Nobody puts Baby in a corner

Igår fick jag gå på musikalpremiär! Här är min recension av "Dirty Dancing" i Köpenhamn.

Moralpanik, moralpanik

Jag blir fan rasande på Googles nya regler för sexbloggande. Världens mäktigaste teknikföretag leker redaktion – igen. Läs mer här.

Verklighetens Willy Wonka

Mannen som skapade Nutella och Kinderegget är död. Tic-tac hittade han också på. Willy Wonka fanns i verkligheten!

Mera mat

Varje gång jag får göra ett matreportage blir jag glad. Och, om jag får säga det, det tror jag kanske möjligen att läsekretsen rätt ofta blir också. Jag skriver nämligen bara om väldigt god mat. Rökpistol, någon?

(Eller... det där blir obegripligt om du läser på webb. I papperstidningen var reportaget ackompanjerat av fem recept, varav några var tämligen avancerade. De finns dock inte tillgängliga digitalt den här gången. Prenumerera, snåljåpar!)

I korthet, förstås

Skrev en kort recension av Sakari Pitkänens fullödiga bok om Metro – jag gillar boken mer än jag någonsin har gillat själva tidningen...

Gunnesbofink

I helgens Lundakrönika fick jag tillfälle att skriva om en viktig sak samtidigt som jag fick ordvitsa. Det är väl det man begär av sitt yrkesliv, på det hela taget.

Fredagsmat

Sugen på att handla lite käk på vägen hem i dag? Då kan du orientera dig om Lunds bästa matgata i mitt reportage, som finns här.

En lans

Drar en gammal men aktuell och viktig lans för statlig infrastruktur i veckans internetkrönika.

En stjärna för Kometen

Med mer än hundra resdagar om året, och 81 framträdanden under 2014, har frågan om mat gjort sig gällande.

Jag vägrar att äta fler dåliga måltider.

Jag har visserligen varit ganska bra på att planera redan som det är. Jag undviker konferensbaguetter som andra undviker trampminor, jag försöker att aldrig köpa något annat än tidningar och portionsyoghurt på Pressbyrån, jag försöker att välja det dåliga thaistället före den dåliga pizzerian, jag försöker att välja klokt vid hotellfrukosten… ja, ni fattar.

I tisdags höjde jag nivån lite.

Vid lunchtid ringde jag till restaurang Kometen i Göteborg, en av mina favoritkrogar. Där serveras rustika klassiker, generösa portioner, gott bröd och fina tillbehör till rätt höga priser.

Jag insåg att jag knappast skulle hinna äta där utan ett specialarrangemang. Mitt tåg skulle ankomma 16.35. Kometen skulle öppna klockan 17. Men klockan 17.30 skulle jag befinna mig på Park. Alltså skulle maten i princip behöva stå på bordet klockan 17 för att jag skulle hinna.

Jag förklarade läget för en man som jag tror heter Janos, som svarade i telefonen.

”Vi fixar det, vi ses vid fem”, sa han.

Jag kom fem i. Han hade koll på dörren, öppnade lite på glänt och frågade, lite som om det var ett lösenord: ”Kåldolmar?”

Jag nickade och smet in. Bordet var dukat, tillbehören framställda, vattnet upphällt. Cirka nittio sekunder senare kom varmrätten fram – underbart god, förstås. Jag åt i lugn och ro i tjugo minuter, betalade och hann promenera Avenyn upp i maklig takt och ändå komma i tid. Och dricksade typ trettio procent.

Här är ljuvligheterna:

IMG_5618

Tack, Kometen. Vi ses igen.

PK

Termen ”politiskt korrekt” trodde jag – felaktigt – skulle självdö snabbt. I stället lever den vidare, med ett enda jobb: att tjäna som substitut för riktiga argument.

”Politiskt korrekt” är ett skällsord som främst används av personer som har behov av att rättfärdiga åsikter som kränker andra.

Om man inuti hyser lite smygrasism, lite antisemitism förklädd till humor, en liten längtan efter minskad flyktingmottagning förklädd till omsorg av typen ”det går ju inga bussar hit till Östra Odarslöv”, för att ta ett aktuellt, lokalt och autentiskt exempel – då avfärdar man motargumenten som något ”politiskt korrekt”.

Det är ett dumt och luddigt begrepp, dumt eftersom det ofelbart används för att slå mot klassiska anständighetsvärden, luddigt eftersom det inte finns minsta möjlighet att enas om en definition.

Och framför allt: när någon skälls för att vara politiskt korrekt, så ifrågasätts vederbörandes äkthet. Den som tycker något antas alltså ha andra bevekelsegrunder – du tycker inte så egentligen, du låtsas bara.

I psykologin kallas sådant projicering.