Dags att dela med sig

I går hoppas jag ni läste Niklas Orrenius krönika.

I dag hoppas jag att ni läser min.

Sluta fulstreama!

Sluta fulstreama! Rättvisemärk din mediekonsumtion!

Glad påsk!

Geni

Man ska alltid lyssna på Tommy

Söndagskrönika om Tommy Söderberg-doktrinen.

Det är bara att ta helg

Och använda den till det här. Sorry, men… det måste göras.

Lyckan…

…i riktigt bra nyhetsgrafik – upplev den här!

Om aspirationer

Matilda Gustavssons makalöst fantastiska intervju med Kristina Lugn gör mig in i själen glad. Den är ett mästerstycke. Hon viker inte undan från sin egen ömklighet, eller från objektets bitvisa jävlighet. Hon tappar inte bort det centrala, det vill säga författarskapet. Läs den genast.

Sedan kan man också läsa Jens Liljestrands kommentar i Expressen, som nog har krävt ett visst mod av honom: han medger att han har hamnat i den där känslan flera gånger, velat ha en sorts intellektuell bekräftelse från sina intervjuobjekt, och sedan inte fått den.

Jag började tänka. Har jag också varit med om det genom alla mina år med intervjuer med kulturella tungviktare? Har jag suttit mitt emot Imre Kertész och Ulf Lundell och Ian McEwan och Horace Engdahl, kulturens alfahannar, som Liljestrand skriver, sökt upphöjelse och sedan blivit dissad, eller nekad en intellektuell närhet?

Nej. Jag tänker och tänker, men kommer inte ihåg att det ska ha hänt en enda gång.

Det finns ett enkelt skäl till det. Det är för att jag inte har aspirerat på att vara en "intellektuell". Jag har bara aspirerat på att vara reporter.

I spegeln

Man ska inte göra listor över sina vänner, förmanar vi vår sexåriga dotter. Man måste inte säga att någon är ens bästa vän. Man måste så klart inte lägga band på sig när man förklarar för någon att man tycker om honom eller henne, men... man måste bara inte göra en lista.

Ändå tänker jag ofta på Marcus precis sådär: som min bästa vän. Det är väl någon sorts instinkt, jag har skrivit om det tidigare, och för mig bottnar det väldigt ofta i tid. Det finns några personer i mitt liv som jag litar obändigt på och älskar, och de har det gemensamt att de har funnits där länge.

I förrgår kväll satt Marcus vid vårt köksbord i Lund. Fem barn har vi, och två fruar. Vi brukade vara två, nu är vi nio. Vi pratade om olika saker, utan stark linje, vilket är hela poängen, och Marcus sa: "Ibland kollar man ju sig i spegeln och undrar varför det gick så bra."

Det vill säga: det finns ett par ungar, det finns ett jobb, det finns ett hem, det finns fysisk hälsa, det finns något slags generell... lycka. Hur kunde det bli så otroligt fint och bra?

"Ja, det är enkelt", sa jag. "Vi hade en jävla tur när vi valde livskamrater. Och så har vi god hälsa, och stabila närvarande föräldrar."

Häromdagen skrev jag på Twitter att tacksamhet är min favoritdygd bland de kristeliga dygderna. Tidningen Dagens ledarsida saxade det där och publicerade det. Det var bra, jag blir gärna citerad på det.

Härtill är jag nödd och tvungen

Även i dag är jag nödd och tvungen att glidtackla ledande politiker i Lund. Men vad ska man göra i det här läget, som försvarare?