Runa

Ni kände honom inte, men efter att ni har läst det här kommer ni att önska att ni hade gjort det. Jag med.

Min gamla dröm, att när jag är sextio plus dra mig tillbaka som familjeredaktör på en landsortstidning, bara måste bli sann. Att få skriva sånt där alltså.

En älskling

Då och då läser jag världens hårdaste restaurangsågning igen. Den är makalös i sin långsamma, metodiska styckning.

Representativitet

Dags för ny krönika i Journalisten. Hur hade den kommentaren landat om det hade handlat om kvinnor...?

Ett hyggligt klickbete

Kolla rubben bara. Detta är veckans Lundakrönika.

Knickedickhanteringen

Med ökad offentlighet följer en exponentiellt ökande hantering av knickedicker. Jag behöver numera helt enkelt blocka fler fårskallar på Twitter samt ta emot fler stollemejl än jag behövde förr om åren. Det ger mig den bestämda – men förmodligen helt felaktiga – känslan av att knickedickerna i samhället ökar i antal. Sanningen är väl bara att fler av dem numera hör av sig till mig. Bland favoriterna det senaste året:

• Personen som jag ställde en helt vänlig fråga till på Twitter, och som slog tillbaka med raseri och grova förolämpningar. (Vederbörande bekänner sig till identitetspolitik, en av vår tids grandiosa dumheter, som säger att män inte kan engagera sig för feminism och att vita inte kan engagera sig mot rasdiskriminering etc, och därför gör klokast i att inte delta i sådana diskussioner.)

• Personen som inte tålde att jag kritiserade en grej som vederbörande varit inblandad i, och därför mejlade våldsamma personangrepp, helt skilda från sakfrågan. Jag tvingades blocka vederbörande på Facebook, på grund av personangreppen. Långt senare fick jag ett mejl där jag fick nådigt besked att jag nu var förlåten, eftersom jag ju hade skrivit andra fina texter. Jojo.

• Personen som är en politiskt förvirrad galning. Eller… personerna, får vi nog säga. Jag har mer aktivt behövt hantera fyra sådana. En av dem särskilt obehaglig och närgången. En annan som obekymrat ljög om mig och min arbetsgivare, och vägrade att rätta. Just den personen brukar ha mycket hög svansföring i just etiska och publicistiska frågor.

• Personerna som röstar på Sverigedemokraterna, och som alltid står helt i särklass vad det gäller ointelligent oartikulerat hat mot allt som inte korresponderar perfekt med deras världsbild. Mer intolerant grupp finns inte. Jag uppfattar dem som synnerligen osvenska: ointresserade av klassiska svenska dygder som samtal, kompromisser, teknokratiskt väl underbyggda resonemang, empati och gästfrihet.

***

Så varför listar jag dessa individuella fall och grupperade fenomen? För att ge er en liten inblick av vad det vill säga att vara verksam i någon sorts offentlighet. Jag är väl cirka tre procent offentlig person. Många känner igen mig i Malmö-Lund, många mediekolleger i andra delar av landet vet vem jag är, men i övrigt är jag väl i princip helt anonym.

Det här kan kanske låta lite yrvaket, men ändå: Fundera nu lite på hur de har det som konsekvent skriver politiskt kontroversiellt opinionsmaterial hos större mediehus. Fundera särskilt på hur de har det om de skriver om sport eller migration, och om de är kvinnor. För om detta är vad jag är med om, med mina tre procent, då förstår jag inte hur mina kolleger som står längre fram i frontlinjen alls orkar.

Och allra sist, bara sagt för balansens skull: Jag sparar nästan alla läsarmejl. En överväldigande majoritet är vänliga, kloka, resonerande, snälla och bra. Men det är som med nyheter – positiva händelser sticker inte ut.

Uppoffringar

Jag har omigen offrat mig för läsarnas skull och bedrivit hårda fältstudier. Läs mer här.

Veckans internetkrönika följer ett mycket speciellt räkneverk.

En liten spaning om ubåtskultur var ju bara nödvändig att göra den här veckan.

Hann också i all hast skriva en kort anmälan av två jätteböcker om och av Per Gessle.

Något jag aldrig har varit med om

Så här är det. Och jag vet ingenting om det, på grund av hur jag ser ut.

Doktor Per

Min bänkgranne på Sydsvenskan, författaren och kulturskribenten Per Svensson, är ett unikum. Hans lägstanivå är obetydligt lägre än hans högstanivå, som är jättehög. Hans arbetskapacitet är mytomspunnen. Hans humör okuvligt. Han är alltid redo för ett roligt samtal men avfärdar alltid alla typer av after work-idéer med nyckelmeningen ”jag vill inte umgås!”.

Det är inte riktigt sant, han är en av de mest sociala kolleger jag någonsin har haft. Jag har lärt mig massor om allt möjligt bara av att vistas i samma kontorslandskap som han.

I dagarna utnämndes han till hedersdoktor vid Malmö högskola, och jag blev så himla glad för det.

Att han förtjänar det är självklart, han är en offentlig samtida intellektuell av högsta klass, men det är dessutom så lyckligt ordnat att han får denna titel när han är at the top of his game. Jag har intrycket att Per skriver sitt livs prosa just nu, vid 57 års ålder. Tidpunkten för utdelning av lagerkrans är välvald; gratulationer utgår härmed både till Per och till Malmö högskola.

Haugesund

Under hösten reser jag en del i Norge. Ganska mycket. Jag gör en sorts turné där ett företag ordnar dagslånga mässor eller konferenser för sina kunder runt om i landet. Upplägget är sådant att jag inleder de här dagarna, och gör en 45 minuter lång ganska intensiv föreläsning. Det är knäppa snabba korta resor, fram och tillbaka till Tromsø eller Trondheim, landar med sista planet, sover över, äter frukost, gör min grej och sticker hemåt. Eller någon annanstans. Om ett par veckor får jag ett sådant där guldkort på flyget, lagom till att jag inte behöver det längre. Jag åker ju alltid helst tåg annars, men man åker inte tåg till Norge på ett rimligt vis, inte om man utgår från Lund.

Och… det går jättebra. Jag såg en utvärdering från en av städerna där drygt 200 personer lyssnade, där hade jag i snitt fått 5,85 i betyg på den sexgradiga skalan. Så ser det ofta ut, jag blir glad för det, och det leder till en halv identitetskris. Jag har nämligen efter det här året fått inse att jag förmodligen är bättre på att föreläsa än på att skriva. Det känns lite konstigt, och jag vet inte exakt vad jag ska göra med den misstanken heller. Satsa på att göra journalistik genom prat resten av mitt liv? Bokningarna avtar inte, tvärt om, och jag har nyligen begärt en förlängning av min halvtidstjänstledighet för att hinna med. Som det ser ut nu kommer jag att jobba halvtid på tidningen fram till 1 juni, minst. Vi får se.

Men en grej är jag i alla fall säker på: Jag ägnar mig nu åt mitt livs story, och det är den digitala revolutionen. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att fördjupa mig i något annat med samma intensitet och ihållande nyfikenhet. Men det kommer en tid om något år eller två när jag vill och ska fundera över vilken sorts avstamp jag ska göra för att komma vidare. Rent logiskt borde jag kanske skriva en bok igen, det är ett oöverträffat sätt att lära sig saker. Ändå är det inte alls säkert att det är den bästa vägen framåt den här gången. Jag måste tänka mer på det.

I kväll har jag gjort det, tänkt lite på det alltså, här i Haugesund, som ligger på den norska västkusten ganska nära Stavanger. Det är den sjätte staden på turnén. Haugesund har försett världen med två stora celebriteter: Jon Fosse och Marilyn Monroe. Den sistnämndas pappa är född här, nämligen, och Marilyn själv sitter staty nere vid vattnet alldeles utanför mitt hotell.

IMG_5099

Bortom henne kan man se en enormt hög bro, som ser väldigt överdimensionerad ut för en hamn och en stad av den här storleken, men som sjöfarten här kräver. Bortom bron kan man se vad jag tror är en oljeborrplattform, för tillfället bogserad till kaj. Den är så stor, som ett hus, och när jag skriver detta upplyst på ett nästan obehagligt intensivt sätt. Den har en helikopterplatta och flera kranar. Den är en bastion, ett stycke invaderande främmande makt.

På stadens huvudgata ligger många nedslitna hus, några ser nästan övergivna ut. Tomma lokaler. En bra restaurang serverade tidigare ikväll lokalt fångad torsk med grönsaker och pesto och rostad potatis, inte dyrare än vad det hade varit i Sverige. Boken jag läste under middagen ikväll heter ”I svärmen”, och är skriven av den koreanske kulturfilosofen Byung-Chul Han. Recension kommer sannolikt inom kort. På hotellet är det tyst och lugnt. I lobbyn sitter det takspeglar, varför jag bjuder på denna takspegelselfie, det torde väl bli mitt livs enda.

IMG_5100

En story

Förra året skrev Ola Larsmo, som nästan alltid är bra, om slumområdet Swede Hollow.

Nu har han gått vidare med lite släktforskning, och beskriver en enskild människas öde. Lysande. Och viktig samtida journalistik, eftersom den visar hur central migrationsfrågan är, och länge har varit, i vårt lands historia. Det här borde föda empati där empati behöver födas.