Hälften kvar, om du har tur

I morgon är jag gäst i Journalistpodden, som är Journalistförbundets ordförande Jonas Nordlings podd. Han brukar intervjua folk en stund, klart och koncist, och temat är alltid det självklara: journalistik.

Jag funderar på om jag har något alls att säga.

Det vill säga, det har jag ju alltid på endera sättet: jag twittrar maniskt om journalistik och digitalisering. Jag gör för tillfället ett dagligt trettiosekunders Facebook-klipp på samma tema och har varit krönikör i facktidningen Journalisten i tio år. Så det är klart att jag ständigt har en massa åsikter, högrött halsstarriga oftast, om journalistik.

Men har jag något att säga? Om vad vi bör göra framöver, vart vi är på väg? Det är mer tveksamt. Kanske för att jag själv just nu tänker intensivt på min egen framtid, vad jag vill skriva och tala om, vad jag vill lära mig.

”Hälften kvar, om du har tur”, sjunger Niklas Strömstedt i en fin självreflekterande sång som han deltog med i Melodifestivalen för några år sedan. ”För många ord om kärlek” sjunger han. ”Men inget som skulle kunna visa vem du verkligen är.”

Sanningen kan framsjungas från vilket startnummer som helst i vilken deltävling som helst.

Jag fyller 41 i år. Jag blir kanske 82. Jag har skrivit i tidningar i 25 år. Jag skriver kanske i 25 år till.
Hälften kvar, om du har tur.

Jag har en blinkande markör här på skärmen som lite roat säger:

”Jaha, och nu då?”

En begravning

Min mest älskade lärare Anna-Karin har dött. Hon blev 81 och var en rakt igenom exceptionell pedagog och person. Vi har hållit lite sporadisk kontakt genom åren och familjen har bett mig att vara officiant för hennes borgerliga begravning, vilket jag ska försöka klara på bästa sätt. Det blir i alla fall inte svårt att hitta fina saker att säga om denna ovanliga människa. I morgon ska jag träffa hennes man Sverker och döttrarna och prata om hur begravningen ska bli.

Skål

Dagens krönika är en osammanhängande tanke över en soda vid en bardisk. Hur skulle det ha blivit om jag hade varit åtminstone lite berusad? Bättre? Det kan inte uteslutas.

Randanmärkning

För en vecka sedan skrev Karin Olsson, Expressens kulturchef och alldeles säkert blivande chefredaktör, om olika tendenser att illegitimt påverka journalistik.

Ett par exempel handlade om objekt som ville välja reporter. Sverigedemokraterna nämndes också.

Och så nämndes jag.

Jag skrev en krönika i somras som handlar om hur några borgerliga ledarsidor på rekordkort tid lagt om kursen i sitt språk och sin analys vad det gäller frågan om människor från andra länder som kommer till Sverige. Jag skrev bland annat att ägarnas tystnad i just den här frågan gjorde mig illa till mods.

Så vad är då detta? Önskar jag att ägarna ska ta sina ledarskribenter i örat och inskränka deras journalistiska frihet?

Nej. Nej nej nej. Och det måste ju Karin Olsson också inse egentligen. Grundkurs:

Ledarsidan har en särställning i varje tidning. Det är där, och bara där, som ägarnas politiska linje ska drivas. Resten av tidningen ska vara en allsidig blandning av nyheter och analyser och opinionsmaterial och service och allt annat som utgör en bred dagstidning. Men ledarsidan står fri. Ensam och isolerad.

Så är det nästan överallt, och det är en väldigt bra ordning.

På det sättet visar man ju som ägare: ja, jag vill driva opinion för frågor jag bryr mig om, men vi håller oss till en särskild del av tidningen för det. Resten ska du som läsare kunna lita på som pluralistiskt, ett innehåll med ideologisk mångsidighet.

Alltså:

Det vore helt mot all tradition och all rimlighet om en ägare gick in och försökte påverka sin nyhetschef eller sin sportkrönikör eller sin konsumentreporter.

Däremot är det inte bara rimligt, utan förväntat, att ägaren på något sätt påverkar ledarsidan. Det är ju därför ledarsidan finns. För ägarens egen skull.

Det normala är att svenska ägare bara styr genom sina utnämningar, och i övrigt inte lägger sig i. Men när linjen uppenbarligen förändras radikalt – då är det lika rimligt att ägaren säger något om det, vilket Peter Hjörne föredömligt gjorde, om än lite sent kanske, efter utnämningen av den närmast konservativa Alice Teodorescu som chef för GP:s tidigare liberala ledarsida. Han sa visserligen inte något jättekonkret eller jättetydligt, men han betonade att han personligen hade varit aktiv i urvalsprocessen och att det enligt hans mening kan rymmas mycket i den liberala famnen.

Vad jag undrade i somras – och fortfarande undrar – är om de radikala omläggningarna överlag är förenliga med ägarnas önskemål och intentioner. Expressens ledarsida, som gradvis skruvar upp tonläget, förfuskar enligt min mening nu hela tidningens stolta arv: Expressen har alltid stått på den lilla människans sida, sett till individen snarare än systemet, alltid varit mer duva än hök.

När ledarsidan nu för första gången i tidningens historia väljer att arbeta med andra värden i främsta rummet, då ökar förstås nyfikenheten på om familjen Bonnier tycker att denna ledarsida även i dag förvaltar ägarnas intentioner. Det tror jag för min del – detta är en ren gissning – inte att de tycker, och då bör man förstås ställa frågor om det. Men samtidigt är familjen Bonnier en väldigt försiktig tidningsägare åsiktsmässigt. Den utser sina chefer och låter dem hållas.

Extern kritik, som till exempel detta blogginlägg, är dock det bästa som kan hända för att sidans position ska cementeras. Rutinerade ägare sitter still när det blåser, och vill inte riskera att det ska se ut som om de har låtit sig påverkas av externt tyckande.

***

Allt detta här ovan kan förhoppningsvis klargöra varför placeringen av min krönika i just den kontexten inte var helt lyckad. Det är förstås ingen stor sak, jag ville mest skriva ner detta för att kunna hänvisa till det om någon på något sätt skulle ha begreppen om genrer och styrning av åsiktsjournalistik oklara för sig – sådant händer då och då.

I morgon skulle jag förresten ha gått på Expressens stora kulturfest, vilket alltid är svinroligt. Dessvärre har jag fått förhinder, så jag missar det.

Ett pris

Det har väl framgått i andra kanaler, men i tisdags kväll, på Talargalan, fick jag pris för ”Årets genombrott”. Jag blev så himla glad!

IMG_7272

Om försoning

Det har tagit en halv vecka att begrunda Peter Santessons intressanta kolumn i Dalarnas Tidningar, som handlar om behovet av försoning i det mellanmänskliga politiska samtalet i Sverige.

Läs den först, den är verkligen läsvärd. Och han har många goda poänger.

Men jag är pessimistisk om möjligheterna att det ska kunna bli så som Peter Santesson önskar, och jag ska försöka tänka högt om varför.

Försoning är nog inte alls särskilt svår att nå fram till mellan människor som har lite olika synpunkter på hur stor och snabb Sveriges asylinvandring ska vara. Vanliga svenskar mitt i livet med vanliga jobb som råkar bo i samma villaområde och ha barnen i samma idrottsklubb och tycker olika politiskt – fine. Om stämningen mellan dem har blivit lite hetsig så ska nog en god svensk samtalskultur snabbt kunna få ordning på det med ömsesidig ansträngning.

Men det är ju inte det som är huvudkonflikten.

Sverigedemokraternas politik, som i dag attraherar var femte väljare, handlar inte om måttfullt framförd kritik mot dagens integrationspolitik, eller om en minskad asylinvandring. Den är väldigt mycket radikalare än så. Konstigt nog verkar det behövas nästan dagliga påminnelser om det. Och därför undrar jag:

Svenska kvinnor som bär sjal och får den avsliten, vem ska de försonas med? Och hur ska det gå till?

Alla dessa vanliga människor som har bott här i ett decennium eller två, och får höra att de genom sin blotta existens utgör ett hot, vem är det de ska ta i hand med? Vad ska de be om ursäkt för å sin sida?

Det är inte ens fel när två träter, brukar man säga, och det är nästan alltid sant. Men när jag läser Peter Santessons text så blir det naturligt att fundera på i vilka lägen det är bra att skolans rektor kallar in mobbaren och den mobbade, medlar och ber dem ta i hand, och i vilka lägen det är moraliskt mer rimligt att skolans rektor ser till att den som mobbar tvingas byta klass.

Försoningstanken faller alltså på den brist på grundläggande förståelse för och insikt om mänsklig samvaro som Sverigedemokraternas företrädare ger uttryck för nästan varje vecka. Det uttalas ständigt oerhörda grovheter av partifolk på halvhög nivå – det finns pedagogiska listor på nätet – varpå den toppstyrande ledningen får nya uteslutningsärenden.

Man kan säga att utrensningarna fungerar, men man kan också säga att ledningen sysslar med ett Sisyfosarbete. Ärendena tar ju nämligen inte slut. De kommer i samma strida ström som vanligt. Förklaringen till det är att de här vulgära praktiska uttrycken för avsky visavi oliktänkande är själva kärnan i partiets separatistiska och nationalistiska idé.

Denna politik och dessa företrädare förtjänar varandra.

Kan man då inte bara säga att det handlar om enstaka stollar ute i landsorten?

I så fall har man inte tittat närmare på partiets verkliga mål.

Sverigedemokraterna vill genomföra en svensk kulturrevolution, där udden riktas mot allt som inte ingår i SD:s hemsnickrade version av normalitet och nationalitet. SD vill till exempel att Sverige ska lämna EU, vilket på alla vis skulle destabilisera Europa. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, som alltid är krass och pragmatisk i sin analys, skriver några ord närmast i förbigående om detta i sin ledare i dag. PM har ibland varit mer hoppfull – om jag ska uttrycka mig i försonande termer, i enlighet med temat här – om att det ska vara möjligt att på sikt ha ett reformerat och mer vuxet Sverigedemokraterna i möblerade rum. Nu konstaterar han att det inte riktigt verkar bli så.

Och där är det inte PM som har ändrat sig, utan SD. Partiet har blivit grövre i sin retorik, inte mildare. Partiets toppnamn talar om att överta medier, göra sig av med oliktänkande, bli som Ungern… Och rätt många i Sverige tror att man ska börja göra lite mer som detta parti. Som om det gick att tämja tigern genom att rida på den.

Om någon undrar vad SD vill, så är det allra enklast att bara lyssna på vad dess företrädare säger. Som Mattias Karlsson, som på Facebook blandar och ger: ena dagen skriver han nationalistisk dikt. En annan dag, det var väl i går eller i förrgår, skriver han en apokalyptisk undergångsbetraktelse med ren krigsretorik, som avslutas med orden ”Gör din plikt”.

Efter att jag till min bedrövelse har noterat att Svenska Dagbladets Per Gudmundson har förärat denna text en lajk funderar jag över alla dessa stollar som ser ljuset i sverigedemokratin. Hur tolkar de en sådan uppmaning?

Partiet har dessutom hamnat i en märklig massmedial position där det kommer undan med allt, där det hålls inte mot en högre utan mot en lägre standard än andra partier. Donald Trump lär ha sagt att han skulle kunna ställa sig på Femte avenyn och skjuta nån utan att förlora väljare. Jag tror att han har fattat precis.

Det är inte så konstigt att Sverigedemokraterna möter motstånd, för att inte säga avsky. De är nämligen motståndare till idéer som väldigt många av oss betraktar som svenska kärnvärden: kompromisser, tolerans, massmedial öppenhet, kulturell pluralism och civilsamhällets generositet.

Att ur detta mejsla fram en försoning är inte omöjligt. Men det är svårt. Ett centralt skäl till det är att de bärande idéerna om kulturrevolution och utrensning av de icke rättrogna är en i sig oförsonlig politik.

Läsfest

Jag har en stadig trälåda i mitt arbetsrum, tillverkad på Genarps lådfabrik. Jag köpte den när jag var där på reportage en gång och vill minnas att jag efter viss övertalning fick betala en tjuga för den eller något sådant.

Det är en mycket bra låda. Den går under namnet ”Roliga arkivet”, och innehåller framför allt fyra saker: fotografier, tidningar, personliga minnen av typen mor- och farföräldrars dödsannonser (vilket ju i sig inte är roligt alls, jag borde kanske döpa om arkivet inser jag) samt barnteckningar.

Tidningarna som jag har sparat ligger där för att de är speciella. Ovanliga redigeringslösningar, viktig information som kan vara bra att ha, lysande texter för omläsning…

Någon gång per år städar jag Roliga arkivet. Lyfter ur, slänger några saker, garvar lite, lägger tillbaka.

Något som jag alltid lägger tillbaka är detta exemplar av Månadsjournalen, från 1997. Främst på grund av sitt omslag, med tillhörande cover story. Fotografen Hans Gedda och reportern Per Svensson har gjort ett fantastiskt porträtt av Joachim Berner, då nytillträdd utgivare på DN.

IMG_7258

Det är så mycket som är bra. Och det är en hel del som man aldrig, aldrig nånsin, skulle göra i dag. Ingen makthavare skulle posera sådär. Inte heller sätta sig i en klyka i ett stort träd, som han gör på en av insidesbilderna. Ingen redigerare eller bildredaktör på en seriös tidning skulle utsätta bilden för så mycket ljusmanipulation att ögonfärgen på huvudpersonen lyser som strålkastare. Jag tror dessutom inte att man skulle kalla en 34-årig chef för ”gossekonung”.

Men det som är bra? Ja herregud. Vilken text. Per – som jag jobbar tillsammans med och känner, så maximalt jäv på det här omdömet – är at the top of his game. Kanske nästan för mycket. Stilen, som alltid har varit hans kärnkompetens, är så rikligt använd att den ibland nästan ställer sig i vägen för innehållet: man blir som läsare så tagen av en del formuleringar att man glömmer vad det faktiskt står.

Det blir, fattigt nog, en idrottsmetafor som jag får ta till för att beskriva det: Det ser så vansinnigt lätt ut, som när Roger Federer gör en tittfint och lojt lägger förbi bollen ner på baslinjen, men i fel hörn. Så avigt, så effektivt. Kronologin är omkastad utan att det känns besvärligt. Intervjun har pågått ett tag när reportern skriver: ”Så en kvav måndagsmorgon i början av juli tar jag morgontåget…”, och det funkar.

Ibland blir det för mycket med symboler och långdragna liknelser och bilder i precis varje händelse: ”En av Joachim Berners fyra systrar, som bor i en av de röda byggnader som sväller i solen på andra sidan grusplanen, har varit uppe under den gångna åsknatten och räddat hästarna från att råka i sken, ett tillstånd som annars brukar förknippas med hennes bror.”

Och själva innehållet? Månadsjournalen finns inte längre, och det tror jag främst beror på att den ofta gjordes inte för DN-prenumeranter, utan för… tja, DN-medarbetare. Jag älskade den, den gjorde journalisternas journalistik. Det här reportaget var alltså pang i målgruppen, och de stora frågeställningarna är faktiskt identiska för dagspressen nu, arton år senare:

Ska de unga verkligen läsa detta? Vill de ens medverka? Vi får veta att Berner försökte värva Henrik Schyffert till Namn & Nytt, varpå Schyffert svarade med en suck.

Metro utmålas som det stora hotet, internet nämns inte. Man pratar om värdet av ökade läsarintäkter, men genom sänkta priser och därmed höjd upplaga, inte tvärt om, som det ju blev. Allt förstås kryddat med massor av härlig DN-kremlologi, förtroendeomröstningar och principer och maktdelning och allt vad det är.

Och där någonstans… känns det ändå länge sedan.

***

Resten av tidningen då? Lika härlig. Nils-Petter Sundgren poserar i smoking, men berättar att han aldrig bär vit smoking norr om ekvatorn. Göran Hägg hyllar Per Wästbergs sorglösa dagböcker (som fortfarande utkommer, och fortfarande är sorglösa). I en intervju talar Karin Johannisson om sjukdom och kroppsstigma, precis som nu. Ett reportage skildrar Asien som det självklara ekonomiska navet i världen framöver, precis som nu.

Sångerskan Anne-Lie Rydé skriver en text om sitt möte med Burt Bacharach, och bisarrt nog står det under texten att de två möttes ”vid lanseringen av nya vodkan Svenskt Brännvin”. Ulrika Knutson reder ut den konstnärliga storheten hos nakensnubbarna Gilbert & George, Åsa Moberg skriver krönika om Miss Universum, Lena Endre porträtteras under rubriken ”Undret Endre” av Håkan Lahger… Annonser ser vi från klocktillverkaren Citizen, STS Alpresor, Israeliska statens turistbyrå, Rolex, Armani, Boss, Nordén auktioner, Bukowskis, Ralph Lauren – samt tvättmedelstelefonsupporten Via Direkt.