Doktor Per

Min bänkgranne på Sydsvenskan, författaren och kulturskribenten Per Svensson, är ett unikum. Hans lägstanivå är obetydligt lägre än hans högstanivå, som är jättehög. Hans arbetskapacitet är mytomspunnen. Hans humör okuvligt. Han är alltid redo för ett roligt samtal men avfärdar alltid alla typer av after work-idéer med nyckelmeningen ”jag vill inte umgås!”.

Det är inte riktigt sant, han är en av de mest sociala kolleger jag någonsin har haft. Jag har lärt mig massor om allt möjligt bara av att vistas i samma kontorslandskap som han.

I dagarna utnämndes han till hedersdoktor vid Malmö högskola, och jag blev så himla glad för det.

Att han förtjänar det är självklart, han är en offentlig samtida intellektuell av högsta klass, men det är dessutom så lyckligt ordnat att han får denna titel när han är at the top of his game. Jag har intrycket att Per skriver sitt livs prosa just nu, vid 57 års ålder. Tidpunkten för utdelning av lagerkrans är välvald; gratulationer utgår härmed både till Per och till Malmö högskola.

Haugesund

Under hösten reser jag en del i Norge. Ganska mycket. Jag gör en sorts turné där ett företag ordnar dagslånga mässor eller konferenser för sina kunder runt om i landet. Upplägget är sådant att jag inleder de här dagarna, och gör en 45 minuter lång ganska intensiv föreläsning. Det är knäppa snabba korta resor, fram och tillbaka till Tromsø eller Trondheim, landar med sista planet, sover över, äter frukost, gör min grej och sticker hemåt. Eller någon annanstans. Om ett par veckor får jag ett sådant där guldkort på flyget, lagom till att jag inte behöver det längre. Jag åker ju alltid helst tåg annars, men man åker inte tåg till Norge på ett rimligt vis, inte om man utgår från Lund.

Och… det går jättebra. Jag såg en utvärdering från en av städerna där drygt 200 personer lyssnade, där hade jag i snitt fått 5,85 i betyg på den sexgradiga skalan. Så ser det ofta ut, jag blir glad för det, och det leder till en halv identitetskris. Jag har nämligen efter det här året fått inse att jag förmodligen är bättre på att föreläsa än på att skriva. Det känns lite konstigt, och jag vet inte exakt vad jag ska göra med den misstanken heller. Satsa på att göra journalistik genom prat resten av mitt liv? Bokningarna avtar inte, tvärt om, och jag har nyligen begärt en förlängning av min halvtidstjänstledighet för att hinna med. Som det ser ut nu kommer jag att jobba halvtid på tidningen fram till 1 juni, minst. Vi får se.

Men en grej är jag i alla fall säker på: Jag ägnar mig nu åt mitt livs story, och det är den digitala revolutionen. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att fördjupa mig i något annat med samma intensitet och ihållande nyfikenhet. Men det kommer en tid om något år eller två när jag vill och ska fundera över vilken sorts avstamp jag ska göra för att komma vidare. Rent logiskt borde jag kanske skriva en bok igen, det är ett oöverträffat sätt att lära sig saker. Ändå är det inte alls säkert att det är den bästa vägen framåt den här gången. Jag måste tänka mer på det.

I kväll har jag gjort det, tänkt lite på det alltså, här i Haugesund, som ligger på den norska västkusten ganska nära Stavanger. Det är den sjätte staden på turnén. Haugesund har försett världen med två stora celebriteter: Jon Fosse och Marilyn Monroe. Den sistnämndas pappa är född här, nämligen, och Marilyn själv sitter staty nere vid vattnet alldeles utanför mitt hotell.

IMG_5099

Bortom henne kan man se en enormt hög bro, som ser väldigt överdimensionerad ut för en hamn och en stad av den här storleken, men som sjöfarten här kräver. Bortom bron kan man se vad jag tror är en oljeborrplattform, för tillfället bogserad till kaj. Den är så stor, som ett hus, och när jag skriver detta upplyst på ett nästan obehagligt intensivt sätt. Den har en helikopterplatta och flera kranar. Den är en bastion, ett stycke invaderande främmande makt.

På stadens huvudgata ligger många nedslitna hus, några ser nästan övergivna ut. Tomma lokaler. En bra restaurang serverade tidigare ikväll lokalt fångad torsk med grönsaker och pesto och rostad potatis, inte dyrare än vad det hade varit i Sverige. Boken jag läste under middagen ikväll heter ”I svärmen”, och är skriven av den koreanske kulturfilosofen Byung-Chul Han. Recension kommer sannolikt inom kort. På hotellet är det tyst och lugnt. I lobbyn sitter det takspeglar, varför jag bjuder på denna takspegelselfie, det torde väl bli mitt livs enda.

IMG_5100

En story

Förra året skrev Ola Larsmo, som nästan alltid är bra, om slumområdet Swede Hollow.

Nu har han gått vidare med lite släktforskning, och beskriver en enskild människas öde. Lysande. Och viktig samtida journalistik, eftersom den visar hur central migrationsfrågan är, och länge har varit, i vårt lands historia. Det här borde föda empati där empati behöver födas.

Värvet och Kristoffer Triumf

Det var hög tid att vända på steken och intervjua Kristoffer Triumf tyckte jag.

Dags att jobba

En liten uppmaning till småpartierna i Lund: Skärp er, show some statsmannaskap nu.

”What goes around comes around”, eller ”svinhugg går igen”

Ohälsa önskar jag ingen enda människa. Inte Jimmie Åkesson heller. Och det är klart att han länge måste ha befunnit sig i riskzonen för det utmattningssyndrom han nu har sjukskrivits för. Han är påpassad, bevakad, övervakad, säkert ofta hotad, och en av landets mest avskydda människor.

Men det han nu har drabbats av är inte vilken sjukdom som helst.

En del sjukdomar är ju livsstilsrelaterade. Hjärta och kärl kan belastas hårt om man inte sköter mat, sömn, träning och hälsa i övrigt. Rökning skadar lungorna. Psyket kan belastas hårt om man väljer att vara frontman för en politik som står på stadig grund, nämligen idén om människors olika värde.

Jimmie Åkesson är värd att få vara frisk. Det är alla människor. Men när han talar om näthat som ett huvudskäl till sin sjukdom blir det nödvändigt att minna om ett utomordentligt engelskt talesätt:

What goes around comes around. Eller svinhugg går igen, som vi vänner av svenska språket gärna säger.

Jimmie Åkesson företräder en rörelse som är helt banbrytande på näthatsfronten. Ingen rörelse är lika välorganiserad och energirik och intensiv vad det gäller näthat. Jimmie Åkesson har personligen ibland tagit avstånd från sådant, men också uttryckt uppskattning över den nätets kloak som heter Avpixlat, där den bärande idén bakom Sverigedemokraternas politik – folk från andra länder är dåligt folk – får obegränsad spridning i både artiklar och kommentarfält som är bortom all publicistisk anständighet.

Jag önskar Jimmie Åkesson god bättring. Men också en fördjupad insikt om vem det var som började, och om vilka möjligheter han ännu har att göra något åt saken.

Blocka!

Nån stör dig? Blocka. Snabbt och osentimentalt. Det är ämnet för veckans internetkrönika.

Glömde…

...att länka till senaste söndagskrönikan, men här är den i alla fall.

Sex minuter ni bör se

Musiklyssnarens lättja

En liten spaning bara.