Om en hatstorm och några mordhot

Något av det märkligaste, otäckaste och absolut mest skruvade jag har sett hända i svensk massmedial offentlighet har just hänt.

Vi tar det i enkel punktform.

1. En skribent som kallar sig Julia Caesar ägnar mycket tid och kraft att under pseudonym kritisera svensk invandringspolitik. Hon är mycket känslosam, ofta nationalistiskt storslagen, och har ibland gått väldigt långt i sina texter – hon har listat olika invandrargruppers genomsnittliga intelligenskvot, hon har påstått att kvinnliga invandringsförespråkare tänker med sina kön, och har namngivit en misshaglig persons barn, till exempel.

2. Julia Caesar får en stor publik, och är därmed ett viktigt exempel på den parallella offentlighet som har växt fram runt de främlingsfientliga – det finns ju många exempel på allt från tidningsliknande verksamheter till hetsande Twitterkonton. Detta är intressant, och självklart för etablerade medier att skildra.

3. En av landets mest erfarna reportrar, DN:s Niklas Orrenius, som är en vän och tidigare Sydsvenskan-kollega till mig, får veta vem Julia Caesar är. Han åker därför hem till henne för att knacka på och fråga om han kan få en intervju. Han gör två försök med ett år emellan tillfällena. Han gör detta på ett sansat och måttfullt vis. Det vet jag, eftersom jag känner honom som jag känner mig själv, och vet hur han är som både journalist och människa.

4. Julia Caesar tror att hon är på väg att bli uthängd. Den känslan förstärks alldeles säkert av att frilansjournalisten Annika Hamrud också arbetar med ett reportage på det här temat, och även hon knackar på för att fråga om en intervju. DN har inte bestämt sig för om de ska skriva om vem Julia Caesar är – de vill intervjua henne för att förstå bevekelsegrunderna för hennes anonyma ansträngningar.

5. Julia Caesar går till motattack genom att skriva en lång bloggtext, där hon med våldsamma överdrifter beskriver journalisternas kontaktförsök. Och, avgörande: Hon publicerar Niklas Orrenius telefonnummer.

6. Niklas Orrenius utsätts för en hatmobb som kräver byte av telefonnummer och en lång rad andra åtgärder. Direkta mordhot ingår.

Så långt en sammanfattning av händelserna.

Men vad händer sedan?

• Vi ser en inte obetydlig del av svensk offentlighet omfamna Julia Caesars version av händelseförloppet utan minsta kritisk tanke.

• Vi ser en ledarskribent vid namn Marika Formgren uppmana till bojkott av DN, med detaljerad instruktion, för att en journalist gör ett helt vanligt journalistiskt jobb som i någon mening inte passar hennes politiska uppfattning. Detta är möjligen det mest hårresande i hela historien. Hon passar samtidigt på att erbjuda länkar till en rad nationalistiska och rasistiska sajter av varierande kaliber.

• Vi ser politiker som kallar DN:s journalist för ”människojägare”.

• Rent pressetiskt kan vi dessutom konstatera att Julia Caesars hejdlöst skruvade framställning av situationen har fungerat. Det är nu omöjligt för DN:s Niklas Orrenius att skriva något alls om Julia Caesar, eftersom allt han skriver kan misstänkliggöras som någon sorts hämnd, hur iskallt sakligt det än är. Man kan – drastiskt – jämföra det med det där tillfället när Ulf Lundell blev rasande på musikkritikern Karolina Ramqvist, och skrev ett brev till henne som offentliggjordes. Det blev därmed omöjligt för Ramqvist att verka som kritiker i relation till Ulf Lundells arbete.

Detta visar – om någon möjligen skulle ha missat det uppenbara – vilken makt denna Julia Caesar har.

Jag är chockad över hatet. Jag är häpen över antiintellektualismen. Jag är besviken över bristen på publicistisk resning till försvar för en kollega som har bedrivit helt normalt journalistiskt arbete.

Den hatande extremhögern skyr just nu inga medel. Dess partiledare spelar Ultima Thule på sitt piano i offentligheten, eftersom han vet att han inte behöver sminka över något längre. Och hans följe är faktaresistent. Det nöjer sig inte förrän motståndet har tystnat, och motståndet definieras ju inte som ”personer med en annan politisk uppfattning”, om någon till äventyrs trodde det.

Det definieras som alla som försöker väga in komplicerande faktorer, alla som försöker ge en allsidig bild.

Alla som inte är med är emot.

Och just i dag har de lyckats – om än tillfälligt – tysta Sveriges kanske mest hyllade reporter, en av de oomtvistligen skickligaste.

Helgproduktion

Lyckan i att få jobba på en stor morgontidning, där jag får resurser att nörda ner mig ett smalt ämne, som akustik.

Lyckan i att få jobba på en stor morgontidning, som känns som det naturliga valet för en känd person som väljer att berätta om sin väg från att vara man till att bli kvinna.

Lyckan i att få jobba på en stor morgontidning som ändå aldrig slutar att också vara lokaltidning, och därför låter mig skriva om det lilla livet i min hemstad en gång i veckan.

Helt kort

Kort text om värdet av massmedial folkbildning.

Dela inte, visst, det är självklart – men det är lika viktigt att inte själv titta

Veckans internetkrönika blev självklar till ämnesvalet. Uppgivenheten man känner både inför vapenlagar och medialiseringen av samhället kan bli överväldigande. Men jag slår ett slag för vikten av att freda sin egen mänsklighet.

Mathimlen i Västerås

September har som vanligt börjat redan i augusti. Tempot är vansinnigt, saker och ting hakar i varann och det finns bara ett sätt att fixa det: att sätta ena foten framför den andra och aldrig titta ner.

Är på tåget hem nu efter diverse saker, och ska bara berätta om en: I går hade jag ett pratuppdrag i ABB:s makalösa representationsvilla i Västerås, Villa Asea. Huset är en osannolik exposé av industriell kraft, mysighet och vräkighet, intimitet och storslagenhet. Jag fick en guidad tur hela vägen upp till den kajutaliknande takvåningen. Helt makalöst. (Man kan läsa helt kort om huset på Wikipedia.)

När vi var klara skulle jag skynda mig iväg, och inte delta i en efterföljande middag. Men Jimmy Lennings, en av Västerås mest bekanta krögare, ville absolut inte släppa iväg mig hungrig.

Trots att han och hans personal hade fullt upp såg han till att fixa en makalöst fin förrätt med lax och löjrom till mig och framför allt: en rykande risotto med kalvfilé och rostade rotsaker. Jag höll på att börja lipa. Omtanken och matkunnandet hos den mannen – så otroligt fint.

Livet som ofta resande är kantat av usel mat, överlastade mackor och knasiga sallader när allt man längtar efter är det varma, enkla, vällagade. När så plötsligt mathimlen öppnar sig blir man lätt lite rörd.

Gästrecenserar

I dag har jag fått äran att vara gästrecensent i Expressen! Läs min recension av Ulrika Kärnborgs bok här.

Stort och smått

Ny krönika i tidningen Journalisten finns här.

På engelska igen

Tuesday! Back blogging at Medium!

Nu har det varit semester länge nog, nu ska jag hålla tag i mitt tisdagsschema, och fortsätta att träna på att formulera mig med journalistisk prosa på engelska – vilket är skitsvårt.

Texter från The Conference

Så roligt att vara i gång igen! I dagens tidning finns ett samtal med den fascinerande Aral Balkan i intervjuform, och så en krönika om näthat, exemplifierat genom Anita Sarkeesian, en person jag verkligen beundrar. Hoppas att ni vill läsa båda.

Då så

Åter på jobbet i dag. Inledde med att nedteckna en åsikt, vad trodde ni.