Det tar drygt en minut

Senaste tidens id

Jag har möjligen varit lite länkslö, men här är diverse saker från den senaste tiden.

En hyllning under vinjetten ”Veckans person”, riktad till Malena Ernman. Till min stora förvåning i skrivande stund på väg mot 10 000 delningar på Facebook, vilket är jättemycket, tydligen enligt vad man säger mig den mest delade artikeln i svenska medier den gångna helgen. (Och den som tror att man får vara ifred från rasister och idioter om man skriver en sådan text tror fel.)

• Två internetkrönikor, en om Uber, något sent och en om Googles intressanta misstag.

Senaste söndagskrönikan från Lund har också en Googlevinkel och eftersom det stod ”Jimmie Åkesson” i rubriken blev det bra spinn på den också.

• I vårt miniformat ”Tecken i tiden”, där jag skriver nästan varje lördag, var det alldeles givet att skriva om wrapsemlan, samt att få återanvända en genial reklamtext från Burger King.

• Och så en ny krönika i Journalisten, som spinner vidare på några saker jag har skrivit tidigare.

Stressdrömmer

Veckan börjar med en intensiv stressdröm, den andra på kort tid. På torsdag gör jag mitt andra TED, i Oslo denna gång, och jag är vid det här laget välförberedd och välrepad och på det hela taget redo. Jag skulle nog kunna genomföra det om fem minuter och sätta det tillräckligt bra.

Men det spelar ju bara roll till en viss gräns.

Efter många hundra framträdanden på scener har jag numera i princip alltid vilopuls när jag går på. Kanske med en liten underliggande skärpa, en sorts tentakoncentration, men ändå ett behagligt och lugnt sinnestillstånd. När det är riktigt speciellt, som på Atea Communitys avslutning i Oslo i höstas där det var mer än 1 200 personer i publiken, eller när en sådan här sak ska göras – då känns det. Jag är säker på att alla som gör sådana här saker i jobbet har sina små konstiga vanor för att fixa det. Jag brukar tänka på två saker.

Dels Francesco Tottis perfekta straffspark för Italien mot Australien i fotbolls-VM 2006. Klockan stod väl på 93 minuter eller något sådant, det var åttondelsfinal och matchen var ännu mållös. Italien får en tveksam straff och alla jublar – som om saken redan är klar. Och det är den ju, för alla utom Francesco Totti. Som måste sätta den. Och som gör det. Utan minsta tvekan. Han gör som han alltid brukar. Han ändrar inte på något. Han tar lagom tid på sig, lägger upp bollen, backar tillbaka, väntar på signal – och dundrar in den, otagbart, högt och nära stolpen. Det är en så vansinnigt fin prestation. Jag är inget stort sportfreak, men de idrottare som lyckas prestera sitt bästa i de mest pressade lägena beundrar jag något enormt. Extrem koncentration, men inte övertändning. Tillit till allt övande som har föregått.

Dels, om det behövs, så brukar jag tänka på ”Lost highway”, en låt av Bon Jovi. Den har något slags märklig energi i sig, som handlar om att starta om och inte vika ner sig. Jag är egentligen mycket osäker på om man kan säga att texten handlar om det. Men för mig har den en sådan kraft, också möjligen för att jag vet att den skivan innebar en omstart för ett av mina favoritband genom tiderna. Så jag går där, bakom eller bredvid en scen, med myggan på, och nynnar igång mig med refrängens ”hey hey!”.

Ja, ni ser. Det behövs inget särskilt djup, ingen särskilt stark bärande tanke, ingenting alls utom en ritual som är laddad med sin egen energi. Ett radband hade säkert också funkat om jag hade varit sådan. Här kommer klippen också. Men Bon Jovi-videon ska man nog strunta i, den är töntig och de spelar inte på de instrument som hörs och… jaja, man kan ju lyssna bara om man skulle vara intresserad.

Välkomna, jämtar

Är ni i Östersund på fredag? Kom och lyssna om ni vill!

Medienörderier, eller?

Varför har Göteborgs-Posten utsett Alice Teodorescu till chef för ledarreaktionen? Det finns två möjliga svar:

* Ägarna vill ändra den politiska linjen på ledarsidan. Det är i så fall mediehistoriskt smått sensationellt.

* Ägarna, i det här fallet genom sin representant chefredaktören, har inte förstått vad de har gjort. Det är i så fall makalöst pinsamt.

I båda fallen är det en story värd att diskutera.

Men vi tar det från början. Det hände sig alltså som så att Göteborgs-Posten utsåg en ny politisk redaktör. På ledarsidan argumenteras det för ägarnas politiska hållning, medan resten av tidningen inte påverkas av detta. Så ÄR det. Så SKA det vara. Forskning visar att ledarsidans påverkan på nyhetsrapporteringen i modern tid är minimal på alla riktiga tidningar.

Men det gör inte ledarsidan irrelevant. Stora delar av landets idédebatt förs där, av tongivande skribenter som får andra att reflektera, förhålla sig och göra politik.

GP är på ledarplats sedan generationer oberoende liberal, och har under lång tid hållit sig, ungefär, åt vänster på högersidan – lite som Bengt Westerbergs folkparti en gång i tiden.

GP har nu utsett skribenten Alice Teodorescu till chef för ledarredaktionen. Om man har läst henne regelbundet – det har jag – så får man dra slutsatsen att hon snarare håller sig åt höger på högersidan. Hon är en kristallklar konservativ, inte liberal, och skulle kunna kallas en gammaldags moderat med kristdemokratiska inslag, kanske, om man vill förenkla lite.

Det är hur som helst alldeles uppenbart för den som orkar se politik i fler nyanser än färgerna rött och blått, att Alice Teodorescu inte hör hemma på samma ideologiska plats som GP:s ledarsida gör.

Reaktionerna på utnämningen har varit intressanta.

* Det finns personer som likt jag själv påpekar de ideologiskt uppenbara skillnaderna och därför uppriktigt undrar: varför vill GP:s ägare ändra sin riktning?

* Det finns personer som tar det ett steg längre och gissar: chefredaktör Cecilia Krönlein, som ligger bakom utnämningen, har inte förstått skillnaden mellan de olika ideologiska hållningarna och inte alls förutsett vilken sorts frågor som följer. Jag sällar mig nog till den skaran också.

* Det finns, slutligen, personer som i största allmänhet gillar Alice Teodorescu och de åsikter hon driver, och därför inte är intresserade av att på minsta lilla vis diskutera de möjliga principiella problem som följer av hennes utnämning. I den här gruppen har jag hittat representanter för en rätt aggressiv höger, främst på Twitter, som kännetecknas av sin affekt och närhet till raljans. De tycker, ungefär, att alla invändningar kommer från vänsterflummare och bygger på ett ideologiskt motstånd mot Teodorescus idéer.

Låt mig vara tydlig, som det heter på politiksvenska: Jag bryr mig otroligt lite om de praktiska omständigheterna kring detta. Men jag bryr mig om massmedier och tidningarnas särskilda plats i offentligheten. Att detta inte skulle vara värt att diskutera ordentligt är trams. Att vägra se detta som ett principiellt problem, bara för att man gillar Alice Teodorescu, är så sjukt antiintellektuellt.

***

Självklart kommer alltid invändningar av den typen också: detta är väl bara en intern arbetsplatsfråga, tyckte en i övrigt synnerligen vettig person häromdagen.

Gud nej.

Det är inte tre revisorer i Göteborg som har fått ny arbetsledning vi pratar om. Massmediernas inflytande, GP:s inflytande i Göteborg inte minst, är enormt. Visst är journalister fånigt intresserade av medier – men hellre det än tvärt om. Hade vi inte debatterat sådant här i offentligheten hade vi snarare bidragit till att mörka eller åtminstone inte erkänna vår egen position i samhället. Det hade inte varit bättre för någon.

***

En föredömligt sammanfattande artikel som jag varmt rekommenderar finns hos Dagens Media.

Ni har säkert…

...redan läst massor av kloka ord kring Charlie Hebdo. Men läs gärna detta korta ögonöppnande också.

Tillbaka

I dag är jag tillbaka i tidningen igen efter ett par veckors uppehåll; semester med familjen och lite skrivvila. Ser fram emot att dra i gång på riktigt i morgon igen och komma in och träffa mina kära kolleger. På Kap Verde – där vi tillbringade en vecka – var jag faktiskt helt offline i sju dygn. Det är den i särklass längsta tiden jag har varit offline sedan jag skaffade internet i mobilen, och det var 2008...

Nå. Jag lanserar hur som helst samtidens gåsfjäder i söndagskrönikan.

Peps

Sydsvenskans lista över den viktigaste skånska musiken är ett resultat av en nästan överambitiös omröstningsprocess – jag har fått äran att skriva om Peps! Som inte ville medverka. Så jag fick kalla in andra experter, och jobba en del för att få till det. Läs gärna texten, jag är glad för hur det blev. Och för att jag fick utmana mig själv med att lyssna på lite reggae, som jag normalt sett, faktiskt, inte står ut med...

Live!

Lätt det knäppaste uppdrag jag har fått som reporter... i år i alla fall. Här är livebevakningen av Kalle Anka samlad. God jul!

150 år, igen

Smokingen framhängd, manschettknapparna kontrollräknade (de är två som de ska), skorna putsade. I morgon DN:s 150-årskalas. Roligt!

Jag hade smoking, samma smoking, på Sydsvenskans 150-årsfest våren 1998. Jan Wifstrand, möjligen min favorit bland alla utgivare jag har jobbat med, gled upp snett bakom och sa: "gratulerar till klädseln"! Eftersom jag var 22 och ett halvt och helt knäckt av lycka av att få jobba på Sydsvenskan, så kändes hela huvudet som helium då.

Jag var också för jävla sjuk den våren. Jag hade till sist fått min Crohns-diagnos. Låg på sjukhus en vecka och utreddes. Det var helt galet egentligen. Varje kväll klockan sex kom febern, ofelbart. Jag satte mig i shorts och kollade på tv och åt glass. Sedan svettades jag så att blivande fru K hade för vana att gå upp vid två och byta lakan. Sedan vid halv sju på morgonen var jag mirakulöst pigg. Gick och jobbade, enormt hårt, hade otroligt roligt, mådde bra, åt som två vuxna personer eftersom jag inte behöll näring som jag skulle. Skrev en sjukhusdagbok som Sydsvenskan publicerade, det var möjligen den som gjorde att jag fick löfte om inlasning.

När jag skulle till tandläkaren några veckor senare sa min chef Anders Olofsson: "jaha, två nya broadsheet då ja". Han är väldigt rolig.

Det var en fantastisk tid. Jag VET ju att jag var sjuk, men har inga känslominnen av det. Jag bara jobbade och hade det bäst och förälskade mig i Malmö-Lund och i Sydsvenskan för livet. Sedan fick jag rätt medicin, och har inte haft några Crohns-symtom sedan 1999. Vilket jag är gränslöst tacksam för.

Nu är det alltså dags för ett nytt 150-årskalas för en tidning. Måtte det gå att festa utan Titanic-associationer i morgon.