Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

…för varje gång jag inte nappar på sådana här utmaningar alltså!

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid mig på skrivbordet.

2. Var är din andra hälft? På jobbet i vårt hem.

3. Ditt hår? Borde ha rakats i morse, det ska göras varannan dag egentligen.

4. Din mamma? På väg till Skåne snart!

5. Din pappa? Samma!

6. Det bästa du vet? Ungarna. Deras humor, deras språk.

7. Din dröm i natt? Oklart, stress- och Carolarelaterat.

8. Din dröm/ditt mål? Att vara i rörelse.

9. Rummet du är i? Ett kontorslandskap som vad det mig anbelangar skulle förbättras avsevärt av lite napalm. (Alla måste gå ut först förstås…)

10. Din hobby? Läsa och skriva.

11. Din skräck? Att något ska hända folk jag bryr mig om.

12. Var vill du vara om sex år? På en centralredaktion som verkligen är central. I övrigt får det gärna vara sig väldigt likt, livet.

13. Var var du igår kväll? Hemma med barnen.

14. Vad är du inte? Tjock och hårdhudad.

15. En sak du önskar dig? Större oberoende från mig själv.

16. Var växte du upp? I villasamhället Fjärås, strax söder om Göteborg.

17. Det senaste du gjorde? En intervju med en iransksvensk författare.

18. Dina kläder? Kulturkofta fem, som är lyckligt återfunnen. Jeans av märket Svensson. Vinterkängor.

19. Din tv? Står i vardagsrummet. Jag vet inte mycket om den, men den visar program och sköts i allt väsentligt av mina barn.

20. Ditt/dina husdjur? Aldrig i helvete.

21. Din dator? MacBook Pro, femton tum. Helt okej.

22. Ditt humör? Jämnt. Eller rättare sagt jämnare.

23. Saknar någon? Ja.

24. Din bil? En elva år gammal Saab 9-5. (Min sista Saab. Min sista bensinbil. Kanske min sista bil till och med.)

25. Något du inte har på dig? Ja, det blir ju inte så mycket damkläder, och jag försöker undvika kläder som kräver särskild vård av typen kemtvätt. Eller strykning. Men det lyckas sådär, jag har rätt många skjortor.

26. Favoritaffär? Den jag hade med en italiensk tjej på min språkresa när jag var fjorton och ett halvt. Gud så vuxen jag kände mig. Men frågeställaren menade kanske något mer uppenbart vardagligt? I så fall svarar jag Filippa K Second Hand. Hornsgatan i Stockholm.

27. Din sommar? Blir lugn och stilla hemma, eftersom det kommer en bäbis snart.

28. Älskar någon? Ja, det är en grej jag har lätt för!

29. Favoritfärg? Blå så klart, men det gröna i nyutslagna björkar kan vara väldigt fint också.

30. När skrattade du senast? Det kan ha gått så mycket som 18 timmar, men jag skrattade garanterat när Johanna och jag gjorde korrändringar på Carolamanuset i går vid middagstid.

31. När grät du senast? Menar man bara tårögdhet, så drabbar det mig ofta. Menar man lite mer rinnande så var det nog när jag fick ett mejl i helgen från en av de personer som jag har intervjuat för boken. Han skrev så varmt och generöst om hur jag har hanterat mitt möte med den kristna miljön att jag verkligen blev glad, mitt i pressen att få till det riktigt bra.

I dagens tidning ger jag mig på en omläsning av Barnaboken. (Tack till Johannes och Gunilla som kunde låna ut sitt exemplar, när jag inte hittade det jag var säker på att jag hade.) Jag svär i texten förresten. Det ska man bara göra om det finns goda skäl.

I går en kort kommentar om SOPA-fiaskot i USA, där jag hänvisar till Googles utmärkta uttalande i frågan. Jag håller med. Nej till SOPA, nej till pirater. (Men det frestar på just nu, att gilla upphovsrätt och den digitala revolutionen samtidigt. Jag känner starkt för samma grundprincip som förut: samhället och internet är samma sak. Samhället fungerar inte som civilisation utan ett rättssystem. Alltså gör inte internet det heller. Men den enkla hållningen ger liksom inget skäl att stötta den här typen av stolligheter från Författarförbundet, som tills vidare avhåller mig från medlemskap där. Suck.)

Skrev också en tv-krönika i veckan, om den fina serien ”Mot alla odds” i SVT. Den tycker jag att ni ska se.

Och allra sist: titta på den här bilden. Mannen till vänster är Bruce Springsteen. Mannen till höger är Jörgen Johansson, som jag har spelat live med två gånger. Jag kan nu alltså hävda att ”jag har spelat med en kille som har spelat med Springsteen”. Tror att man tryggt kan säga att min karriär som medioker coverbandsbasist just peakade…

Fredagens krönika i Journalisten om hur det är att vara Jan Helin har fått en hiskelig spridning via Facebook och Twitter. Rena viruset. Roligt, eftersom jag försökte vara rolig, och tydligen uppfattades så också. Det händer ju inte varje dag.

I dag har jag förresten också bloggat om ett delhaveri i Carolaprojektet. Ingen katastrof på något sätt – men en tung erfarenhet. Tack och lov före utgivning och inte efter, vilket ju begränsar effekten av vår otillräcklighet… Men ändå!

Och, slutligen, en Sverigekarta för journalister, särskilt sådana som är baserade i Stockholm. Mycket bra, men jag saknar några gangsters där i sydväst…

För er som vill tanka bokmärken – eller vad ni nu gör – inför helgen så ville jag bidra lite i marginalen:

* Läs gärna min korta runa över journalisten Hannes Råstam, som jag aldrig träffade. Men ännu hellre: läs Mattias Göranssons fantastiska porträtt av honom i Filter som hade rubriken ”Grävarens testamente”. Mattias ska se till att Hannes Råstams bok om Thomas Quick blir klar och Mattias, vadhelst du behöver för att gå i mål, bara be vilken svensk journalist som helst. Alla kommer att hjälpa till, alla kommer att se det som en ära.

* Läs gästande recensenten Stefan Jonsson, som med sedvanlig grundlighet hyllar Niklas Orrenius reportagesamling med den underbara titeln ”Sverige forever in my heart”. Att se hur Niklas bok har tagits emot har varit veckans höjdpunkt; jag är stolt över att få vara vän med en sådan person, samt spöa honom i pingis då och då. Köp boken här. Nu.

* Titta inte på Lyxfällan, läs det här i stället, första delen av Svenska Dagbladets serie.

Som det plägar bli så här i början av veckan – dags för lite uppsop av länkar. Vi börjar med intervjun med Kristian Lundberg, som fått Sydsvenskans kulturpris. (Jag hade prestationsångest, eftersom jag har intervjuat honom tidigare och det blivit bra, eftersom något i Kristian Lundberg liksom slås på i intervjusituationen. Bara den andra finns online tyvärr.)

Vidare har vi en liten spalt i vilken jag hackar lite på Jonathan Franzen på grund av hans kvinnoskildringar i ”Freedom”, och så en kort sak om ett slags tidig övermättnad inför det makabra högtidlighållandet av August Strindbergs död.

Vill också gärna tipsa er om att lägga två minuter på att se över säkerhet och integritet i era vanligaste sociala medietjänster. Det är enkelt. Gör det.

Det tar något längre tid att läsa Horace Engdahls tal från Svenska Akademiens högtidssammankomst, men om du är lagd åt det hållet – go nuts.

I den mån ni är intresserade: Johanna och jag bloggar lite mer intensivt på Carolabloggen just nu. Lämning under denna månad. Vi växeldrar fint, jag är morgonmänniska och hon är kvällsmänniska. Vi har alla kapitel i Google Docs, och har policyn ”fria ändringar”, vilket är det enda hållbara när man jobbar tillsammans så här – om vi skulle hålla på och ringa varann vid varje kommateckensförändring skulle vi inte få mycket gjort… Nio kapitel av tjugoen är nu helt klara. Elva är det nästan. Ett är typ oskrivet, men ganska väl planerat. Det kommer, märkligt nog, att gå!

Som medienörd tycker jag att detta, att få svara på frågor i The Guardian, är ungefär som att ha träffat Michael Jackson eller något. Tihi.

Här summan av gårdagens fynd. (Och här är den engelskspråkiga webbtidskriften The Locals intervju med mig på detta tema…)

Den 2 januari – det kan ibland också bli den 3 eller den 4 januari om Nyårsdagen råkar infalla på en fredag eller en lördag – bryts den femtioåriga sekretessen för arbetet med att utse Nobelpristagare.

Jag tror att det kanske är femte eller sjätte gången som jag har bokat tid i Nobelbiblioteket direkt på morgonen för att läsa de ljuvliga gamla handlingarna. Vissa år har det lett till rena scoopen, som när vi kunde berätta exakt hur nära Karen Blixen var att få priset. Andra år har det blivit tämligen torra redogörelser tryfferade med lite kuriosa ur handlingarna.

I år blir det, nästan helt säkert, variant nummer två. Vinnare år 1961 var jugoslaven – född i nuvarande Bosnien, i ett område som då var Österrike-Ungern, död i nuvarande Serbien som då ingick i Jugoslavien – Ivo Andric. Och i praktiken fattades det beslutet redan föregående år; man får en stark känsla av handlingarna till 1960 års prisbeslut av andan ”Perse i år, Andric nästa år”. Snart är jag där, så får vi se om det stämmer.

***

Den 2 januari har dock en ännu viktigare plats i mitt privata liv: förlovningsdag! Tolv år sedan!

***

I dagens tidning, innan vi stänger butiken, finns en krönika om operasubventioner som inte riktigt hinner ta upp den mest brännande frågan, den om huruvida väldigt många personer som kan sägas tillhöra ”arbetarklass” någonsin skulle välja att gå på opera, hur billigt det än blev. Får kanske försöka skriva något om det också – för om man inte i någon del accepterar att alla kulturformer inte är till för alla, då hamnar man fel i hur man mäter framgång för offentligt finansierade institutioner.

Men som sagt, det får bli en annan text.

I min outhärdliga självgodhet meddelar jag er: årets första dag innefattar för mig alltid en härlig fyratimmarssittning med deklarationsförberedelser, bokförings- och företagsavslut för föregående år, samt förstås samma sak för bostadsrättsföreningen. Gärna direkt på morgonen.

Så det ska jag göra i dag, medan ni spritslavar kurerar er huvudvärk. Jag ska tänka på er senare, på de olika vårligt förlagda skattemyndighetsdeadlinedatum som är helt okända för mig.