Andreas Ekström

…att Svenskan inte är en av “de fyra största tidningarna”, så kanske det inte är så konstigt att den missuppfattningen är så spridd.

Vad det gäller det massmediala Stockholmssyndromet är detta det dummaste jag vet. Så här är lite hårda fakta: Göteborgs-Posten har nära 100 000 fler prenumeranter än Svenskan, och är hur man än räknar en av de stora. Sydsvenskan är sexa, efter Aftonbladet, DN, Expressen, GP och Svenskan. Men om Svenskan inte har bättre koll på siffrorna, så skulle jag tro att Sydsvenskan snart går ikapp…

I anslutning till blogginlägget nedan finns kommentarer till den här krönikan som jag tycker att ni som intresserar er för internetfrågor och integritet gärna kan lägga en stund på att läsa.

Låt mig spinna vidare lite på den vanligaste reservationen mot min huvudtanke, den att Google är minst lika farligt, eller farligare, för vår personliga integritet än vad Försvarets radioanstalt är.

Folk säger helt enkelt: Du kan välja bort Google. Du kan aldrig välja bort FRA.

Och det är förstås rätt, på sätt och vis. Och du kan naturligtvis se till att göra som jag föreslår i krönikan, och minimera ditt användande av Googles tjänster.

Men är det verkligen så enkelt som att du kan välja bort Google? Knappast. Google väljer inte bort dig.

Allt som någonsin har publicerats om dig i varenda tidning och på varenda sajt, varje engagemang i den lokala skytteföreningen och vartenda tequila-race på Facebook, kan hittas via Google. Du äger inte ditt namn. Du äger inte ditt ansikte. Du kan inte välja att inte vara med. Du har inget som helst inflytande.

Som sajtägare kan du enkelt ordna så att din sida inte söks av, men vem vill det? Google står ju för 97 procent av de svenska nätsökningarna.

Alla som sysslar med internetpubliceringar har en sak gemensamt, med mycket få undantag: De vill bli lästa.

Jag kan bara konstatera att om jag undantoge denna sajt från Googles ”kravlande”, för att hitta en svensk term, så skulle mina besökssiffror halveras över natt. Så är det med det.

Mina möjligheter, som nätlevande människa, att avstå Google är i princip lika med noll.

Man får vara tacksam för att det publiceras en DN Debatt-grej som den här om FRA och en Ola Wong-krönika från Kina om västföretagens, inklusive Googles, svassande för regimen där, precis samma dag som jag skriver om FRA och Google i Expressen…

…debuterar jag som sommarkrönikör i Expressen. Jag tror att ”nyttig idiot” blir ett av de tillmälen jag får räkna med. Men kanske kommer i alla fall någon att hålla med om huvudtesen i texten. Ska bli roligt!

***

I helgen som gick publicerades min intervju med Modernista-förläggaren Pietro Maglio, som gjordes innan jag gick på semester.

***

Om vi nu ändå håller på och länkar: Kolla in den fina sajten Lokaltidningsbesvikelser, som samlar klipp från lokalpress i vilka den lilla människan har kommit i kläm, men kanske trots allt inte klämt sig jättehårt varje gång. Skulle önska att sajten var bättre på att ange källor och länkar, men det kanske kommer?

Taxin hämtar om en stund. Det går ingen flygbuss här. Ett fullständigt viljelöst sommarregn har just stänkt lite på skallen på mig när jag morgonpromenerade genom ett folktomt och öde Visby.

Om alla är här så sover de nu.

Det här hotellet alltså! Jag har bott på en del rätt klassiga jointar ändå – det där orientaliska palatset i Damaskus slår allt – men här finns en kombination av service, stil och personlighet som jag blir enormt imponerad av. Frukosten var lysande. Porslinet var så vackert att jag – jag! – vände på det för att se varifrån det kom. Sånt gör jag aldrig.

Sprang på gott om gamla bekanta från olika håll i går, men tog som vanligt en tidig kväll. (Jag är och förblir inte partymannen vid sådana här evenemang. Jag börjar gnälla om att musiken är hög, och så får jag ont i fötterna och i svanken av att försöka stå och trivas. Bättre jag går och lägger mig. Det är en dag i morgon också. Gav min drinkbiljett på Dagens Media-minglet till Anders Rydell, som jag tror omsatte den i vitt vin. Innan jag gick fick jag tillfälle att hälsa på Niclas Lövkvist, som är pr-man för Liza Marklund. Jag påpekade att jag betraktar min förfrågan om en stor intervju med Liza som ställd på livstid. Jag är alltid intresserad. Var och när som helst. Bara säg.)

Nere i hamnen ligger en eller annan yacht som man kan gissa omsätts för belopp som räknas i hela tiotals miljoner. Man hyr dem kanske för att ha bra stekyta centralt i stan vid ett sånt här tillfälle, jag vet inte. Men under tak på fördäck på en av dem satt en helt vanlig liten tjej och ritade. Tittade tankfullt upp mot staden, bytte pennfärg och fortsatte. Sju år var hon kanske. På akterdäck stod ett par barncyklar. Så vem vet? Det kanske är vanligt. Jag känner bara inte någon så rik människa.

***

Seminariet i går? Det var otroligt roligt, det fick mig att längta efter fler tillfällen att prata om de här frågorna, och gärna inför en så påläst och varierad publik som i går. Jag blev glad av att den i mediesammanhang smått legendariske advokaten Peter Danowsky steg fram efteråt och presenterade sig med några uppskattande ord om seminariet. Danowsky företrädde Expressen i den klassiska spelskandalsrättegången för snart tjugo år sedan, den där Expressen friades på samtliga 176 åtalspunkter och därför kunde göra sportetta: ”176–0”.

Sedan fick jag summa tolv visitkort på mindre än tio minuter. Jag har tyvärr inga själv, men, ja, kan man googla så kan man hitta mig, brukar jag tänka.

Det regnar med lite mer ambition nu. Morgondoppet inställt.

Utsikt från hotellbalkongen. Det är vid sådana här tillfällen jag kan tycka att jag borde dricka Dry Martini.

Anders Rydell, Daniel Johansson och Per Strömbäck under eftermiddagens seminarium, som jag tyckte höll glädjande nivå, inte minst i efterdiskussionerna.

Jag hann diskret räkna från scenen: 82 personer lyssnade på oss. Många bekanta ansikten från den svenska debatten om upphovsrätt i publiken. Emanuel Karlsten twittrade snällt beröm, såg jag.

Anders Rydell och jag gjorde sällskap till Donners brunn för middag. Gott, dyrt och med bra utsikt. Om en stund går vi till Dagens Medias mingel på Burmeister. Tänkte bada också, men jag tror jag sparar det till i morgon bitti.

Säga vad man vill om antologins mecenater, men de tar hand om oss. (Rubriken känner du igen från Rocky. “Coolt! Downlights!”)

Så i dag är det alltså dags! Boken Gratis? smygsläpps vid ett seminarium i Almedalen vid tretiden i eftermiddag. (Den ”riktiga” lanseringen och utgivningen sker på sensommaren.)

Förläggaren Tobias Nielsén skriver här, på sin blogg Kulturekonomi, om en längtan som jag verkligen delar med honom: Den efter aktiv kulturpolitik, seriöst konstruktiva förslag och mindre av dogmatism vad det gäller frågorna om upphovsrätt.

Jag har aldrig varit i Visby under Almedalsveckan, och jag tänker mig att fredag eftermiddag måste kännas ungefär som söndag förmiddag på Bokmässan: Många har redan åkt hem. Alla är trötta. Och inga riktigt stora grejer händer.

I kväll tänkte jag i alla fall sticka in näsan på Dagens Medias mingel, men jag känner mig alltid extremt bortkommen i sådana sammanhang och räknar med att besvärad dricka upp min cola och lalla vidare nånstans. Alla förslag på både seminarier och fester emottages tacksamt!

***

De övriga medverkande skribenterna i boken är Mattias Ganslandt, Isobel, Daniel Johansson, Jan Rosén, Martin Rolinski, Andrea Renda, redaktören Per Strömbäck, Martin Walfisz och Sara Öhrvall.

* Ny krönika i Journalisten i måndags, där jag sågar prisinflationen för medieprestationer. Klockren tajming, med tanke på det här, eller hur…?

* Och så en lätt sommarslö tv-krönika om Bolibompa. Jag skriver inte i den om hur mycket jag hatar själva ordet Bolibompa, med sina fula runda öppna o. Lennart Hellsingskt i all sin betydelselöshet! Det får jag ägna en helt egen text någon gång.

Svenska Dagbladet har i förväg talat om: i dag, den 1 juli, avslöjas Bo Balderson en gång för alla.

Det är rent ljug. SvD har inget som helst avslöjande att komma med. Däremot publicerar frilansskribenten Magnus Sjöstedt en intressant närläsning av en möjlig kandidat.

Det är inte vad jag kallar ett avslöjande – även om Sjöstedt mycket väl kan ha rätt. Ett avslöjande presenterar inte några (i och för sig imponerande) indicier. Ett avslöjande presenterar ovedersägliga bevis. Hade Sjöstedt haft sådana bevis hade han rimligen anfört dem, och inte nöjt sig med en adresslikhet och en huslikhet. Är detta hans starkaste kort sitter han så att säga med Svarte Petter.

På sin blogg skriver redaktören Ludvig Hertzberg att det är sällan som Under strecket, essäsidan i Svenskan, har ett riktigt scoop.

Inte i dag heller, Ludvig. Och du borde hålla dig för god för att påstå det.

***

Att Wikipedia har köpt Sjöstedts resonemang och nu presenterar det som sanning förvånar mig tyvärr inte.