En termin till

Varje termin säger vi samma sak, tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta och jag: En termin till, sedan får vi se.

Härom dagen sa vi det igen. I januari inleder jag mitt tionde år som krönikör i vår facktidning. Det är ett enormt privilegium att få skriva de där krönikorna, om denna bransch som jag bryr mig så vansinnigt mycket om. Jag räknade efter nu: 75 krönikor har det blivit sedan starten i januari 2006!

Kan nån vara så hyggelig och publicera…?

Dagens krönika handlar om det märkliga i att ingen dansk tidning har publicerat Per Svenssons stoppade text.

Som Sverigevän

Twittrade nyss nedanstående.

***

Vi har en tioårig grabb här, äldre än min äldsta dotter. Han är född i Sverige. Han har inte uppehållstillstånd. FUCK detta land. HUR FAN kan vi nöja oss med detta. Som Sverigevän finner jag detta OACCEPTABELT. Den där killen är MIN GRABB, okej? Helvete! Svenska regler. Bara det bästa är gott nog, i världens bästa land. FUCK DETTA. Jag blir GALEN. Han är från GRÄSTORP. Det ligger i Västergötland. Jag har också mina rötter där. Han är MIN GRABB. Jag har tre barn. Den äldsta går i trean. Hon har börjat fundera över existentiella saker. Men inte på om hon ska deporteras. Om jag tänker på henne, min älskade stora lilla, och försöker sätta mig in i att det skulle vara hennes vardag, så tror jag att jag dör. Det är den där lille killens vardag. Som Sverigevän kräver jag mer av Sverige. Okej. Han är MIN GRABB. Den som försöker argumentera med mig om detta just nu deporteras från min Twitterfeed för all framtid.

Stjärnskottet och tegelstenen

Min intervju med Booker-vinnaren Eleanor Catton – kanske främst något för er som själva sysslar med att skriva?

Ello, någon…?

Finns ni på Ello? Inte, va...? Men bless their souls for trying! Adda mig gärna!

Östersund

Vänner, följare, intresserade i Jämtland: Ambitiös byrå bokar mig för föreläsningsextravaganza i Östersund i januari. Anmäl er om ni vill!

Rika och fattiga och desperados

Veckans Lundakrönika listar bland annat de tio lundensare som hade högst inkomst förra året...

Netikett

Veckans internetkrönika, featuring både Magdalena Ribbing och Malin Nävelsö. Dags för "netikett" igen!

Formande ögonblick

Uttrycket ”defining moments” är lite för starkt. Det finns sådana i mitt och alla andra människors liv, men jag är ute efter något mindre:

Händelser som inte är något i sig, men som jag inte har glömt, eftersom de i minnet är sammankopplade med någon sorts insikt eller lärdom. Så ”formande ögonblick” då kanske.

Jag kom att tänka på ett nyss, det är därför jag skriver det här. Det kommer att te sig obegripligt för alla utom mig själv hur jag alls kan komma ihåg detta. Det är ju det som är poängen med att jag skriver om det på denna plats.

För tjugo år sedan gick min tid som student i Up With People mot sitt slut. Vi turnerade i Australien, och gjorde bland annat ett australiensiskt medley. Jag tror att det var sex låtar från olika tidsepoker. Jag brukade ibland sjunga en av dem: Midnight Oils ”Blue sky mine”, som jag till denna dag känner starkt för, jag reser i tiden med hjälp av den.

Men så var det en annan låt också i det där medleyt, en oformlig powerballad som heter ”When your love is gone”, framvrålad av den lite charmige men fullständigt nyanslöse Jimmy Barnes. Hans röstläge är högt, mycket högre än mitt, och det faller sig absolut inte naturligt för mig att sjunga hans grejer i originaltonart.

Detta tillfälle som jag ska berätta om inträffade sent på turnén. Folk var slutkörda, vi hade många sjuka, och båda de två killar som var inskolade på ”When your love is gone” var borta för dagen. Men show måste det ju bli ändå.

En man som heter Marc Vaillancourt var vår sångansvarige, en franskkanadensare med stark utstrålning och ett häpnadsväckande fågelperspektiv på hela produktionen. Jag tror att han kunde varenda sångstämma i huvudet, visste hur vartenda instrument spelade i varje given takt.

Det var repetition, och läget var alltså pressat. Han testade en kille, en otroligt pålitlig sångare med varm röst och klockren tonträff. Men han passade inte alls för låten, och han kände det, ville slippa. Marc testade ytterligare en, samma resultat.

Så stod han där nedanför scenen och lät blicken svepa över oss. Han letade idéer där han stod, och visade det. ”Andy”, sa han och tittade lite forskande på mig. Jag kallades för det. ”Jag kan försöka”, sa jag, ”men det där är ju för jävla högt”.

Vi hade den tonart vi hade, E-dur, originalet. Vi kunde inte arra om, delar av produktionen fanns på sequencer, och ingen av oss hade vare sig utrustning eller kunnande att ändra.

Jag klev fram till honom och gled ner på huk så att vi hamnade ansikte mot ansikte och kunde rådslå lite.

”Det kommer att gå bra fram till sista frasen i refrängen. Men den kan du inte sätta. Sjung så här i stället”, sa han, och gjorde där och då en ny sångslinga åt mig, lägre, men i utmärkt harmoni med helheten.

Jag nynnade igenom den ett par gånger, Marc stegade över till kören och instruerade tenorerna att backa mig där, med samma fras, men uppdelad på ett sätt som skulle garantera kraften ändå. Sedan körde vi. Den kvällen gjorde jag ”When your love is gone”, det gick fint.

Sådana här situationer behöver en show manager i Up With People lösa varje vecka. Särskilt förr i tiden, när produktionen var så vansinnigt stor. Detta var alltså ingen stor sak. Men sättet som Marc löste problemet på, öppet, förutsättningslöst, omedelbart i stunden, imponerade på mig så mycket att jag minns det, tjugo år senare:

Man lägger alla former av prestige åt sidan. Man jobbar med vad man har. Man är beredd att testa. Man håller sig koncentrerad tills uppgiften är löst.

Och nu, medan jag skriver det, kommer jag på varför jag skriver det här just nu. Såklart. Den politiska depressionen gör sig påmind.

***

Ni vill höra låten? Tja… det är på egen risk. Den är rätt hemsk, i både produktion och framförande. Frasen som vållade mig problem, ”and it’s all I can do, just to carry on”, kan man höra i den andra refrängen. Börja lyssna vid 1.55 eller så. Men helst inte alls.

Hör i stället den fantastiska ”Blue sky mine” och se videon. Plakatkonst, men med själ!

Ägd

I dagens tidning: en intervju med F Lindström och H Schyffert, som säger intressanta saker inför sin Malmöpremiär.