Andreas Ekström – work in progress med boken "Google-koden", som utkommer våren 2010

22 november var en viktig dag: För första gången var mitt material och mina ramar så pass överblickbara att det faktiskt var möjligt att göra en lista: Detta återstår. Och här är turordningen: Först det, sedan detta, och så vidare till det.

Det kan låta som en futtig detalj, men för mig var det på alla vis ett defining moment.

Sista kvällen var Will och jag ute och åt inne i stan, i utkanterna av hans älskade Castro, gayvärldens huvudstad i hela världen. Han har flyttat därifrån nu, visserligen, ut till en förort. Han är 38 och vill stadga sig och det gör man inte så bra i Castro. Will och jag har känt varann sedan tiden i Up With People, och han är den första homosexuella person jag lärde känna.

Jag kommer ihåg att jag som sjuttonåring bombarderade honom med frågor, och jag tänker på det ibland: Hur inskränkt var Kungsbacka? Var det omöjligt för någon som var sjutton att leva öppet som gay år 1993? Jag vet inte. Jag kände många människor då, men ingen enda som öppet levde på något annat sätt än det förväntade heterosexuella.

Restaurangen Will valde är peruansk, och den drivs av hans kompis James. James har peruanskt och europeiskt ursprung och är en av de snyggaste män jag kan komma ihåg att jag har sett. I tio år har han drivit stället, någon gång varje år åker han till Peru och kollar recept och skaffar råvaror. En av de många grejer vi testade var en suverän syrlig ceviche med inlagd paprika, och oxhjärta på spett med en sås som helt enkelt inte smakade som något alls jag tidigare har ätit. (Det var… inte gott. Bitter buljong, det är de två första orden jag kommer att tänka på.) Och apropå längtan efter parallella liv och alternativa yrkesbanor: Att få driva en sådan krog! Så enormt elegant utsmyckad, så egensinnig i sin presentation och sin mat, så självklart välkomnande.

Vi åkte upp på Twin Peaks och tittade ut över nattljusen. För en gångs skulle inte en tillstymmelse till dimma. Båda de stora broarna tydligt upplysta, Market Street rak som en landningsbana mitt igenom alltihop.

Gång på gång fick jag trycka undan min besvikelsekänsla över att jag hann med så lite av staden som jag tycker mycket om men inte har besökt på åtta år: Det var ju inte en semesterresa.

Regel ett: Ingen anställd på Google som bor inne i San Francisco ska behöva gå mer än 800 meter för att komma till en Google-buss. Regel två: Ingen buss ska behöva stanna mer än tre gånger innan den är framme. Regel tre: Ingen resa ner till jobbet i Mountain View ska ta mer än en timme. Ingen ska behöva stå ute och vänta heller – inom kort kan de anställda själva beställa ett sms eller ett mejl när just deras buss passerar en exakt angiven punkt. Dags att gå ner, den är här om tre minuter. Och den har, om du undrar, åtta lediga säten.

Till senhösten 2010 ska den holländska busstillverkaren Van Hool leverera 38 specialbyggda Google-bussar, anpassade för googliga behov ner till minsta detalj: Bra cykelställ, eftersom många gillar att cykla till bussen. Firman erbjuder vikbara lånecyklar, eftersom cykelställen på de gamla bussarna blir fulla snabbt. Vidare: Bra, stadiga bord för datorerna, kaffemuggshållare med minimal spillrisk gentemot tangentborden, lättillgängliga elurtag, blixtsnabbt trådlöst bredband, mörkt tonade rutor så att inte ens den skarpa morgonsolen från Nevadaöknen kan störa arbetet. Generöst med benutrymme, två rejäla dörrar så det går snabbt att lasta på och lasta av.

Och så har vi lamporna i taket: Gula, röda, blå och gröna. Googlefärgerna.

En av de sista dagarna i Kalifornien var jag inne på universitetsområdet på Stanford. Jag tror att det är centralt att ”förstå” Stanford för den som vill förstå Google. Jag ska spara lite av miljöerna till boken, men bokhandeln ska ni få höra om nu.

Jag försöker komma på om jag har varit i en bättre någon gång, det är högst osäkert. Den är inget mindre än fantastisk, hur man än mäter. Utbudet halsbrytande och hejdlöst. Planlösningen storslagen och mysig på samma gång. Ett suveränt fik och en avdelning för Stanford-memorabilia och datorer och så en pappersavdelning med inslag av apoteksprodukter en trappa ner.

Och i mitten, i högsätet, i alltings självklara mitt: böcker. Alla sorters litteratur, viss övervikt för akademiskt material. Min blick föll märkligt nog på en bok om kommersiellt genererad filantropi, samma dag som jag hade intervjuat chefen för Googles välgörenhetsgren. Slog till direkt. Lyxen av snubbelresearch.

När jag rörde mig på Stanford kom jag att tänka på mitt liv, på mitt yrkesval och min studietid. Jag vill inte ändra något, för i så fall, vill jag tro, så skulle jag göra det.

Men jag skulle vilja ha några liv till! Jag har huvudsakligen läst in min universitetsutbildning på fritiden, på kvällar och helger, och under de terminer som jag inte gjorde det, så skötte jag det lite med vänstern. Jag har aldrig lagt ner min själ i ett akademiskt liv, aldrig levt ett helt studentliv som gradvis blivit ett forskarliv, så som min syster har. Jag kan känna viss avundsjuka inför det. Samtidigt som jag vet att forskningens strikta formkrav passar mig uselt som skribent.

Som det känns nu är jag beredd att åka tillbaka till San Francisco bara för att få några dagar till på Stanford och i Palo Alto.

…över att jobba på Sydsvenskan och över att ha kolleger som Kinga Sandén, som i kväll vann Stora journalistpriset!

Ketchup har den egenheten att det bara är gott på vissa grejer. Ketchup har därför exakt samma egenskap som samtida amerikansk country. Jag står inte ut med den om jag skulle höra den på fel sida Atlanten – men när jag sitter på en amerikansk interstate skulle upplevelsen helt enkelt inte bli komplett utan rätt radiostation. Under veckan på The Peninsula har jag enbart lyssnat på The Wolf som sänder från San José.

Det har varit fantastiskt. All reklam handlar om thanksgiving-kalkoner till häpnadsväckande priser. De har haft en bacontävling. Bästa receptet med bacon vinner evig ära.

Det jag älskar med genren är historieberättandet. Framtidsdrömmar och nostalgi. Aldrig ett ord om nuet, och så en banjo på det.

Countryn blir mer och mer släkt med den FM-rock jag har växt upp med och älskar – med den skillnaden att FM-rocken så sällan behandlade frågor om soldater som inte återvänder från Irak, söner som växer upp eller älskade mammor som tankfullt betraktar röntgenplåtar innan de dör i cancer. Samtidigt tycker jag mig höra en moralisk degeneration i countrygenren. Det är inte hundraprocentigt good, clean fun längre. Häromdagen hörde jag en cowboy referera till sin semesterlediga bak som ”ass” i en helt vanlig C-dursballad! Det är ett sluttande plan det här, hade jag sagt om jag hade varit republikan.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt och skicka ett personligt tack till Niklas Zennström och Janus Friis för att de uppfann Skype.

Åtta dagar borta från två små döttrar och en fru är skitlänge. Men med videochattens osannolika ljudkvalitet och helt godkända bildkvalitet kunde jag ju vara med vid middagsbordet ändå litegrann, höra barnen berätta om dagisdagen och göra roliga grimaser mot laptopen där på köksbordet. Det lindrade saknad på ett sätt som vanliga telefonsamtal aldrig gör.

Så Niklas och Janus, tack ska ni ha. Ni har verkligen givit mig ett verktyg som gör livet lite bättre.

I kväll klockan 19 ska jag göra en Hemliga pappan-kväll hos Sensus i Kristianstad. Arrangemanget pålyses här, och äger rum här.

Och alla är välkomna så klart!

Kommer hem från San Francisco i dag efter en fantastiskt spännande vecka. Sexton intervjuer på fem dagar… Vad resan framför allt har gett mig är miljöer, människor och platser, det vill säga allt det som kan göra bokens mer faktaorienterade delar aningen mer levande. Jag har inte bloggat om detaljerna, och gör kanske inte det nu heller – det har helt enkelt inte funnits många minuter över.

Hade förresten den stora turen att få låna en kompis hus på The Redwood Shores.

View Larger Map

Ingen trädgård på baksidan, utan en brygga. We like.

I helgen som gick var vi hos mamma och pappa i Fjärås, och jag satt några timmar på förmiddagen och gick igenom texter. Jag satte mig vid skrivbordet i mammas arbetsrum, det som brukade vara mitt rum. Skrivbordet står på samma plats fortfarande, vid fönstret, och jag insåg där jag satt att det var precis där som jag för första gången startade en egen dator. En Commodore 64, precis som Sergey Brin hade.

Likheterna oss emellan kan upphöra där.

Mamma och pappa betalade 3 000 kronor för den, år 1987, det minns jag. Man kan nog påstå att datorer var väldigt mycket dyrare förr.