Flykten från Lund

Numera är mina söndagskrönikor tillgängliga uteslutande för digitala prenumeranter – man tänker sig alltså att de ska kunna locka människor att ta steget och bli prenumeranter snarare än gratisläsare. Jag vet inte alls om det kan fungera, men… ja, så är det nu i alla fall. Länken till krönikan från i söndags finns här. Det kommer en ny i morgon.

Tänker högt bara

Funderar på om en text är skrivbar: I den sansade mediekritiska diskussion som nu förs, så pratas det enbart om de snabba genrerna. Vad som är lätt och vad som är svårt, vad som blev fel och vad som blev rätt. Bra.

Men eftersom jag sedan rätt många år är verksam i de långsammare genrerna, så funderar jag på om det går att skriva en mediekritik även om dem. Om ”thoughts and prayers”-narrativet. Om de allvarliga, känslosamma texter som publicerats i krönikeform och på ledare och på kultursidor. Sådana som byggs ut med referenser till historia, musik och litteratur, sådana som har till uppdrag att fånga en känsla och helst en tanke som kanske var otänkt av den som läser.

Var de texterna tillräckligt bra? Med två undantag – Peter Kadhammar och Maciej Zaremba stod för dem – så tycker jag inte riktigt det. Jag tycker att de där texterna ofta blev ganska platta, som om de rörde sig inom en jättesnäv ram av socialt accepterat språk. Aha, nu har ”en sån där” grej hänt, då måste någon skriva ”en sån där” text.

Så jag överväger att välja ut tio-femton texter och närläsa dem och se om det går att formulera sig kritiskt om dem, även i vetskap om att de kan vara oerhört svårskrivna, särskilt när de ska vara klara på en timme. Men egentligen vill jag inte landa i en kritik mot enskilda texter, det är lite som att säga åt en flottare att han borde ha stoppat en sluss från att öppna sig. Jag skulle vilja se om det finns något slags ram runt journalistikens form, som vi inte riktigt ser.

Falsk balans

I dag får jag vara med och prata om så kallad ”falsk balans” i ett reportage i DN. Alltså är det dags att nu en gång för alla rita upp en lathund åt alla debattredaktörer. Varsågoda. Vill någon vara så vänlig att brodera den.

En rulle Odense

Tiden har kommit, tror jag, att en gång för alla offentliggöra marsipan-på-X2000-historien. Kanske har jag redan bloggat om det? Jag minns inte. En del av er har hört den, hur som helst. Jag ser den som ett slags Rorschach-test, i vilket jag befanns ha en störd störd störd personlighet.

Så här var det.

Jag åkte X2000. Jag satt vid fönstret. Mellan Alvesta och Nässjö såg jag plötsligt, på sätet vid fönstret på andra sidan, en kvarglömd rulle Odensemarsipan, ni vet en sådan där i blåskimrande förpackning som varje välsorterat hushåll har liggande i den händelse av att det skulle bli akut jul eller så.

Hur länge måste man vänta innan man tager och äter en sådan rulle Odensemarsipan? Skalar av lite av det blåskimrande och äter den som en French hotdog, men utan ånger?

Till Nässjö, bestämde jag. Någon kan ha glömt den och vara på väg tillbaka. Men vi kom till Nässjö, vi lämnade Nässjö, och ännu låg skatten kvar. Jag bestämde mig för att slå till – tog ett snabbt steg över mittgången. Och kunde då konstatera att Odenserullen inte alls var en Odenserulle, utan ett kvarglömt glasögonfodral.

Jag satte mig ner igen, fullständigt knäckt, med några enkla frågor till mig själv:

Vilket är det mest rimliga att någon glömmer på ett tåg? Är det en rulle Odense eller ett glasögonfodral?