Inge, hundra år i dag

I dag skulle morfar ha fyllt hundra. Han hade vit målaroverall och det luktade lite lacknafta i huset som han byggde, där mormor och han bodde i alla år. Han skar sig en gång på en mattkniv när han hjälpte till att lägga ett golv hos mina föräldrar, då svor han väldigt roligt, han hittade på helt nya ord. Han ville ha knäckebröd och ost till alla måltider. Han lärde mig att spela kort och att cykla och att man kan åka i baksätet utan säkerhetsbälte så länge man är inne i samhället och håller max 40. Han fick ett träd över sig när han var 18 och hade en sned rygg. Han ramlade ner från ett vedlass när han var uppåt 80 och krossade käken. Han hade njursten och en svår lungsjukdom men blev frisk.

Han sjöng i samma kyrkokör i över sextio år, men han läste inte med i trosbekännelsen. Han ogillade blixtlås. När vi hade ätit blev han rastlös och bröt taffeln med orden ”nu kan vi detta, va?”. Han lekte alltid med mig, timmar och åter timmar på golvet med leksaksbilar, utom just efter maten, då diskade han, och det gjorde han aldrig nånsin avkall på – det var rättvist så, mormor hade ju lagat maten. Han var mästerlig på att läsa sagor, han tyckte väldigt mycket om oxfilé och stek och biff Stroganoff, och avskydde lök med glödgad passion, men när jag tog med sushi till honom och mormor en gång för att de skulle få pröva gillade han det. Särskilt makirullarna. Jag ljög lite och sa att kockarna använde en sorts gravad lax, för rå fisk kan man faktiskt inte äta.

Han var mellanbror. Han gillade inte sin pappa Sanfrid men älskade sin mamma Elsa; henne hann jag träffa, men jag har inga klara minnen av det. De sista fem åren var han själv, och hade ganska ordentligt ont och var åldersdeprimerad. Jag brukade ringa varannan dag, och när vi fick vår äldsta dotter köpte vi en bil, för jag ville åka var femte helg, det är över åttio mil tur och retur. Har aldrig älskat Lisa så mycket som när hon sa ”bra, det gör vi” och aldrig någon gång på alla dessa resor med en liten bäbisflicka till bäbisflickans gammelmorfar klagade det minsta lilla på att det var jobbigt att stanna i Veddige eller Morup eller Timmele och amma eller byta blöjor med iskalla regndroppar rinnande längsmed ryggen.

För precis tio år sedan, dagen efter hans 90-årsdag, gifte sig min syster. Det var viktiga hållpunkter. Och så väntade vi vår andra bäbis. Hon föddes 12 oktober, jag ringde och sa vad hon skulle heta, han begrundade i tysthet och sa sedan:

”Det viktigaste är att allt har gått bra.” Sedan var det klart, det han hade tänkt sig att hinna med, och han dog två dagar senare.

Lisa hade den lilla nyfödingen i famnen när vi gick fram till kistan vid begravningen. Hon presenterade dem för varann.

Kåserier på g

Sjukt roliga Helena Frank tar saken i egna händer och ger ut samlade kåserier. Och jag har fått skriva förordet! Kolla här.

It’s called ”Question of the month” – a brand new newsletter on things I think, write and talk about. Sign up! It’s twelve e-mails per year, always sent out the first day of the month, aimed at making us both smarter. What could possibly go wrong?

Subscribe to my mailing list – one thing per month, no more





Andrum

Har köpt 349 ex av ”Andrum”, bok om flyktingfrågan av Viktor Banke till hela riksdagen. Kostnad 44 393 kronor, efter generös rabatt från Norstedts förlag. Medsponsra via Swish 0703781078 om du vill. Sprid gärna detta, och framför allt: läs denna viktiga och odogmatiska bok.

***

UPPDATERING: Nära 200 personer har bidragit med över 42 000 kronor för 349 ex av ”Andrum” av @ViktorBanke till riksdagen. Vi avslutar insamlingen.

Ledig!

Sådärja. Efter morgonens inledningsprat på Almedalen Weekend är det nu tomt på jobbsaker i kalendern fram till 22 augusti. Jag tänkte inleda ledigheten med att jobba, och förbereda höstens grejer så långt det bara är möjligt. Vis av erfarenhet vet jag att allt som kan göras i juli måste göras i juli, annars faller hösten samman.

Unik i sin generation

I sin generation av betydande politiker är Bill Clinton väl ändå särklassig som talare? Lyssna på sista två minuterna om du inte har elva minuter, men det tror jag att du har.

Kronaby – en klocka jag verkligen önskar vore bättre

Sedan några veckor använder jag ett armbandsur igen. Jag trodde nog att den tiden var förbi för alltid, enär jag inte är förtjust i så kallade ”smarta” klockor – ni vet, sådana som är uppkopplade mot internet och/eller din mobiltelefon. Det är inget ”smart” med det, det är bara tillverkarna som försöker få oss att älska produkten.

Stickspår.

Hur som helst blev jag nyfiken på den skånskt utvecklade klockan Kronaby. Den är noga med att inte kalla sig ”smart”, den kallar sig i stället ”sammankopplad”. Och det är precis vad den är: ett litet fåtal bra funktioner hänger ihop med en app på telefonen.

Min favorit är att den har tre olika vibrationsmönster – jag kan alltså knyta aviseringar från olika appar eller meddelanden från olika personer till olika vibrationer, lägga ifrån mig telefonen och på så vis styra ”störnivån” jag vill acceptera för tillfället. Ytterligare fördel: både appen och själva klockan är jättesnygga.

Dessvärre är min Kronaby närmast att betrakta som en betamodell.

Nästan allt är sådant man kan säga ”bra tänkt, slipa vidare på det” om. Både appen och klockan innehåller ett par riktiga usabilitykatastrofer, och vibrationsmönstren? Tyvärr. De fungerar helt enkelt inte som de ska. Det gör heller inte platstjänsten, som ska hjälpa mig att på en karta markera var jag befinner mig. Det gör heller inte ”hitta min telefon”-funktionen, som ska skicka en ljudsignal till telefonen.

Jag har fått ett snabbt och trevligt bemötande av Kronabys kundtjänst. På engelska visserligen, vilket känns en smula fånigt när jag ber om hjälp från ett Malmöföretag. Men ändå. Och trevlighet är ju till rätt liten nytta när det är verklig hjälp jag behöver.

Den sammanlagda upplevelsen av funktionalitet gör att jag just nu är en millimeter från att be om att få returnera klockan.