Rock

Jag har alltid älskat Electric Boys – ett helt fruktansvärt svängigt liveband, infallsrikt, underhållande, ambitiöst men alltid med självdistans och en inbjudande värme visavi publiken.

Jag älskar riffen, Conny Blooms sångstil, image och ständigt växlande gitarrspel.

Andy Christell är en av de basister som verkligen förstår att en bas är ett tonalt instrument och ett rytminstrument samtidigt. Att han dessutom med sin röda läderkostym och sin långa hårpiska ut från det i övrigt rakade huvudet är bandets coolaste katt försämrar ju inte läget heller precis. Tillsammans med Franco Santunione och Niclas Sigewall har de med Electric Boys gjort något som är bättre än nästan allt annat jag vet.

De tre första plattorna var sinsemellan genuint olika. Först den nästan poppiga ”Funk-o-metal carpet ride”, som gjordes i två versioner, och som innehöll ”All lips & hips” och ”Electrified” och förbisedda men makalöst bra spår som ”Rags to riches”, ”Captain of my soul” och ”Psychedelic eyes”. Sedan mästerverket ”Groovus maximus”, som måste ha det fetaste trumljudet en svensk rockplatta nånsin har haft. Det är ett ofattbart bra album, ett av mina tio favoriter alla kategorier genom alla tider. Spännvidden är helt häpnadsväckande. Statementlåten som också blev titelspår. Den snutiga ”Knee deep in you”. Den Beatlesdoftande ”Mary in the mystery world”. Den flummiga men sångbara ”Bed of roses”, powerballaden ”Dying to be loved”, den sanslöst svängiga ”Bad motherfunker”, den lyxigt överlastade ”When love explodes” med Niclas Sigewalls gastande inräkning långt bak i högtalarna, och den flippade ”Tambourine” förstås.

Problemet med ”Groovus maximus” är att den släpptes 1992 i stället för 1989. Det hade rimligen gjort rätt stor skillnad för vilken framgång den skulle ha fått.

Med ”Freewheelin’” från 1994 utvecklade Electric Boys ett hårdare sound, mer rätt i tiden, men inte med samma fullständigt orimligt starka låtmaterial – även om ”Ready to believe” och ”Not my cross to bear” båda måste räknas bland det bästa bandet har spelat in.

Vid återkomsten för några år sedan med roliga ”And them boys done swang” blev jag ändå positivt överraskad. Inledande ”Reeferlord” hade allt en Electric Boys-öppning ska ha, och som för många band med evighetsturnéer bakom sig var krispet i framförandet hundraprocentigt. ”Starflight united” däremot, den senaste plattan, är med marginal den svagaste. Idéerna – inte minst på textsidan – kändes förbrukade.

Därför gjorde det mig så häpet glad att få veta att Conny Bloom spelade in nytt material på svenska, som nu blivit albumet ”Fullt upp”. Han har fått strålande recensioner överallt. Berättar på ett nytt sätt, spelar på ett nytt sätt, sjunger på ett nytt sätt. ”Fullt upp” är en generös platta, en provkarta på vad Conny Bloom är mäktig som musiker om han låter tanken vara helt fri. Det finns en turné planerad till sensommaren, och jag håller alla tummar för att jag ska kunna se åtminstone ett av gigen.

Ja, så nu vet ni det. Här är en bra text av Jan Gradvall om Conny Bloom. Och här nedan får ni Spotifyhjälp, om detta kan ha fått er att längta efter lite breddad bildning.

Conny Bloom: Fullt upp.

Electric Boys: Grundkurs plus tre udda bollar.

Ny podd

Jag ser att Emanuel Karlsten och Olle Lidbom startar en mediepodd. Roligt! Roligt med nya initiativ, roligt med personer som gör, personer som vill, personer som tycker, personer som försöker haja saker.

Jag ser också på Twitter att ett par personer har väldiga problem med att två ”vita män med makt” ska göra en podd tillsammans. Emanuel och Olle diskvalificeras alltså på grund av etnicitet, kön och upparbetat genomslag. De får alltså inte någon sakkritik för sin podd – hur skulle de, den har ju inte haft premiär! – utan angrips av identitetspolitiska skäl.

Det finns poänger med att titta på saker identitetspolitiskt ibland. Men vad det gäller egenskapade, egenproducerade poddar? Nä, vet ni vad. Internet är inte fullt. Detta är inte samma sak som om låt säga SVT hade startat ett medieprogram utan att begrunda representationsfrågan, till exempel. Och framför allt: det är upp till var och en som är annorlunda än just Emanuel och Olle att starta en egen podd om man nu tycker att sådan breddning har ett egenvärde. Internet är, som sagt, inte fullt.

Efter MEG

Hemma igen från Mediedagarna i Göteborg, där jag lett två seminarier. Det andra handlade om robotjournalistik, och där medverkade Björn Wiman, Robin Govik och Sara Öhrvall. Det var ett spänstigt samtal, öppet och nyfiket, och det är jag som moderator jättenöjd med.

Det första var öppningsseminariet, och där på scenen samtalade Schibsteds svenska vd Raoul Grünthal, SR:s Cilla Benkö, Bonniers Tomas Franzén, SVT:s Hanna Stjärne och MTG:s Anders Jensen. Det blev… helt okej. Det är för många med fem paneldeltagare (gränsen går vid fyra och tre är alltid bäst) och när de är tunga power players är de också alltid vana att vakta på vad de säger. Men de var alla genuint intresserade och framåtlutade, och faktiskt beredda att både svara på frågor och prata med varann, och inte bara leverera sina talking points.

Nu: hemarbete inför en intensiv vecka, med resor till Oslo, Varberg och Wales.

Pop

Denna söndagskväll sitter jag här och blir lite rörd nästan. Jag har nämligen just fått de slutliga versionerna av låtarna på min vän och kollega Lars Brundins debutplatta ”Hotel Royal”, som inom kort släpps på skivbolaget Fassberg & Osterlind Music. Jag spelar bas på samtliga spår. Medverkar gör fantastiska musiker som Pontus Snibb, Eddie Nyström och Nationalteaterns Håkan Nyberg – och förstås övriga medlemmar i Cover Story, nämligen Lars Thulin och Herbert Tinz och många många fler. Vi måste väl vara uppåt tjugo personer som bidrar på olika sätt, alla sammanfogade av producenten Antti Vuorenniemi.

Snart är det releaseparty, då spelar vi hela plattan live med gästmusiker och allt. Hur det låter? Det låter bra! Sångerna och berättelserna är summan av ett helt livs influenser för Lasse, hela 1900-talets kartotek finns här, alla konserter, egna gig, minnen och påhitt i en i positiv mening spretig blandning. Och det som gör mig lite rörd är Lasses speciella energi. Fan vilken kille. Han ger sig själv detta i femtioårspresent – kommer loss och skriver klart låtarna och ser till att det blir på riktigt.

Jag som nyss har fyllt fyrtio tänker att jag har tio år på mig att få till en packe låtar och göra samma sak. Får se om jag vågar.