbaka? Veckans söndagskrönika är inte upplyftande precis, men jag tror dessvärre att det är så här det är.

Apple uppfinner lite som Skalman

Läs veckans internetkrönika här.

Ronnies revansch

Det här behövde sägas bara.

39 plåtar kvar

Kom gärna, om du skulle vara i Stockholm!

Lugi

En av mina företrädare som Lundakrönikörer, Jan Mårtensson, skrev veckokrönika på lördagarna. Dessutom skrev han om handboll typ varannan vecka under vinjetten "Bak pelaren". Han brukade tydligen stå bakom en pelare och kika fram när han tittade på matcherna. Jag har inte riktigt hans arbetskapacitet, men har i alla fall slagit till på en handbollskrönika denna söndag.

Brunegårdskandalen

Sveriges Radio har fått nya styrelseledamöter. Bland dem finns Tomas Brunegård, det närmaste Bernie Madoff vi kommer i svensk press. (Observera nu att jag inte sa att Brunegård är som Madoff. Jag säger bara: han är det närmaste vi kommer.)

Genom sitt grandiost dåliga omdöme och sitt storhetsvansinne har han kört Stampenkoncernen i botten. Förlusterna överstiger en miljard de senaste åren. Han har därför sagt upp folk och gjort rationaliseringar – men samtidigt, med huvudägaren Peter Hjörnes goda minne, fortsatt att berika sig själv fram tills den dag då han slutligen fick lämna.

Särskilt vidrig var en bonus på femton miljoner, som utbetalades ungefär samtidigt som Hallands Nyheter ålades att spara precis så mycket, med uppsagda medarbetare som direkt konsekvens.

Ni hör ju. Det här är en person som borde vara förbrukad på livstid i mediebranschen.

Men nej då. Har man rätt kompisar så ordnar det sig. Bakom rekryteringen till Sveriges Radios styrelse ligger Ove Joanson, som av en händelse tidigare Stampen-konsult.

Vänskapskorruption, kallas sådant här i alla andra sammanhang.

Branschtidningar som Resumé och Dagens Media har uppmärksammat det, och ställt de relevanta frågorna. I Sveriges Radios kulturnytt fick jag vara med och skälla lite.

Men sedan?

Ja, sedan händer inget alls.

Sverige är inte konstruerat så. Det finns liksom ingenstans att överklaga.

Det finns inget public service-relaterat ärende som har provocerat mig lika mycket. Vi tar det alltså igen, i sammanfattning:

Tomas Brunegård är den störste mediecharlatanen i modern tid i Sverige. Hans resultat är hårresande. Han lönas med ett styrelseuppdrag hos Sveriges Radio.

Vad blir nästa drag? Att utse Mulla Omar till ledamot i den nya jämställdhetsutredningen?

Ove Joanson säger om Tomas Brunegård följande: "Hans kompetens är obestridlig och han är den främsta svenska företrädaren för pressfrihet.”

Det är bortom satir.

Detta land är fullt av sakkunniga hederliga publicister och direktörer med erfarenhet av ett seriöst arbete. Tänk på alla dessa ägare, verkställande direktörer och chefredaktörer som har gnetat målmedvetet för att få detta att funka i en svår tid.

Tyvärr kan man väl inte åtalas för trolöshet mot huvudman när huvudmannen är en själv. Annars hade jag tyckt att det vore rimligt i fallet med Peter Hjörne, som lät Tomas Brunegård få fria händer med Stampen. Konsekvensen kan, på allvar, att en rad svenska städer inom kort står utan daglig journalistisk bevakning.

Jag vill i sammanhanget påminna om min recension av boken om Stampen. Den borde, med facit i hand, ha varit ännu vassare formulerad.

Helsingborgs Dagblads chefredaktör Lasse Johansson har även han bloggat om detta.