Håll gränsen!

Thorbjörn Fälldin, svensk statsminister emeritus, har gått bort vid nittio års ålder. Jag tänkte när nyheten kom i morse – som så många säkert gjorde – omedelbart på ett av Fälldins finaste ögonblick. Det återges här, i memoarboken ”En bonde blir statsminister”.

IMG_8355

Ute i vardagsrummet – jag skulle bara hämta boken ur hyllan – satt mina barn och kollade på film. Jag krävde trettio sekunders uppmärksamhet av dem och återgav den här episoden. De lyssnade förstrött med minen av barn som avser att omedelbart glömma, men som ändå inser att det är enklast att se ut som om man lyssnar uppmärksamt, så att man snarast möjligt kan återgå.

Och jag blev… lite tjock i halsen. Jag blev det, och jag blev liksom lite förlägen av det.

Vad är det med den där historien om Thorbjörn Fälldins ledarskap, mod och beslutsförhet under den där minuten som gör mig så rörd?

Kanske är det att jag alltid blir lite tagen när någon förmår samla sig i ett pressat läge. Kanske är det att jag är så marinerad i berättelser om 1900-talets krig att någon del av mig betraktar händelsen i pojkboksromantiskt skimmer. Kanske är det lite fosterlandskärlek. Kanske är det att min morfars kusin, som var diplomat, någon gång sa att ingen enda politiker han jobbat med varit lika noggrann och påläst som Fälldin.

Kanske är det att Thorbjörn Fälldin alltid har påmint mig lite om farfar, som också var bonde och centerpolitiker.

Hur som helst är jag tacksam för livsgärningen.

Trump och ”bad press”

Trumps fru har snott ett stycke tal. Det är en grej, men det är inte en stor grej. Politik är den stora grejen. Gå inte på det!

Till och med SVT Text gör förstasidesrubrik på det. Det oroar mig. För det är ju självklart att detta är en ”avsiktlig” skandal. Trump lever på ”bad press”. Men vill förstås kontrollera VILKEN bad press han får. Detta är utmärkt bad press. Dålig bad press är till exempel storyn om anständiga republikaner som försöker organisera motstånd eller lämnar i protest. Sånt hotar valsegern.

Att fru Trump copypejstar ur ett tal gör det däremot inte. Det är ju… underhållande. Det är inte viktigt. Det bjuder in till komik. Och där har ni själva bränslet i hela Trumpkampanjen. Den enda synden är att vara allvarlig och tråkig.

Man kan hålla emot. Som journalist, och som konsument av nyhetsmedier. Det kan man faktiskt.

Fallet Sven Svensson

Ibland kan man bli så där principiellt förbannad. Ni känner till Abeba Aregawi? Född i Etiopien, svensk sedan några år, löpare av yppersta världsklass, flerfaldig världsmästare.

För en tid sedan stängdes hon av för misstänkt dopning. Men nu har hon friats. Det är den internationella antidopningsorganisationen WADA som har fattat det beslutet, och exakt på vilka grunder är nog svårt för alla oss lekmän att bedöma.

Men en sak kan man säga: Är man friad, så är man friad.

Juridik jobbar inte med gråskalor därvidlag.

Därför äcklas jag verkligen – det är inget överdrivet ord – när jag får höra hur hennes förbund och hur Sveriges olympiska kommitté försöker motivera varför hon ändå inte ska få tävla i OS i augusti. Det handlar om ”oklarheter”, om hennes ”situation”, om ”osäkerhet”, både rörande hennes dopningshistoria – som hon alltså är internationellt friad från – och hennes idrottsliga status.

Allt i en enda stor halvkväden visa som i själva verket ska tolkas: Abeba Aregawi är något av en skum typ. Om hon inte har fuskat mycket, så har hon i alla fall fuskat lite.

Försök att hävda att en svenskfödd svensk världsmästare som hade hetat Sven Svensson hade haft exakt samma läge – tror ni att SOK eller någon annan då hade fått för sig att ifrågasätta hans idrottsliga status? Icke. Man hade sagt ”skönt att WADA har tagit sitt förnuft till fånga, klart att världsmästaren ska tävla i OS, vi vet vad han är kapabel till”.

Sanna Kallur är förresten OS-klar. Och i det fallet är det ju ingen tvekan: varenda kommentator formligen rullar sig i det kallurska helyllet, och talar om hennes inneboende kapacitet att nå ännu en stor final, trots att hon knappt har tävlat ordentligt sedan tiden för de FÖRRA olympiska spelen.

Jaja, det är väl inte så viktigt, tycker säkert många, och jag vet inte särskilt mycket om dopning.

Det är bara det faktum att Abeba Aregawi är friad, och ändå alldeles uppenbart hanteras som om hon var skyldig, som gör mig vansinnig.

Arv

Min farfar hjälpte ibland sin far i hans värv som bouppteckningsman på fyrtiotalet. Han fick några gånger se familjer slitas sönder av arvstvister, och tog lärdom: När han dog var så gott som allt skiftat och klart. Testamentet, med enkla och tydliga begravningsinstruktioner efter ett formulär från Fonus, undertecknades ungefär ett kvartssekel innan det öppnades. Familjejordbruket var då sedan länge övertaget av dottern, medan sönerna kompenserats på andra sätt. Det fanns en klumpsumma på ett sparkonto, och så lite möbler och böcker.

Min pappa och hans syskon delade rakt och enkelt på tre. De bestämde att det skulle göras på smidigaste vis: inga respektive eller barnbarn blandades in över huvud taget. Bara de tre. De var klara på någon timme. (De är visserligen goda vänner, surdegsfria, och hade säkert rett ut detta på bästa sätt oavsett. Men ändå!)

Jag brukar ibland säga att min farfar satte många goda exempel för oss. Hans sätt att dö var inget undantag därvidlag.

I dag läser jag i nyheterna att arvstvisterna blir fler i Sverige. Särskilt i storstäder. Skälen är uppenbara: dels äger folk bostäder som har börjat bli enormt värdefulla, dels har fler familjekonstellationer med barn i olika kullar och fler relationer blivit vanligare.

Jag finner detta enormt nedslående. Å ena sidan har vi människor som betraktar sig som odödliga och på grund av bristande insikt, ansvar eller kanske en oförmåga att titta livets realiteter i vitögat lämnar kaos efter sig. Å andra sidan har vi människor som låter familjerelationer gå förlorade genom att inte hålla sig till det formella i den mån instruktioner från den döde saknas.

Finns inget testamente, så finns åtminstone lagen. Då ska man hålla sig till den, benhårt. Inga avsteg, inget fixande och trixande.

Men framför allt, en uppmaning till var och en, gammal som ung:

Du kommer att dö en dag. Förbered det praktiska. Ta hjälp av en familjejurist på banken, även om det kostar en liten peng. Målet är att göra det omöjligt för dina efterlevande att bli osams med varandra.

Allra sist vill jag citera ett testamente. I sin helhet, faktiskt.

I ett väggskåp hemma hos mina föräldrar, med tillverkningsåret 1794 upptill, ligger ett litet brevkort. Det är min morfars mor Elsas testamente. Hon dog vid 93 års ålder när jag var två, och jag tänker ibland att jag har något litet minne av henne, även om det kanske inte är så troligt, det är nog återskapat genom fotografier. Så här skrev hon, och jag har tittat på det så många gånger att jag minns det ord för ord:

”Jag vill att Inge ska ha skåpet. Han har reparerat så mycket utan att vilja ta emot någon ersättning. Dela sedan det lilla som finns i största enighet. Gud välsigne er alla. Mor.”

Almedalen 2016, mot slutet

Man kan, om man ska prata moderatorer, nämna sex namn. Jan Wifstrand, Lisa Kirsebom, Anna Olin Kardell, Ellinor Persson, Cecilia Nebel och Johanna Koljonen.

Man kan naturligtvis nämna många fler. Det finns ju många fler duktiga moderatorer. Men de här sex är exceptionellt bra – alldeles oaktat det faktum att jag på olika sätt är gravt jävig i många av de där fallen.

Deras skicklighet var jag väl införstådd med redan tidigare, visserligen, men nu mot slutet av Almedalsveckan syns den ännu tydligare.

Jag har nämligen sett rekordmånga dåliga moderatorer i farten den här gången.

Jag är ledsen att behöva säga det, men så är det.

Det allra vanligaste problemet är att någon utan professionellt kunnande – i typfallet en intern förmåga med god social kapacitet, mål i mun och djup sakkunskap om den egna verksamheten – får uppdraget. Oftast säkert för att man vill hålla i slantarna, vilket ju är lovvärt, men ibland också för att man inte riktigt förstår hur stor skillnaden blir.

En moderators yrkesskicklighet är svår att mäta och svår att beskriva. Den är en summa av extremt små detaljer. Att aldrig drabbas av problem med headsetet. Att aldrig glömma att presentera sig. Att aldrig glömma vad någon i panelen heter. Att aldrig missa en given följdfråga. Att kunna avbryta, korta, förtydliga, raffinera – stryka till klarhet, som det heter i textsammanhang. Att balansera mellan tillgänglighet och densitet. Att hålla tiden exakt. Att förhålla sig rätt till både eventuella tv-kameror och livepublik. Att ha språket i sin hand – inte bara så att varje formulering är rapp, utan också så att ordvalen blir rätt för branschen. Det duger inte att använda fel benämning inför en grupp specialister. Att se till att dricksvattnet inte tar slut för någon. Och i förväg: att göra rätt research, att se till att deltagarna är på en gång lugnade och taggade, att ha en kristallklar bild av vad arrangören vill få ut av evenemanget…

Jag gör moderatorsuppdrag då och då. Det blir olika bra. Jag tycker alltid att det är skitsvårt. Och det är för att jag åtminstone har vett att begripa att det är en yrkesmässig uppgift – inte något som den trevligaste personen på jobbet kan skickas upp för att göra, utan vana, utan träning, utan förberedelser. Och jag känner inte en enda professionell moderator som skulle få för sig att framträda som sakkunnig i en debatt om integration, eller stadsplanering, eller hållbarhet, eller utbildning, utan att faktiskt vara det. Motsatsen är däremot vanlig. Det är värt att begrunda.

Almedalen 2016, lördag

Nu är det sommar. Det betyder mat och omläsning och planlöst bloggande, åtminstone för mig, som just nu är i Visby för att huvudsakligen sköta om familjen medan min fru jobbar under Almedalsveckan.

Lördagen fick en chockstart: Man vaknar i Småland. Man har fått ett brev via Kivra, den digitala inbox som en del företag och myndigheter använder. Man får besked om körförbud på sin bil och på sin släpkärra, utan föregående varning.

Avregleringen av Bilprovningen är den dummaste avregleringen någonsin, och det av ett enkelt skäl:

Bilprovningen är inte en service. Bilprovningen är en statlig kontrollinstans. Jämför med Tullverket, med Läkemedelsverket, med Kemikalieinspektionen.

Så nu har vi fått lördagsöppet och lite mer ansträngt glad personal – men inget system med kallelser. Bara ett körförbud, utan föregående varning. Vansinne.

Men, surpris: avregleringen har ju medfört lördagsöppet också!

Så på grund av det nya sämre systemet har en förbättring införts, som gör att effekten av det dåliga i det nya systemet kan fixas med effekten av det bra! Fantastiskt. Och bilen gick igenom utan anmärkning innan vi körde ombord i Oskarshamn.

***

Kvällsmaten blev kycklingpaprikás, en av mina favoritgrytor, så väldigt enkel att göra både god och varierad. Bryn lite hackad lök av olika slag och kanske nån annan grönsak i en järngryta. Bryn också kycklingbitar, gärna med ben. Salta, peppra och tillsätt generöst med bra paprikapulver, gärna ett par olika sorter om huset förmår. Låt sedan puttra länge med crème fraîche och kanske lite yoghurt eller gräddfil eller mjölk eller grädde. Man vill åt en viss grynighet. Kycklingfond om du är osäker på smakbalansen.

***

Och så omläsningen då. I går kväll twittrade Fredrik Wikingsson en hälsning – vi känner inte varann, men har en del gemensamma kolleger och vänner – som gjorde mig glad. Då mindes jag plötsligt den där dagen för tre år sedan när jag gjorde ett arbetsplatsreportage med Filip och Fredrik, och helt enkelt hängde med under en ”Breaking News”-dag.

Om man läser det reportaget för närvaron, och så sedan Jan Gradvalls text för analys och historia lite längre bakåt i tiden, och så slutligen Fredriks egen Instagramtext om Filip, ompublicerad i Expressen helt nyligen, för att förstå deras inbördes relation, så tror jag att man kan säga att man rätt så bra kan fatta hela det märkliga mediefenomen som Filip och Fredrik är och har varit nu i femton år eller mer.

Visby, here we come!

I detta nu: på färjan mot Visby! Hela familjen huserar på Norra Murgatan som vanligt, och den som känner oss är så klart välkommen förbi på fika eller käk när som helst. Jag har t o m packat min favoritkniv och min favoritskärbräda, eftersom jag inser att jag ändå lagar mat cirka femtio procent av min vakna tid… :-)

Jag ska jobba minsta möjliga, medan Lisa ska jobba mesta möjliga. Hon kommer hem och byter klänning och cue cards och jag har näringsdroppet klart, typ så. Det blir också en hel del glass. Det blir, när svärmor kommer ut några av dagarna, dessutom en del riktningslöst minglande, lyssnande och lite lite debatterande, senare i veckan. Älskar Almedalsveckan.